Thomas Sterner: ”Jag försöker översätta naturvetenskap till pengar”

Långläsning Thomas Sterner är vetenskapsmannen som är mer känd internationellt än i Sverige. Hans miljöintresse väcktes i London, där smogen låg så tät att det knappt gick att se handen framför sig. Då som nu är Bohuslän hans favoritplats på jorden.

Thomas Sterner: ”Jag försöker översätta naturvetenskap till pengar”
Thomas Sterner. Foto: Nicklas Elmrin

En vit snipa svänger in vid bryggan. Bakom ratten står miljöekonomen Thomas Sterner. Det är fortfarande sommar, och han är på sin favoritplats på jorden: I Bohuslän, i sin lilla båt, med familjen inom räckhåll.

I släkten i fem generationer

Han börjar med att köra en tur till ön Engelsmannen. ”Det tyckte mina kompisar var roligt, eftersom jag bodde i England” konstaterar han när han ankrar i en vik och hoppar i land på de rundade, rosa klipporna. Han är van vid klumpiga gäster. ”Se upp med de mörka partierna, de är hala.”

Thomas Sterner i sin snipa, med Marstrand i bakgrunden. Foto: Nicklas Elmrin

Själv har han västkustens havsband med sig sedan barnsben. Den enkla stugan på Marstrand har gått i släkten i fem generationer och var platsen för barndomens somrar, med fiske och bad. Då var han en pojke som gick i skola i London, vantrivdes och pluggade stenhårt för att ta sig därifrån. Nu är han en internationellt erkänd forskare, vars kunskap efterfrågas av bland annat Storbritanniens, Frankrikes och USA:s regeringar.

”Mitt enda viktiga teoretiska bidrag”

Fakta

Thomas Sterner

Ålder: 69 år

Titel: Professor i miljöekonomi vid Institutionen för nationalekonomi, Göteborgs universitet

Bor: Göteborg

Familj: Hustru och söner med respektive, fem barnbarn

Aktuell: Ständigt aktuell med nya vetenskapliga publiceringar. Nyligen utsedd till riddare i den franska hederslegionen för sitt arbete. En av grundarna till Environment for Development, en forskarförening som bland annat samarbetar kring miljöekonomisk rådgivning i utvecklingsländer.

Okänd talang: Bra på att laga mat, tycker om att måla landskap.

Det är inte svårt att hitta uppskattande omdömen om Thomas Sterners vetenskapliga gärning, hans intellektuella bredd och humanistiska inställning. I alla fall inte om man pratar med andra. Själv är han försiktigare. Slutsatsen att det går att använda olika diskonteringsräntor för olika sektorer är det han väljer att lyfta fram.

– Det är mitt enda viktiga teoretiska bidrag till vetenskapen, men det är viktigt.

Forskar om styrmedel

Thomas Sterner. Foto: Nicklas Elmrin

Forskningsfältet är styrmedel inom miljöområdet, det handlar om skatter och avgifter men också om acceptansen för dessa. Priset på föroreningar är den bärande frågan. Bara de senaste två-tre åren har han publicerat ett tiotal artiklar i olika vetenskapliga tidskrifter. Diskonteringsräntan, som används när nationer beräknar kostnaderna för klimatförändringarna, är ett återkommande föremål för hans uppmärksamhet.

– Den bygger på att vi blir rikare och rikare. Om vi hade evig tillväxt så skulle kostnader som drabbar oss i framtiden inte bli så viktiga. Ser man det så är vi som lever idag de fattiga och barnbarnen som lever i framtiden rika, och då är det inte vi som ska göra uppoffringar för barnbarnen. Men evig tillväxt är orealistisk, säger han.

Diskonteringsräntans betydelse

Valet av diskonteringsränta påverkar utfallet när regeringar och forskare till exempel undersöker vilka effekter ett förändrat klimat skulle få på samhället.

– Om du har en hög diskonteringsränta så blir till slut till och med jordens undergång betydelselös. Det är ett slags pris på framtiden, säger Thomas Sterner.

På ön Engelsmannen. Foto: Nicklas Elmrin

Hur tror du att framtiden ser ut?

– Jag tror att framtiden blir annorlunda, säger han och fortsätter:

Vi blir rikare på telefoner, men fattigare på korallrev.

– Vi blir rikare på telefoner, men fattigare på korallrev. Det kommer att bli en ojämn tillväxt där vissa sektorer växer och andra inte. Slutsatsen är att man kan ha olika diskonteringsräntor i olika sektorer.

Idyll och verklighet

Vi har bytt miljö, från de kala kobbarna till en lummig uteplats under ett stort bigarråträd. Då och då kommer en liten fågel på besök, och från huset hörs röster från både barn och vuxna. Men samtalsämnet är långt ifrån idylliskt.

– Vi sitter i Sverige och tycker att det är allmänt accepterat med Parisavtalets 1,5 till 2 grader. Men enligt Nordhaus är 3,5 till 4 grader optimalt. Det illustrerar att det inte finns någon global enighet. USA:s beslutsfattare lyssnar mycket på Nordhaus, säger Thomas Sterner.

En svår uppgift

Nordhaus, det är Nobelpristagaren William Nordhaus. Han fick Nobelpriset 2018 för sitt arbete om klimatförändringarnas ekonomiska följder, och kritiserades hårt just för slutsatsen om vilken uppvärmning som är den optimala.

Att beräkna de ekonomiska effekterna av klimatförändringarna är en svår uppgift där många antaganden måste göras, till exempel om diskonteringsränta och det som kallas skadefunktion. Och uppenbarligen är det inte bara Sterner som läser Nordhaus, utan även tvärtom.

– I sitt Nobeltal valde han att använda vår skadefunktion. Det är den modell som beskriver skadorna på ekonomin, det man förlorar på en uppvärmning, säger Thomas Sterner, och fortsätter:

– Vad det blir vet vi ju inte. Men det naturvetenskapliga etablissemanget är överens om att läget är allvarligt. Då blir det ju helt galet om man bara ser det som en skada värd några procent av BNP, säger han.

Skillnader mellan resultaten

Efterhand som det naturvetenskapliga kunskapsläget blir bättre, går det också att göra bättre studier av de ekonomiska effekterna. Men fortfarande skiljer sig de olika forskarnas resultat åt på ett oroväckande sätt.

Varför är Nordhaus så viktig?

– Han är den främsta miljöekonomen, som anlitas mest.

Skuggan från trädkronan flyttar sig sakta, då och då hörs klockslagen från kyrkan en liten bit bort. Stugan går i gult och grönt, fönstren ut mot världen är generösa.

På trappan vid sommarhuset. Foto: Nicklas Elmrin

Ser det likadant ut som när du var liten?

– Ja, det gör det. Det är samma färger och min mormor har sytt gardinerna, hon gjorde två uppsättningar för hon tänkte att ingen av oss skulle vara intresserade av att sy gardiner. Jag har byggt om uthuset, tagit bort något innertak och satt i ett takfönster. Jag jobbar gärna med händerna, det är roligt och stimulerande.

Fick hålla sig i husväggen

Han berättar om uppväxten med mamma och styvfar i London. Om hur han odlade kristaller på sitt rum och gick helt in för naturvetenskapliga ämnen, samtidigt som han lärde sig engelska, franska och tyska. Och om hur smogen låg tät över staden, så tät att man knappt såg handen framför sig.

– När jag var fem-sex år och skulle gå till skolan var jag tvungen att hålla mig i husväggen hela vägen fram för att inte irra ut i vägen eller försvinna i en park.

Kunniga lärare – otrevlig skola

Kontrasten till somrarna i skärgården var skarp, och miljöintresset väcktes där någonstans, i kombinationen av kemi och fysik och de massiva luftföroreningarna. Själva skolan var akademiskt bra, med lärare som var mycket kunniga i sina ämnen och utrustning som motsvarade ett svenskt universitet. ”Vi hade datorer och laser att leka med på 60-talet”. Men han saknade vänner och vantrivdes med de opedagogiska lärarna som bara fokuserade på stjärneleverna och struntade i de som kom på efterkälken. Hemma var relationen till styvfadern ansträngd.

– Det var snobbigt i skolan och det var jobbigt med den manliga miljön på en pojkskola. Jag drömde om att komma iväg till Sverige.

Stack till Sverige direkt

I det engelska skolsystemet var eleverna färdigutbildade när de nådde nivå A, oavsett ålder. Därför blev pluggandet en biljett ut, och när Thomas Sterner var 17 år var han klar med sin grundutbildning. Han åkte direkt till Sverige, bara för att finna att han låg flera år före sina jämnåriga. Så det blev språkstudier i Europa. När han återvände till Sverige öppnades nya dörrar i form av universitetskurser, jobb som plåtslagare och inte minst en målarskola där han träffade sin blivande fru.

– Jag gjorde allt!

Arbetade mot kärnkraft

Slutligen fastnade han för ekonomi. Ämnet kombinerade hans matematiska kompetens med ett politiskt intresse. Han var också engagerad i kärnkraftsomröstningen, på nej-sidan.

– Jag tog ledigt ett år för att ägna mig åt det. Det fanns gott om fysiker som var kärnkraftsmotståndare, men jag var den enda ekonomen. Resultatet av omröstningen var en stor besvikelse.

Kallade sig miljöekonom

Avhandlingen handlade om energiekonomi. Ämnet miljöekonomi fanns inte, men när Thomas Sterner doktorerat valde han att kalla sig miljöekonom.

– Jag trodde knappt att jag skulle vara välkommen att stanna på institutionen, men jag blev erbjuden en tjänst. Jag startade en kurs i miljöekonomi och det utlöste en våg av entusiasm.

Byggde upp doktorandverksamhet

På institutionen byggde han tillsammans med skickliga kollegor upp en doktorandverksamhet med tyngdpunkt på Sidafinansierade doktorander från fattigare länder. På så sätt spreds kunskapen runt om i världen. Men Thomas Sterner är inte nöjd.

– Vi får forska, vi får anslag, men vi får tyvärr inte tillräckligt stort genomslag.

Globala miljöproblem förvärras

Han menar att de rika länderna är duktiga på att lösa lokala miljöproblem, men på ett sätt som ofta förvärrar de globala miljöproblemen.

– En symbol är hur vi tvättar våra kläder, våra kroppar, våra hus. Vi kan inte förinta smutspartiklarna så vi förflyttar dem till närmaste sjö eller vattendrag, eller till atmosfären. Vi löser våra omedelbara problem, men skapar andra. Nu har vi nått en nivå där luftproblemen i London på 50-talet gäller halva Asien och har blivit ett miljöproblem av megastorlek.

Varför tar det så lång tid att lösa klimatfrågan?

– Det är oklart. Men delvis är det en fördelningsfråga – ska vi betala nu eller sen? För det är kostnader förknippade med att ställa om. Kostnaderna är inte obetydliga, men betydligt mindre än vad som drabbar oss om vi inte gör något. Nu är vi i ett läge där vi bråkar om vem som ska betala.

Är det så enkelt?

– Ja, i grunden är det en väldigt viktig del. I Parisavtalet har man enats om 1,5 grader, men det är lite som ett nyårslöfte. Man ska gå ner fem kilo i vikt men har inte sagt hur. Vem ska minska, och hur mycket?

Hur ser du på möjligheten att lyckas?

– För ett par år sedan såg det mörkt ut, med Trumpadministrationen. Sedan har vi ju inte bara ett klimathot, utan ovanpå det biodiversitetshot, kemikalier vi släpper ut, en lång rad med problem. Att lösa allt detta skulle kräva stor tur och skicklighet från världsledarna. Men vi har också en demokratisk kris. Biden ger oss ett litet fönster, men det är bråttom.

Koldioxidskatt kräver allians

Fakta

Tre favoritartiklar

1. En studie tillsammans med Jens Ewald och Erik Sterner om varför det finns ett motstånd mot den mest effektiva klimatpolitiken: Hög prissättning på koldioxidutsläpp. En faktor visade sig vara bristande förtroende för myndigheter, en annan att man är bosatt på landsbygden.

2. En artikel skriven tillsammans med sju andra forskare, som visar att det är både görligt och optimalt med 1,5 eller 2 graders uppvärmning.

3. En artikel skriven tillsammans med två andra forskare, som handlar om utformningen av miljöskatter. I artikeln jämförs de svenska och norska avgifterna på utsläpp av kväveoxider.

Thomas Sterner menar att en koldioxidskatt vore den bästa lösningen, men att det troligen är en praktisk omöjlighet. För att det skulle kunna bli verklighet behövs en kraftfull allians mellan stora utsläppare.

– Det krävs minst att USA, EU och Kina enas. Skulle USA och Kina komma överens kan de tvinga andra länder att gå med.

Klimattullar svårt att lyckas med

Däremot menar han att tanken om klimattullar ibland är naiv.

– Det är inget som Sverige kan införa ensamt. Det är till och med oklart om EU kan genomföra det, för hade Trump suttit vid makten hade han svarat med strafftullar och slagit ut till exempel svensk stålindustri. En politik måste kunna överleva ett val i USA.

Om inte klimattullar eller koldioxidskatt fungerar, vad är näst bäst?

Fakta

Thomas Sterner om:

Teorin att det lönar sig att vara ett föregångsland
”Det skulle kunna vara en sån tur att den som är pionjär och tar på sig kostnader för teknikutveckling och så sedan blir vinnare. Men det är nog delvis önsketänkande. Det är inte så enkelt att man vinner en massa.”

USA:
”Det krävs samordning för att lösa klimatfrågan, och därför ser jag med lite frustration hur Bidens tid vid makten tickar iväg.”

Kostnaden för omställningen:
”Hela energisektorn motsvarar bara fem procent av BNP. Om energin skulle bli dubbelt så dyr, så kostar den fortfarande inte särskilt mycket, bara säg två års tillväxt. Men vi upprörs över rättvisan i det hela – vem som ska betala – och det är frustrerande för under tiden så växer problemen.

Klimatanpassning:
”Jag känner att jag satsar hellre på att undvika klimatförändringarna. Men vi måste av självbevarelsedrift förbereda oss.”

– Teknikpolitik är rätt bra. Man vräker ut pengar på sol, vind och batterier. Det är kanske inte optimal effektivitet, men det kan ändå funka. Och det försvagar oljelobbyn och stärker den gröna lobbyn.

Hur tänker du kring klimatkrisen när du ser dina barnbarn?

– Det är svårt. Detta är inte det enda hot vi står under. Kärnvapenkatastrof har varit ett hot sedan Nagasaki och Hiroshima, och mänskligheten har alltid levt under hot av tyranni och galenskap. Det är inte garanterat att framtiden blir bra. Men man måste kämpa för det, och sätta lagom antal barn till världen som man kan fostra till empatiska, framåttänkande medborgare. Det är fortfarande vettigt och försvarbart.

På verandan. Foto: Nicklas Elmrin

Han gör sitt bästa för att sprida kunskapen, som börjar efterfrågas allt mer från politiskt håll. Några veckor efter vårt möte är det dags att resa till Stockholm för att träffa en fransk delegation och diskutera koldioxidbeskattning. Ett möte är inbokat med Bidens administration om skadefunktionen. Även Storbritannien har efterfrågat mer information kring diskonteringsräntan.

– Det är ett gott tecken.

Vad driver dig?

– Jag råkar ha mycket energi, och jag tycker att mitt jobb är intressant och viktigt. Men vill barn eller barnbarn leka så prioriterar jag det.

Innan vi bryter upp ber jag att få låna toaletten. Den visar sig vara inrymd i ett uthus, och utanför, på trädgårdsgången, sitter en duschblandare monterad. Inget duschdraperi syns till så långt ögat kan nå.

– När vi visar det här för amerikanska gäster så brukar de fråga var närmaste hotell ligger, säger Thomas Sterner och skrattar.

Vi vandrar ner mot hamnen och havet. Ett stort segelfartyg glider in. Thomas Sterner vinkar adjö och ger sig ut på jakt efter familjen. Kanske ska de bada – kanske blir det en ny tur till Engelsmannen.

 

Biologisk mångfald

Klimat

Krönika

Karriär

Webbinarium

Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.