Så granskar du koldioxidkrediter – innan de blir greenwashing

– Intäkterna från de här projekten når inte familjerna och samhällena där projekten äger rum, säger rapportens författare Lubna Hawwa, programansvarig på Swedwatch och ansvarig för rapporten, i en intervju med Miljö & Utveckling.

Hennes första råd till företag är tydligt: koldioxidkrediter ska inte ersätta verkliga utsläppsminskningar.

– Företag måste först och främst prioritera interna utsläppsminskningar. De ska inte luta sig mot klimatkompensation, säger hon.

Om företag ändå använder koldioxidkrediter krävs full transparens.

– Det är väldigt viktigt att öppet redovisa vad som är interna utsläppsminskningar och vad som köps in i form av koldioxidkrediter.

Granska mer än certifieringen

Många köpare förlitar sig på certifieringar, uppgifter från projektutvecklare eller mellanhänder. Det räcker inte, enligt Lubna Hawwa.

– Det är väldigt viktigt att lyssna på samhällena och gräsrotsorganisationerna.

I det granskade fallet handlade projektet om spisar för renare matlagning. Flera familjer uppgav dock att spisarna var trasiga, saknade delar eller inte gick att använda. Trots detta såldes koldioxidkrediter vidare till företag i höginkomstländer för att kompensera deras utsläpp.

Farhågorna kring krediternas kvalitet stärktes senare när projektutvecklaren C-Quest blev föremål för en bedrägeriutredning. Företaget medgav att det hade utfärdat för många koldioxidkrediter från sina spisprojekt, och standard­sättaren Verra annullerade därefter miljontals krediter. Fallet visar hur lågkvalitativa eller överdrivna krediter kan ta sig in på marknaden och ändå användas för företags klimatpåståenden.

Kontrollera hur pengarna fördelas

Ett av de viktigaste råden till företag är att ta reda på vart pengarna faktiskt tar vägen.

– Som köpare är det avgörande att granska projektdokumentationen och verifiera om det finns ett avtal om vinstdelning som har tagits fram i samråd med samhällena, säger hon.

Sådana avtal saknas ofta, eftersom projektutvecklare sällan är skyldiga att upprätta dem.

– Man måste fråga hur stor del av intäkterna som faktiskt når samhällena, vilka avgifter som dras och vilka aktörer som tar del av värdet.

Det gäller även när krediter köps via mellanhänder.

– Ställ samma frågor till dem: hur säkerställer ni att intäkterna når samhällena, och hur stor andel av det totala värdet handlar det om?

Lyssna på lokala röster

Hon beskriver detta som en grundläggande del av företagens due diligence-arbete.

– Det är så viktigt att lyssna på samhällenas röster, prata med civilsamhällesorganisationer och försöka förstå riskerna, säger hon och fortsätter:

– Om man inte gör det finns det alltid en risk att kopplas till projekt som exkluderar eller skadar lokalsamhällen.

Utöver de praktiska riskerna pekar Lubna Hawwa också på ett växande problem i hur koldioxidkrediter används i företagskommunikation. Risken för greenwashing är mycket stor.

I stället för att använda krediter för att påstå klimatneutralitet föreslår hon ett annat förhållningssätt.

– Om man köper koldioxidkrediter bör man beskriva det som ett bidrag, inte som en kompensation. Då handlar det om att stödja samhällen, snarare än att påstå att de egna utsläppen har neutraliserats, säger hon.

Hennes slutsats är att koldioxidkrediter aldrig kan ersätta verkliga utsläppsminskningar. Hon betonar också att intäkter från koldioxidmarknader inte ersätter höginkomstländers skyldighet att bidra med bidragsbaserad klimatfinansiering, finansierad genom skatter och avgifter på de mest förorenande industrierna.

Utan transparens, lokal förankring och noggrann granskning riskerar koldioxidkrediter i stället att bli ett sätt för företag att flytta både ansvar och kostnader bort från sig själva.