Så kan hållbara godstransporter skalas upp – från pilotprojekt till fungerande system

I rapporten beskrivs detta som ett skifte från ”korridorer” till ”nätverk”. Medan korridorer har varit viktiga för att testa ny teknik och samarbete, menar författarna att verklig uppskalning först blir möjlig när dessa lösningar kopplas ihop i större system. Rapporten beskriver det som att korridorer driver omställning – men att det är nätverken som möjliggör att den sker i stor skala.

En central slutsats är att det inte räcker med ny infrastruktur eller nya bränslen. För att hållbara transporter ska få genomslag måste de fungera som ett återkommande och konkurrenskraftigt alternativ för transportköpare. Rapporten pekar på tre grundläggande krav för att en transportlösning ska kunna skalas upp: det måste finnas tillräcklig efterfrågan, avgångarna måste vara tillräckligt frekventa och leveranserna måste vara tillförlitliga.

Detta beskrivs som avgörande för att transporter ska kunna planeras in i företagens logistikflöden. Även en lösning med låga utsläpp får svårt att slå igenom om den upplevs som osäker eller svår att använda i praktiken.

Samtidigt räcker det inte att själva transporten fungerar. Rapporten visar att transportköpare i slutändan fattar beslut utifrån en avvägning mellan tre faktorer: kostnad, leveranstid och utsläpp. Författarna beskriver detta som ett avgörande filter: även om en transportlösning är tekniskt möjlig och klimatsmart kommer den inte att användas om den inte är konkurrenskraftig i dessa avseenden.

Det innebär att uppskalning i praktiken är beroende av att två saker sammanfaller: att infrastrukturen fungerar och att lösningen är attraktiv för marknaden. Om någon av dessa delar saknas riskerar satsningar att stanna vid enskilda pilotprojekt.

Rapporten lyfter också fram digital samordning som en nyckelfaktor. I komplexa transportsystem, där flera aktörer ansvarar för olika delar av transportkedjan, krävs en gemensam lägesbild och samordnade beslut. Digitala lösningar, som det så kallade Virtual Watch Tower, beskrivs som ett sätt att skapa överblick, hantera störningar och samtidigt få bättre kontroll över utsläpp längs hela transportkedjan.

Enligt rapporten är detta inte bara ett tekniskt stöd, utan en förutsättning för att systemen ska fungera i praktiken. Utan samordning riskerar förseningar och ineffektivitet i en del av kedjan att sprida sig till resten av nätverket.

Ytterligare en slutsats är att transportsektorn inte kan ställa om på egen hand. För att minska utsläppen krävs också att energisystemet utvecklas parallellt, till exempel genom tillgång till fossilfria bränslen och laddinfrastruktur. Rapporten beskriver detta som ett sammanhängande transport–energisystem, där flera branscher måste utvecklas samtidigt för att omställningen ska bli möjlig.

Sammanfattningsvis pekar rapporten på att nästa steg i den nordiska omställningen inte handlar om fler tester, utan om att få fungerande lösningar att bli standard. Det kräver, enligt författarna, att transporter ses som delar av större nätverk, att de fungerar i praktiken för användarna och att aktörer kan samordna sig digitalt.