Här skapas marknader för skogens biologiska mångfald: ”Enorm potential”

Del 2: Skogsstyrelsen: Införliva biologisk mångfald i marknadsekonomin

Del 3: Peter Kullgren (KD): ”Behöver överväga olika aspekter”

Vid tjärnen Oravalampi, norr om Orsa i Dalarna, går Mats Karlsson. Med tunga stövlar rör han sig vant mellan tallarna som omger sjön och vars kronor har börjat anta gula nyanser. Han är uppvuxen i Dalaskogen och har ägnat större delen av sitt liv åt skogsbruk. Han stannar till, böjer sig ner och plockar upp en svamp som han studerar ingående.

– Jag tror att det här är en taggsvamp. Ovanliga taggsvampar brukar trivas i den här typen av miljöer med sandtallskog, säger han.

Området tillhör Orsa Besparingsskog, där Mats Karlsson är skötselchef. Trots att sandtallskog är en hotad naturtyp i Sverige skulle den vid normala omständigheter avverkas och timret skulle säljas vidare. Men just den här hösten är det inte normala omständigheter.

I mitten av juli genomfördes en historisk affär då Swedbank köpte de första svenska biokrediterna av Orsa Besparingsskog. Det innebär att sandtallskogen vid Oravalampi ska skyddas och bevaras i stället för att fullt ut avverkas. Det handlar om skötselåtgärder som att placera ut fällda träd för att gynna insekter samt skapa kådimpregnerade tallar för att förlänga trädens livslängd. Men det omfattar även åtgärder som främjar utomhusaktivitet.

Det är nästan vindstilla. Mats Karlsson har slagit sig ner vid den lilla grillstugan intill tjärnen och pekar ut mot vattnet.

– I sjön har det placerats ut regnbåge, så det finns gott om fisk. Sedan har vi stigar längs med sjön och den här grillstugan. Den sociala dimensionen ger ett mervärde i projektet, säger han.

Ytterligare två områden som tillhör Orsa Besparingsskog ingår i projektet. Totalt rör det sig om 11 hektar skogsmark och 91 biokrediter.

Affären är en del av ett forskningsprojekt som undersöker hur biokrediter kan bli en del av ekonomin i svenskt skogsbruk. Konkret går det ut på att företag betalar skogsägare för att skydda, bevara och restaurera skogen i stället för att avverka den.

– Att genomföra skyddsåtgärder och inte avverka ger i princip ingen ekonomisk ersättning idag. Vi går inte runt på det, därför känns det bra att vi kan bidra genom det här projektet, säger Mats Karlsson som med sin skogliga expertis är den som valt ut vilka områden som ska ingå i affären.

Systemet fungerar genom att köparen och säljaren skriver ett avtal som sträcker sig över 20 år. Därefter köps biokrediterna på årsbasis, med en tredjepartscertifiering för att kontrollera att åtgärderna har utförts.

Vad får ni betalt?

– Det är en angelägenhet mellan oss och Swedbank, men det täcker upp för åtgärderna och för den kostnad som går förlorad genom att inte avverka, säger han.

Den drivande kraften bakom projektet är Aleksandra Holmlund. Hon har arbetat inom skogsbranschen i över 20 år och forskar nu vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Hon beskriver potentialen bakom biokrediter som enorm.

– Den biologiska mångfalden i världen har utarmats dramatiskt. Problemet i Sverige är att finansiering av naturvård mestadels kommer från skatteintäkter, vilket inte räcker för att täcka alla skyddsbehov och ta tillbaka det vi har förstört. Genom biokrediter kan vi komplettera den skattefinansierade naturvården, säger hon.

Vidare lyfter hon att biokrediter inte ska förväxlas med ekologisk kompensation, som handlar om att kompensera för ytor som har exploaterats, tillexempel vid byggprojekt, genom skydd och bevarande av natur på andra platser.

– Ekologisk kompensation kan vara bra, men det har också kritiserats för att vara svårt att följa upp. I vårt projekt undersöker vi frivilliga krediter, som inte är kopplat till att man behöver förstöra något för att göra gott.

En annan vanlig missuppfattning är enligt Aleksandra Holmlund att systemet förväxas med klimatkompensation, vilket hon menar har varit en bromskloss i arbetet.

Bakgrunden är att klimatkompensation under de senaste åren fått hård kritik. Detta då bolag säger att de kompenserar för sina utsläpp genom att exempelvis binda kol i Amazonas regnskog, men att det i själva verket inte går att fastställa några positiva effekter.

– Att klimatkompensation kritiseras är i vissa fall befogat. Sedan ska man komma ihåg att alla projekt inte är dåliga. Men kritiken riskerar att spilla över på andra former av plusprojekt, som vårt, trots att det handlar om något helt annat, säger hon.

Vad är skillnaden?

– För det första handlar biokrediter inte om kolonibildning, utan om sätt att bevara biologisk mångfald. För det andra handlar det inte om kompensation, utan det är helt frivilligt. Men det behövs en diskussion om vad som är vad. Vad som är skillnaden mellan kolkrediter och biokrediter och vad som definierar ett bra projekt.

Finns det inte en risk att även detta leder till greenwashing?

– Jo och därför behöver vi en tydlig strategi. Att staten Sverige säger att, så här ska vi göra, säger hon.

Vinden börjat gripa ta tag i Dalaskogen. Mats Karlsson har lämnat Oravalampi-tjärnen och tagit sig ungefär en kilometer norrut till det andra området som ingår i projektet. Det är ett bestånd med gammal gran och tall, som nu vajar långsamt i takt med vinden. Mats Karlsson stannar till och tittar upp mot trädkronorna. 

– Jag tycker att träden här är så vackra, jag skulle tro att de är omkring 200 och 300 år gamla.

Han berättar att området har ett så pass högt naturvärde att det inte skulle avverkas, oavsett om det ingick i projektet eller inte. Däremot säger han att de inte skulle vidta några ytterligare skyddsåtgärder. Han böjer sig ner och drar med handen längst en trädstam med en djup skåra på sidan.

– Här ser vi att det har brunnit för länge sedan. Bränder är bra för variationsrik skog. Men eftersom det är produktionsskog runt området hindrar det naturliga skogsbränder. Det innebär att granen så småningom skulle konkurrera ut tallen och det skulle bli en granskog, vilket inte är den naturliga miljön, säger han.

Som en del av projektet förklarar han att de därför kommer att genomföra åtgärder som påminner om en naturlig skogsbrands framfart. Bland annat genom att röja bort mindre granar.

– Då slutar granen konkurrera med tallen och vi kan bevara de naturliga värdena. Samtidigt kan nya frön från tallarna gro och det blir en mer variationsrik skog, säger Mats Karlsson.

Biokreditsprojektet i Orsa har rönt stort intresse internationellt. Det berättar Aleksandra Holmlund, som uppger att projektet är det första i Sverige och troligtvis hör till de första i världen.

Hur kommer det sig att man inte undersökt det tidigare?

– Troligtvis var inte tiden inne tidigare. Saker har utvecklats väldigt snabbt sedan det globala avtalet om biologisk mångfald slöts förra året. Innan det stod det i princip stilla vad gäller skydd av natur, säger hon

Avtalet om biologisk mångfald skrevs under vid FN-mötet COP15 i december förra året. Det fastställer bland annat målet om att skydda 30 procent av jordens yta till 2030. Enligt Aleksandra Holmlund är biokrediter ett sätt för Sverige att leva upp till avtalet, men också en möjlighet att bli vägledande inom området.

– Det här kan sätta Sverige på världskartan, men det är fortfarande mycket kvar som behöver ske, säger hon.

Vad är det som saknas?

– Egentligen allt. Vi behöver nå en konsensus om att biokrediter är bra, samt en oberoende tredjepartsrevidering och ett oberoende projektregister. Det behöver vara öppet och transparent, där miljöorganisationer kan gå in och granska för att undvika greenwashing.

Vad krävs för att komma dit?

– Det behövs ett enhetligt nationellt biokreditsystem, och i förlängningen behövs det på global skala. Det skulle skapa trygghet för köpare och säljare och då kan en verklig marknad kan skapas. Men då krävs det att staten och relevanta myndigheter engagerar sig.

Ytterligare ett frågetecken är enligt Aleksandra Holmlund köpintresset hos företagen. Men det är hon mindre oroad över, inte minst i samband med nya regler och lagkrav som kommer från EU inom området.

I sammanhanget nämner hon EU:s kommande naturrestaureringslag, som sätter bindande mål för alla medlemsländer om skydd och återställande av förstörd natur. Hon nämner också EU-taxonomin samt de kommande kraven på obligatorisk hållbarhetsredovisning, Corporate Sustainability Reporting Directive, CSRD, som innebär att företag från och med 2024 behöver rapportera om sitt avtryck på naturen.

– När företag blir varse om vilket avtryck de har på naturen kommer de först vilja minska avtrycket och sedan vilja göra något positivt. Därför tror vi att det rimligen kommer finnas en vilja från företag att köpa biokrediter, säger Aleksandra Holmlund.

Det påståendet bekräftas av Ulf Möller, segmentansvarig för Skog och Lantbruk på Swedbank. Han ser på investeringen i biokrediter som en möjlighet att ligga i framkant i samband med att kraven från EU skruvas åt.

– För oss är inte det här någon plusaffär. Men vi tror och hoppas att det kommer att gynna oss i förläggningen i samband med att kunderna i allt högre utsträckning söker sig till banker med en tydlig hållbarhetsprofil. Samtidigt ser vi att det är dit de politiska vindarna rör sig och då vill vi ligga i framkant, säger han.

Vad är tanken framåt?

– Vi fortsätter att titta på om det här är något vi ska satsa på i större skala. Men jag är förvånad över hur stort intresse det har varit kring projektet. Jag har till och med varit inspelad i en radiokanal i USA och många av våra större kunder har hört av sig och vill veta mer, säger Ulf Möller.

Regnet hänger i luften när Mats Karlsson rör sig mot projektets tredje och sista område. Det ligger några stenkast från platsen med gammelskog och är ett typiskt område som i normala fall skulle avverkas. Nu ska man i stället genomföra restaureringsåtgärder för att återställa de naturliga värdena som fanns innan skogen avverkades.

På väg mot platsen stannar Mats Karlsson till vid en silverfärgad stubbe.

– Det här är en typisk bristvara i modernt skogsbruk idag, död ved med hög kvalitet. Bara den här silverstubben har kanske 25–30 olika typer av lav, förklarar han.

Väl framme i området har några träd markerats med röda band. Snart ska barken på träden skalas av för att träden ska skapa kåda som gör att de håller längre, även efter sin död. Så småningom skapar det död ved med hög kvalitet, likt silverstubben som Mats Karlsson nyligen visade.

En av nackdelarna med projektet är enligt Mats Karlsson minskad virkesproduktion. Samtidigt ser han framför sig att det kan bidra till att skogsägare arbetar mer effektivt i produktionsskog.

– Det kan man göra genom vid odling av skog välja rätt plantor för rätt områden, se till att plantorna överlever och röja och gallra oftare så att träden växer snabbare och får grövre stammar.

Jobbar man inte så effektivt som möjligt idag?

– Vi försöker, men det tar också upp resurser och kraft. Man kan alltid göra saker bättre. I stället för att jobba med schabloner behöver vi anpassa skogsbruket efter de lokala förutsättningar som finns.

Regnet piskar på vindrutorna när Mats Karlsson kör tillbaka mot Orsa där han bor. Om några veckor ska han tillsammans med sina kollegor inleda arbetet med de första biokrediterna som sålts på svensk mark.

– Det skulle vara trevligt om de från Swedbank kom och hälsade på och lärde sig lite om vad vi gör. Men det känns väldigt häftigt att få vara med om det här. Det är många andra skogsägare som hört av sig och vill göra samma sak, säger han.

Del 2: Skogsstyrelsen: Införliva biologisk mångfald i marknadsekonomin

Del 3: Peter Kullgren (KD): ”Behöver överväga olika aspekter”