Skarpa koldioxidbudgetar utmanar kommunerna

Klimat Kommunerna har lagt ribban högt i sina koldioxidbudgetar, konstaterar Eva Lövbrand, klimatpolitisk forskare på Linköpings universitet. Kommer de att kunna hålla sina budgetar? Och vad händer om de övertrasseras?

Skarpa koldioxidbudgetar utmanar kommunerna
Eva Lövbrand, Linköpings universitet. Foto: Linköpings universitet

Eva Lövbrand är biträdande professor vid Tema Miljöförändring och knuten till Centrum för klimatpolitisk forskning, som är ett samarbete mellan Linköpings universitet och SMHI. Under 20 års tid har hon följt det klimatpolitiska arbetet på internationell och nationell nivå.

Någonting är fel

Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Miljö & Utveckling premium

Läs vidare – starta din prenumeration

  • Magasinet Miljö & Utveckling - 6 nummer per år
  • Full tillgång till allt digitalt material
Redan prenumerant?

Koldioxidbudget ett av flera verktyg

Hon ser kommunernas arbete med koldioxidbudgetar som ett av flera politiska verktyg för att styra samhället mot fossilfrihet.

– Styrkan med en koldioxidbudget är att den tydligt definierar hur stort utsläppsutrymme som finns kvar och i vilken takt som nedtrappningen ska ske, säger hon.

Det globala utsläppsutrymmet som återstår för att kunna hålla den globala temperaturökningen under två grader är just nu föremål för bred vetenskaplig och politisk diskussion. Likaså hur detta utrymme kan fördelas på ett rättvist sätt mellan nationer.

I-världen måste ta ledningen

En viktig rättviseprincip är att i-världen måste ta ledningen i klimatarbetet – det finns reglerat i både FN:s klimatkommission och Parisavtalet, konstaterar Eva Lövbrand.

– Det innebär att den rika delen av världen står inför enorma utmaningar och måste hålla en högre takt i omställningen mot fossilfrihet. Om vi ska leva upp till Parisavtalets målsättning måste vi komma ned till ungefär ett ton koldioxid per person år 2050. Det kan jämföras med att vi i Sverige i år släpper ut cirka åtta ton per capita, i USA 16 ton och i Indien endast cirka två ton, säger hon.

En ambitiös nedtrappning

Den nedtrappning av utsläppen som många kommunala koldioxidbudgetar nu har satt som riktmärke utifrån den Nationella Emissionsdatabasen är ambitiös, enligt Eva Lövbrand. Som jämförelse kan nämnas att Sverige de senaste 30 åren uppnått utsläppsminskningar på sammanlagt 26 procent.

– Kommer kommunerna verkligen att klara det här? Och vad händer om budgetarna övertrasseras? Det finns många obesvarade frågor, konstaterar hon.

Bestämmer inte över alla utsläppskällor

Ett dilemma är också att kommunerna inte har rådighet över alla utsläppskällor som finns inom kommungränserna. För att styra utvecklingen åt rätt håll krävs information och opinionsbildning, menar Eva Lövbrand.

– Det som dock talar till kommunernas fördel är att de har befogenheter över områden som är centrala för att få ned utsläppen, som till exempel samhällsbyggnad, transporter, trafik, energi och offentlig upphandling. Därtill kommer att all klimatpolitik heller inte förs på kommunnivå. De statliga insatser som görs för att till exempel industrin ska minska sina utsläpp gynnar ju även kommunerna, förklarar Eva Lövbrand.

Skulle det vara möjligt att bryta ned budgeten ännu mer – ända ned på individnivå?

– Personliga koldioxidbudgetar har debatterats i forskarvärlden och redan i dag finns svenska hushåll som experimenterar med idén. Men än så länge är det nog svårt att få brett demokratiskt stöd för den här typen av styrinstrument. Många skulle nog uppfatta personliga koldioxidbudgetar som alltför auktoritära och integritetskränkande, säger Eva Lövbrand.

Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.