År 2005 rapporterades det återigen om ett surrande humlepälsbi i Skåne. Björn Cederberg som då var ansvarig för bin och steklar hos Artdatabasen fick i uppdrag att se till att arten som räknats som utdöd, skulle få sin överlevnad säkrad.
– De har funnits i hela norra Europa, ända upp till Värmland, men verkade ha dött ut överallt. Under 20 år rapporterades inga fynd alls. Så när vi upptäckte biet igen, kunde vi inte bara släppa det utan beslutade att det måste räddas, berättar Björn Cederberg.
Men det var inte lätt.
1800-talshus krävs
För biet bygger gärna sina bon i hus från tidigt 1800-tal, gärna sådana som byggts av personer som varit för fattiga för att ha råd med annat än lera och sand till väggarna, istället för riktigt tegel.
– Det handlar om fuskbyggen, konstaterar Björn Cederberg.
I dessa hus krafsar honorna ut sina centimeterstora gångar, in mot boplatserna, stora som en druvklase, där de föder upp nästa generation.
– Det innebär åverkan på väggen. Och så surrar bina, så att många tror att de är jättefarliga.
Fast han försäkrar att det är de inte alls. De sticks inte, inte ens när någon är elak mot dem.
Bihotell är bäst
En del av hans jobb blev att övertyga ägarna av de för bina åtråvärda husen att låta bina bo kvar, om än inte i väggarna, så i alla fall i ett speciellt bihotell med en miljö som är minst lika bra som den i huset.
Ägarna, som numera snarare är rika och har råd att fixa till sina hus och täta alla hål, kan alltså ändå hjälpa bina att överleva. Allt de behöver göra är att låta låta Björn Cederberg och hans medarbetare placera ett bihotell på en vägg.
– Det är en hylla med fack med lera och sand. Där kan bina fukta leran och krafsa fram gångar och bon. De kan även bygga en liten farstu där de kan sitta och värma sig i solen inför dagens värv.
Bo med farstu
När bina värmer upp sig innan de far iväg för att samla pollen till sin avkomma, blir de mer effektiva och arbetar bättre.
– Det där har de listat ut bra. Det är den enda arten i Sverige som gör så, berättar Björn Cederberg.
Att humlepälsbin dessutom ser kramgoa ut med sin humleliknande päls – fast de bara är bin – gör det enklare att få folk att ställa upp.
Gosigt är bra
– De har hög pandafaktor och ser gosiga och gulliga ut. Det är lite ovetenskapligt kan man tycka, men vi måste ju ändå be folk att ställa upp frivillig, så det har betydelse, berättar Björn Cederberg.
Ett av bihotellen har placerats vid en gångväg till en fin strand. Så när Björn Cederberg är på plats, håller han ofta föredrag om bina för intresserade badgäster. För nu satsar han på att få biet att sprida sig över ett större område, till platser längre bort där det är varmt nog och nära till både vatten och blommor.
Ensamma mammor
Snart ska några av bina flytta till Rörum, där det finns anledning att tro att självaste Carl Linné såg några sådana bin under sin skånska resa. Mandelmanns Trädgårdar ställer kanske upp med en vägg så att bina kan komma tillbaka till orten.
– Humlepälsbin är solitärer. Det är honorna som ensamma bygger bon, de är ensamma mammor alltså, som själva bestämmer var de ska slå sig ner. Det ska vara en varm härlig solvägg av gammalt snitt, berättar Björn Cederberg.