Kommuner får oftare ja från Klimatklivet

Enligt hennes rapport, Determinants of Grant Approvals – The Climate Leap Program, lutar det åt ja. För det visar sig att kommuner och kommunala bolag får sina ansökningar beviljade något oftare, jämfört med andra företag, ideella organisationer och andra. Nästan sju av tio ansökningar från kommunala bolag fick ja, att jämföra med lite drygt fem av tio för privata företag. Och det trots att kommunerna inte alltid visar mest minskning av klimatutsläpp per satsad krona.

Kommuner är säkrare

Men det har ändå delvis med pengar att göra, förklarar Carl Mikael Strauss, chef på Naturvårdsverkets klimatklivsenhet. För en ansökning som utlovar mer nytta per krona är inte alltid den som ger mest när allt står färdigt. Kommuner har bättre förmåga att genomföra projekt, bland annat på grund av att de inte kan gå i konkurs.

– Den som söker ett bidrag ska också kunna stå för sin del. I en kommun finns alltid kapital, konstaterar Carl Mikael Strauss.

Innan bidraget beviljas är det därför inte bara ansökningen som läses igenom utan också den sökandes årsredovisning.

– Det händer att vi avslår för att sökanden inte har ekonomisk genomförandekapacitet, säger Carl Mikael Strauss.

Ja till lustgas och laddstolpar

Typen av åtgärd har också betydelse. Den allra vanligaste ansökningen som får ja handlar om laddstolpar. Och för det ansöker såväl kommuner som energibolag.

Användandet av lustgas i vården, är något som ger stor påverkan på klimatet om gasen inte tas till vara på rätt sätt utan släpps ut. Därför handlar många projekt om det, till exempel. Och inom vården är det kommuner och landsting som dominerar.

Bönderna får mycket

Mest pengar går dock till bioenergi och konvertering av fossilt. Där kommer lantbruket in i bilden.

– När vi startade upp klimatklivet, visade sig att det finns många pannor för att torka spannmål som inte klarar en omställning utan bidrag.

Ofta finns det även skog på böndernas mark, och de kan använda egen flis istället för olja till sina torkanläggningar. Omställningen kan alltså bli lönsam på ganska kort sikt. Men blir det lönsamt inom fem år, beviljas inga bidrag, då får den som vill satsa betala själv ifall den vill genomföra projektet.

Billigast inte säkert bäst

Ideella organisationer kan ofta visa bra siffror för kostnadseffektivitet. Men de är för svåra att säkra i termer av krona per koldioxid. För de handlar ofta om informationsinsatser av olika slag. Vinsten utgår från ett antagande om att informationen leder till att människor ändrar sitt beteende, vilket i sin tur minskar deras utsläpp. Men hur mycket det blir är svårt att förutsäga med säkerhet. Så sedan två år tillbaka får organisationerna inget bidrag längre.

– Om en bonde vill ta bort sin spannmålstork som använder tio kubikmeter olja, är det lättare att räkna på, än en informationskampanj om att minska användandet av plast. I det fallet blir det så många steg i kedjan som måste falla på plats för att man ska kunna säkra klimatnyttan, förklarar Carl Mikael Strauss.

Mer utredning efterfrågas

Sammantaget menar han att Klimatklivet är kostnadseffektivt ändå. Flera andra undersökningar har också undersökt nyttan med programmet och kommit fram till att det håller måttet.

– Vi ligger på mellan 1 och 0,75 kg koldioxidekvivalent per investerad krona, konstaterar Carl Mikael Strauss.

Men Riksrevisionens som granskat stödet har ändå visat att det  inte är kostnadseffektivt, och att regeringens rapportering till riksdagen varit alltför positiv.

Rebecca Selins slutsats är att ”konsekvenserna av den snedvridna marknaden är ett ämne som behöver undersökas”.