Så bygger Stockholms stad ett system för återbruk och arbete

– Social hållbarhet är kärnan i det vi gör. Det är viktigt att få människor som står utan arbete att komma in på arbetsmarknaden eller få en första plats för att sedan komma vidare ut på arbetsmarknaden och få känna den här meningsfullheten i att faktiskt ha ett arbete, säger Sofi Krigsman Simonsen.

Hon beskriver hur arbetet samtidigt innebär att material tas till vara och används igen i verksamheter och projekt, och hur de två perspektiven förstärker varandra.

– Jag jobbar för att personer ska få vara i egen försörjning och egen makt. Och här får jag även den miljömässiga hållbarheten som jag också tycker är väldigt viktig. Jag gillar kombinationen av de här två, att faktiskt se personer växa i vår verksamhet. Men också se att vi tar tillvara på det vi har och inte köper en massa nytt, säger hon.

Ett konkret nav i strukturen är byggåterbruket vid Bryggeriet i Bromma. I utvecklingen av mötesplatsen driver S:t Erik Markutveckling AB tillsammans med Stockholms stad ett pilotprojekt för byggåterbruk. Stocket fungerar som lager för material som demonteras, inventeras och görs tillgängligt för nya projekt. Det som tidigare sågs som avfall blir här en resurs i omlopp.

Stefan Mossvall, projektägare och fastighetsutvecklare på S:t Erik Markutveckling AB, betonar att ambitionen är att minska behovet av nya material.

– Vi försöker göra så mycket som möjligt för att minska klimatpåverkan och användandet av jungfruliga material. Byggbranschen är en stor bransch och det är en förhållandevis krånglig process att återbruka material i stor skala. Vi försöker successivt lära oss att bli bättre och inte bara kasta allt. Det är en ren klimatfråga för oss.

Arbetet omfattar hela processen: projektet inventerar material, ser till att det demonteras och organiserar lagerhållningen. I dag hanteras över tusen produkter på Stocket. Därutöver sker restaurering av vissa delar, som att slipa och måla dörrar, för att de ska kunna få ett nytt liv i andra sammanhang. På så sätt binds det praktiska hantverket samman med den övergripande klimatambitionen.

Parallellt med detta pågår arbetet i Lundaverkstaden i Spånga, där återbruket omsätts i konkreta uppdrag åt stadens verksamheter.

Verksamheten har funnits sedan början av 1990-talet och har utvecklats i takt med förändrade arbetsmarknadsinsatser, men grundidén är densamma: att kombinera produktion och arbetsträning.

– Vi jobbar på uppdrag av Stockholms stads olika verksamheter. Exempelvis kan vi få ett uppdrag från en förskola där ett förråd på gården behöver rustas upp. Då åker vi dit och tittar på vad som behöver göras. Vi skickar ut någon som kan snickeri, och ser om vi har återbrukat material som kan användas, annars behöver vi komplettera med nytt, säger Sofi Krigsman Simonsen.

Rosario Fichera är gruppledare med ansvar för den dagliga driften på Lunda. Han beskriver hur verksamheten från början tog form för personer som varit arbetslösa under lång tid och hur den senare anpassades efter nya politiska beslut och förändrade system.

– Det började med folk som var utförsäkrade från Arbetsförmedlingen när de hade varit arbetslösa en längre tid. Sedan blev politiken förändrad och det blev andra typer av insatser. Lunda var tillsammans kanske 35 arbetsplatser med bland annat verkstäder för enbart tjejer, säger han.

I dag handlar arbetet om att skapa arbetsuppgifter som både fyller ett verkligt behov och ger deltagarna möjlighet att utvecklas.

– Vi skapar arbetsuppgifter för personer som behöver träna. Vi tillverkar saker samtidigt som våra deltagare får en vettig sysselsättning. Man tränar på ett yrke. Det behöver inte vara att du vill bli snickare, men du ska bli egenförsörjande. Så du får lära dig grejer som kan hjälpa dig, säger Rosario Fichera.

Den gemensamma grunden för verksamheterna är att de drivs inom ramen för Arbetsmarknadsförvaltningen. Deltagare kommer via olika vägar och med olika former av stöd.

– De som jobbar hos oss är personer som av någon anledning står utanför arbetsmarknaden. Det är personer som har försörjningsstöd eller stöd från Försäkringskassan. Man kan komma hit på lite olika vägar, men via socialtjänsten anmäls man till något som kallas Jobbtorg och därigenom kan man hamna hos oss, säger Sofi Krigsman Simonsen.

Hon beskriver hur kopplingen mellan det konkreta arbetet och den faktiska nyttan blir avgörande för motivationen.

– Jag ser att det är en väldigt häftig kombination och det känns som att man gör en skillnad. När våra deltagare själva säger att de ser varför de gör det här – till exempel att det som byggts faktiskt ska användas – då blir det på riktigt. Jag upplever att det blir en ökad kännedom om den miljömässiga hållbarheten, säger Sofi Krigsman Simonsen.

Arbetet ligger också i linje med stadens styrdokument, där återbruk prioriteras.

– Det finns uttalat att man i första hand inte ska köpa nya möbler. Det är högt på agendan. Förra året gick det ut ett dokument inom Stockholms stad att man ska välja andra hand i första hand, säger Sofi Krigsman Simonsen.

Nästa steg i utvecklingen är den storskaliga återbrukscentral som planeras i Frihamnen. Serviceförvaltningen fick i budgeten 2025 i uppdrag att förbereda etableringen av verksamheten, som planeras att starta till sommaren. Den nya satsningen knyter ihop erfarenheterna från de befintliga verksamheterna och syftar till att skapa större genomslag.

– Vi kommer att sälja återbruksinventering och demontering. Och när vi har gjort det så får vi ut ett material, och det materialet säljer vi sedan till kunderna igen, säger projektledaren Jacob Landin.

Han betonar att nyckeln i satsningen är att få till ett fungerande flöde, där material inte blir stående utan faktiskt hittar vägen vidare in i nya projekt.

– Det stora och svåra är att skapa en stor omsättning och att verkligen få ut grejerna. Material är inte återbrukat förrän de faktiskt sitter på plats i en ny byggnad, annars har man egentligen bara tagit hand om en resurs i väntan på något bättre. Så vi fokuserar väldigt mycket på att skapa flödet snarare än att flytta in grejer på ett lager, säger Jacob Landin.

Samtidigt beskriver han en marknad som fortfarande är i ett tidigt skede, där arbetssätt och affärsmodeller ännu formas.

– Återbruksmarknaden är en väldigt omogen marknad. Det finns jättemånga olika affärsmodeller, jättemånga angreppssätt och ingen har väl egentligen knäckt den här koden med hur man gör storskaligt återbruk, säger Jacob Landin.

Även i den nya återbrukscentralen ska kopplingen till arbetsmarknadsinsatser vara tydlig och integrerad i den dagliga verksamheten.

– Vi kommer jobba med arbetsmarknadsinsatser. Vissa av tjänsterna som vi kommer tillhandahålla kan bemannas av Arbetsmarknadsförvaltningens jobbtränande. Det kan handla om transporter, enklare demonteringar eller rekonditionering av material, säger Jacob Landin.

Han beskriver att målet är att göra det lika enkelt och förutsägbart att använda återbrukat material som att köpa nytt. I dag behöver en beställare gå in på en marknadsplats och anpassa sig efter det material som finns i lager, till skillnad från när nya produkter beställs via en grossist där man utgår från att varan finns tillgänglig vid behov.

– Det är den trovärdigheten och långsiktigheten som vi måste komma till även med återbrukade produkter. Att du som kund beställer produkter och kan lita på att det finns när jag behöver. Det är den storskaligheten och tryggheten i marknaden som inte finns i dag. Det är därför återbruk funkar jättebra i drift- och underhållsskedet i dag – för att det är en till en hela tiden, säger Jacob Landin.

På kort sikt hoppas han att Stockholm stad ska få ett arbetssätt som är enkelt att tillämpa för att skapa mer återbruk i projekten och minska avfallet. På längre sikt är ambitionen större.

– Det långsiktiga är att skapa den gemensamma fungerande marknaden där återbruk blir norm, och inte någonting som blir gjort om det finns tid och pengar, säger Jacob Landin.

Tillsammans visar verksamheterna hur återbruk kan bli mer än en isolerad miljöåtgärd. De utgör ett sammanhängande system där material, människor och marknad binds ihop, och där hållbarhet inte delas upp i social eller miljömässig, utan blir ett gemensamt arbete.