Johan Rockström: ”Vi har inte böjt kurvan”

Vi är hos Natur och Kultur vid Humlegården i centrala Stockholm, förlaget som vann dragkampen om den svenska utgåvan av Johan Rockströms och Owen Gaffneys nya bok Jorden (Breaking Boundaries).

Kurs med namnkunniga deltagare

Det är inte första gången som Johan Rockström är här – han har besökt förlaget tidigare i samband med utgivningen. Och i hyllan står en annan bok som får honom att skina upp: Kursen av Lisen Schultz och Erica Treijs.

Kursen, som Kursen handlar om, är han själv i allra högsta grad delaktig i. Boken beskriver en miljöutbildning som ordnas för personer på högsta nivå i näringslivet. Här har bland andra Henrik Henriksson (tidigare Scania, nu H2 Green Steel) och kronprinsessan Victoria fått en grundläggande förståelse för klimatförändringarna och de planetära gränserna.

Johan Rockström föreläser på kursen

Johan Rockström är engagerad i utbildningen och föreläser på många av de moment som olika vd:ar och styrelseordföranden får genomgå.

– Jag har varit med och utvecklat innehållet. Det blev en överraskande framgång. Jag tvekade att våga ta steget med det visade sig att tajmingen var perfekt – det fanns ett sånt intresse att få i sig forskningsfronten. Vi kör den fortfarande. Det är tre eller fyra årgångar som har startat.

Märker du någon skillnad mot tidigare?

– Ja, de som deltar är mer pålästa än för två år sedan. Man har kommit längre inom företagen. Men framför allt så har de redan från början övertygelsen om att hållbarhet är en konkurrensfördel. De tittar på sina leverantörskedjor och funderar på hur de kan påverka dem, säger Johan Rockström, och fortsätter:

– För några år sedan handlade det om att minska påverkan inom företagen. Idag får man frågor redan dag ett om hur man kan ställa krav på underleverantörer att leverera fossilfria delar.

– Det är en stor förändring och det ställer stora krav på oss forskare.

Planetära gränser

Johan Rockström är kanske mest känd för sitt klimatengagemang, teorin om de planetära gränserna (se faktaruta), och sin förmåga att kombinera forskning med ledarskap och det som brukar kallas för akademins ”tredje uppgift”, att sprida kunskap om forskningsresultat på bred front.

Men han har inte sin bakgrund inom klimatvetenskapen, utan började som agronom med fokus på markvetenskap och hydrologi.

– Känslan av oro, att vi har problem, den kom redan under min doktorandtid. Då var jag fältforskare i Västafrika och jobbade med den fruktansvärda vattenbristen. Då kom insikten att Afrika går en väldigt svår framtid till mötes, säger han.

Ville bygga resiliens under svåra förhållanden

Arbetet gav honom en förståelse för människans villkor och sårbarhet. Känslan av kris förstärktes några år senare, när han arbetade med rådgivning för Sidas räkning i östra Afrika. Men fortfarande handlade hans forskning inte i första hand om klimatet.

– Min ingång var egentligen att försöka förstå hur man ska bygga resiliens i de här systemen när vart tredje-fjärde år är en torka, och den frekvensen bara ökar. Så klimatfrågorna har alltid funnits med trots att ingången har varit hydrologi, markvetenskap och agronomi.

Jobbet på SEI blev biljetten hem

Han fortsatte att arbeta i Afrika, nu för Unesco, och har i en intervju med Sveriges Radio beskrivit hur tufft det var, när ekonomin i landet där de verkade föll samman och familjen försökte stötta och hjälpa anställda och deras släkt och vänner.

Mitt i det kaos som rådde blev han uppmanad att söka jobbet som chef på SEI, Stockholm Environment Institute, på Stockholms universitet. Det blev en biljett hem och början på något helt nytt, som 2018 ledde till tjänsten som professor i jordsystemvetenskap och chef för tyska Potsdaminstitutet, ett centrum för klimatforskning.

Han har kvar en fot på Stockholms universitet, en tjugoprocentig professur. Något rum där har han dock inte kvar.

– Nej, men det är det ingen som har! Vi har gått över till öppna landskap. Men jag är välkommen att smyga runt i korridorerna. Jag har fortfarande ett forskarteam och doktorander på Stockholm Resilience Center.

Det låter bra?

– Ja, det är jättebra.

Forskningen är central i Johan Rockströms tillvaro, även om föreläsningar och intervjuer tar mycket tid. Hans kalender är minst sagt välfylld och sköts av assistenter. En normal intervju får 30 minuter av hans tid, inklusive fotografering. Vi har en och en halv timme.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

– Jag fungerar bäst tidiga morgnar så jag jobbar gärna med mitt forskningsarbete mellan sju på morgonen och tio på förmiddagen. Sedan brukar det bli mer utåtriktade möten och ofta föreläsningar på dagen, och om jag kan avsluta vid sex på kvällen så är det bra, säger han.

Men sedan covid-19 slog till har arbetsdagarna blivit längre och längre.

– Jag har dagar som börjar ännu tidigare, med möten med Japan eller Australien, och sen så har jag några amerikanska möten på kvällen… Ja, vi måste nog lära oss en del där för att få lite harmoni i vardagen.

Lever både i Tyskland och Sverige

Tillvaron utanför jobbet ser olika ut, beroende på om han befinner sig i Tyskland eller Sverige.

– Jag försöker att springa åtminstone tre gånger i veckan, det är väldigt viktigt för mig. Då gör jag det gärna tidigt på morgnarna. Jag kan gå upp vid halv sex, sticka ut med en pannlampa och springa en runda. Jag cyklar mycket – överallt till vardags men också på fritiden.

Familjen är också viktig för avkopplingen. Att bara stå i köket och fixa med mat, eller jobba med händerna.

– I Sverige bor vi i ett gammalt hus ute på Rindö och har, som du kan tänka dig tusen och en ogjorda dåliga samveten. Det finns alltid att göra när jag är hemma i Sverige.

Van fotomodell

Fotografen förklarar hur Johan Rockström ska hänga på trappräcket och se in i kameran. Han följer vant instruktionerna och rycker hjälpsamt ut när ett stativ är på väg att glida ned på golvet. Men när jag ber honom att ta fram sin lilla blå kula, visar det sig att fickan är tom. Istället får en reservkula, som jag lånat med mig hemifrån, göra tjänst som planeten i forskarens hand.

Kulan är påminnelsen om ”att vi inte längre lever i en liten värld på en stor planet utan nu har skapat en stor värld på en liten planet”, som han skriver i Jorden.

Tal med inspiration från Tolkien

Kulan är typisk för Johan Rockström, förmågan att använda liknelser och uttrycka sig effektivt för att fånga en publik. Johan Kuylenstierna, ordförande i Klimatpolitiska rådet och tidigare kollega till Johan Rockström, fick stifta bekantskap med kommunikatören Rockström redan på 1990-talet.

– Jag kommer aldrig att glömma ett tal han höll, han var engagerad i ett juniorvattenpris och höll tal för de unga med utgångspunkt i Tolkien och Sagan om ringen. Det var fantastiskt! säger Johan Kuylenstierna, och fortsätter:

– Förmågan att kommunicera är en av hans stora styrkor och verkligen något som jag är imponerad av. Han är duktig på att väva in sitt budskap i en berättelse, att skapa engagemang. Och jag är alltid fascinerad av hans systemperspektiv. Det är en av de stora utmaningarna i denna värld, som är väldigt segmenterad i stuprör.

Actionrulle i bokform

Boken Jorden är ett exempel på systemtänkande i stor skala. Här tar Johan Rockström sig an jordklotets utveckling fram till idag, och visar hur utvecklingen är på väg att skena.

Idén var att skriva ”the best untold story in town”, den bästa berättelsen som ännu inte berättats. Johan Rockström menar att forskarna sitter på just den historien, en saga om mänsklighetens uppgång, potentiella fall och möjliga räddning.

– Den liknar nästan den perfekta actionrullen på bio.

Vill visa möjligheterna

Han viftar med händerna och förklarar: ”onda krafter förstör jorden – forskarna varnar – in kommer hjältarna (egentligen hela mänskligheten) som visar att det finns lösningar, som går att skala upp. Det landar i hur vi ska göra. Och så säkrar vi mänsklighetens framtid på jorden, och ser hur solen går ner vid horisonten och vi seglar mot en lycklig framtid…”

Han skrattar lite, men blir snabbt allvarlig.

– Jag ville berätta om jordens historik och framtid, med den dramaturgin och att vi till slut räddar situationen.

Blev Netflixdokumentär

Johan Rockström började skriva, men kom snabbt fram till att han behövde en samarbetspartner. Det blev Owen Gaffney, vetenskapskommunikatör vid Stockholms universitet. Projektet växte, boken blev rikare på både innehåll och berättelser. Och mitt i allt detta dök idén upp om att även göra en tevedokumentär, en filmad berättelse om vetenskapen bakom David Attenboroughs stora serie om jorden som precis hade färdigställts för Netflix.

– David Attenborough ställde upp på att vara berättarrösten. Det var då idén kom att länka ihop boken och dokumentären, säger Johan Rockström.

Vill nå brett

Boken var tänkt att komma precis i inledningen av 2020, som en information till de makthavare som då var på väg att förbereda olika FN-toppmöten inom miljöområdet. Målet var största möjliga genomslag.

– Tanken med boken var att den skulle nå väldigt brett, att det skulle vara en populärvetenskaplig berättelse, och en spännande berättelse, säger han.

Om Johan Rockström någonsin velat vara privat och hålla sig på sin kammare är det sedan länge ett passerat stadium. I Netflixdokumentären är han ute och cyklar i skogen, besöker en glaciär, fiskar i skärgården. Allt för att förmedla det akuta läget till så många som möjligt.

Tog tid att inse problemets omfattning

Men när greppade han själv situationens allvar? Fortfarande 2004, när han fick uppdraget på SEI, insåg han inte hur nära krisen var.

– 2004/2005 tänkte klimatforskningen och hållbarhetsforskningen, som jag var väl integrerad i, att det fanns rätt så mycket tid kvar. Att det fanns en relativt lång landningsbana för att lösa både klimatproblemen och förlusten av biologisk mångfald, säger Johan Rockström.

Vetenskapliga framsteg avslöjade läget

Det dröjde ytterligare några år, till 2008, innan insikten om en planetär kris landade. Det var resultatet av några berömda vetenskapliga studier som publicerades de åren. Dels kunde forskarna visa att inte bara koldioxidhalterna stigit exponentiellt med start omkring 1950, utan att samma utveckling sker på många områden kopplade till mänsklig påverkan. Det brukar kallas den stora accelerationen.

Forskningen visade också att den mänskliga aktiviteten lett till att vi förflyttat oss in i en ny geologisk tidsålder: Antropocen, människans tidsålder. Ett tydligt tecken på det är klimatförändringarna. Den tidigare epoken, Holocen, var betydligt stabilare, en förutsättning för jordbruk och civilisation.

Tröskeleffekter

Ovanpå dessa två omvälvande insikter hamnade forskningen om tröskeleffekter (tipping points). Den handlar om stora system som till exempel Antarktis isar eller Amazonas, som riskerar att kollapsa, något som förstärker klimatförändringarna och helt förändrar förutsättningarna för livet på planeten.

Människan har blivit så dominerande att hon påverkar hela det planetära systemet.

– 2007/2008 landar det för mig, både vetenskapligt och personligt. Det var faktiskt i Tällberg, på den tiden när Bo Ekman bjöd in internationella forskare. Vi samlade en rad tunga, globala miljöforskare och lade all evidens på bordet. Man kan säga att det var då polletten ramlade ner att vi riskerade hela planetens stabilitet.

Den saknade pusselbiten var planeten

Slutsatsen blev att det behövdes planetära gränser. Den saknade pusselbiten var själva planeten.

– 2008, när vi sitter och skriver manuskriptet, är kanske den punkt då jag själv får helhetsbilden personligen. Herregud – här är vi i antropocen. Vi har skapat en egen geologisk epok. Och samtidigt som vi utövar de här enorma trycket på planeten så lär vi oss dessutom att holocen är så stabilt, och att vi är så beroende av det…

Johan Rockström hejdar sig en aning, förefaller tänka efter.

Man kan ju säga ”so what att vi är i antropocen”

– Man kan ju säga ”so what att vi är i antropocen” om vi inte hade berott så mycket av holocen. Då hade det kanske inte spelat så stor roll. Det är ju så många tycks uppfatta läget, att vi – okej – vi utgör ett dominerande tryck på planeten men det är väl inget problem, för planeten kommer väl alltid att vara stabil. Ungefär.

”En enorm förlust av tid”

Politiskt har det gått trögare trots de stora vetenskapliga framstegen, och Johan Rockström är självkritisk.

– Inte ens då tycker jag att vi inom forskningen uttryckte akutläget. Även när vi lämnade Köpenhamn så fanns det en känsla av att det här går nog fortfarande att hantera inom ramen för de ekonomiska och politiska system och de teknologier vi har – men så tog det fem år, sex år innan vi kom till Paris. Så det var en enorm förlust av tid.

Katastrofmötet i Köpenhamn

Han skakar på huvudet. Tänker igenom vad som hände på klimattoppmötet i Köpenhamn 2009.

– Kom ihåg att i Köpenhamn uttrycker sig president Obama korrekt att det är ödesmötet, det är nu vi ska rädda mänskligheten på jorden. Reinfeldt uttrycker sig likadant. Barroso uttrycker sig likadant. Angela Merkel uttrycker sig likadant. Alla stats- och regeringschefer träffas i Köpenhamn för att lösa krisen och allt går åt skogen. Och så hoppas vi forskare att det bara ska ta några månader efter Köpenhamn så ska vi ha löst de här sista bitarna. Och så tar det sex år.

Utsläppen fortsätter att öka

Även om mötet i Paris blev en framgång så var den inte fullständig. Och 2019-2020 kunde forskarna visa att utsläppen inte alls avtagit, utan bara ökade och ökade.

– Vi har inte böjt kurvan. Varken när det gäller utsläpp av växthusgaser eller förlust av biologisk mångfald.

När koldioxidbudgeten – de maximala utsläpp som kan ske innan uppvärmningen passerar 1,5 grader – verifierades 2018 var det ytterligare en pusselbit som föll på plats. Det var hög tid för forskarna att hissa varningsflagg.

Du verkar ju väldigt lugn – hur känns det inuti?

– Om jag ser lugn ut så är det för att jag pratar om de här sakerna varje dag, hela tiden. Men inombords, varje gång jag går igenom den här resan så genererar den en nivå av frustration och påminner mig om hur viktigt det är att om möjligt jobba ännu hårdare, vara ännu mer aktiv i att slå bryggor mellan olika aktörer för att försöka bidra till en förändring. Personligen leder inte den här typen av allvarlig vetenskaplig diagnostik till depression och hopplöshet utan snarare till frustration och vilja att agera mer.

Vill komma närmare makten

Valet att flytta till Potsdam är resultatet av den där viljan att agera. Dels var det ett viktigt steg för forskningen om de planetära gränserna. Dels var det ett steg närmare makten.

Får jag den chansen är det nästan som ett ansvar.

– EU är så viktigt när det gäller klimatomställningen. Och gravitationscentret i EU är Tyskland. Så det blev en väldigt spännande och naturlig plats, nära Bryssel. Får jag den chansen är det nästan som ett ansvar. Jag kan bidra mer där, säger han.

Språkförbistringen är något han arbetar på, även om det tar tid. Han följer alla möten på tyska, utan att själv kunna tala språket tillräckligt bra för att ha det som arbetsspråk.

Det måste vara en stor utmaning?

– Ja, det är det. Jag gjorde ett stort misstag i livet… Jag är ju frankofil. Jag har ju min barndom till viss del i Italien och sen gjorde jag min avhandling på franska. Så jag är ju fransktalande och kunde aldrig drömma om att jag skulle hamna i ett tysktalande land. Så jag pluggade aldrig tyska på gymnasiet, säger Johan Rockström.

Men trivs, det gör han.

– Jag trivs som fisken i vattnet! Det är jätteroligt. Den nya regeringen – trafikljusregeringen, den röd-gul-gröna, det är flera där som kommer från Potsdam. Vi har en nära relation, både till Angela Merkel och Ursula von der Leyen. De känner väl till Potsdam och EU planerar att lägga sitt Bauhausinstitut i Potsdam. Det är en spännande vetenskaplig miljö att jobba i.

Fler publiceringar på gång

Intervjuns sluttid är passerad med nästan en kvart. Johan Rockström börjar samla ihop sina tillhörigheter för att ge sig ut i vinterkylan igen. I farten berättar han att ett nytt manus är på väg till den vetenskapliga tidskriften Science. I det går han och kollegorna igenom alla tröskeleffekter och visar att mycket riskerar att ske redan vid 1,5-graders uppvärmning.

– Man kan inte utesluta att redan innan 1,5 grader trigga irreversibla förändringar, även om osäkerheterna är stora.

Sedan är han borta – lika snabbt som han dök upp.

Fakta

Johan Rockström om

Planetära gränser Det finns en kritik mot de planetära gränserna, för långt innan man når de planetära gränserna så har vi miljöproblem. Jag försöker förklara att ramverket med planetära gränser aldrig tagits fram för att ersätta det otroligt stora antalet styrmedel och metodiker som redan finns i verktygslådan. De planetära gränserna ställer inte frågan när du, jag eller kommun X kommer att drabbas miljömässigt, utan när hela planeten drabbas och riskerar att förlora sin buffringsförmåga, sin resiliens.Omställningen Ett akutläge innebär att vi måste få alla med oss. Frågan är hur det ska gå till? Jag kan garantera att det inte går till så att vi gör en pandemi-plus-version och bara klappar igen hela ekonomin. Vi måste visa att det finns vägar där vi kan komma ut i andra änden med lika bra eller bättre välfärd, som är hållbar.Klimatfokus Det är ett dilemma, det starka fokuset på klimat. Samtidigt är det så, att man kanske inte ska överdriva riskerna. De andra frågorna följer liksom med om man tar forskningen på allvar. Så misstaget är inte att vi stirrar oss blinda på klimat utan att vi stirrar oss blinda på fossila energikällor. Men jag tycker mig se en positiv utveckling där.SBTi Just nu jobbar vi väldigt aktivt med att lansera SBTI-networks, det vill säga att sätta vetenskapliga mål för alla planetära gränser. Det är ett positivt stressläge för oss forskare, för det finns en stor efterfrågan och näringslivet vill ha siffrorna nu. Och det är inte helt lätt kan jag säga, för det är mycket mer komplicerat att få fram vetenskapligt baserade kvantitativa gränser eller mål för biologisk mångfald än för klimat. Allt är så lokalt och varierar så mycket.

Långläsning

Thomas Sterner: ”Jag försöker översätta naturvetenskap till pengar”

15 oktober 2021