Gunilla Holmberg: ”Klimatledarskap handlar om att våga”

Efter bara någon minut på den dammiga vägen har bilen förvandlats från blänkande svart till grå. Gunilla Holmberg konstaterar i förbifarten att det är tråkigt för hennes man, som precis tvättat bilen, samtidigt som hon gasar på lite extra.

Hon klev in hos Skanska 2016 med inställningen att göra skillnad. Nu är hon hållbarhetsarbetschef inom företagets mest fossiltyngda verksamhet; betong. Därtill ansvarar hon för asfalt, bergmaterial och uthyrningsverksamheten Rental.

– I mitt arbete vill jag känna att jag gör något viktigt. Genom att kliva in i den verksamhet som är sämst för klimatet, tänkte jag att jag skulle kunna göra mest skillnad, säger Gunilla Holmberg.

Beskrivningen av hennes uppdrag är enkel – att göra de verksamheter hon ansvar över hos Skanska klimatneutrala fram till 2045. Vägen dit är snårigare.

Vad krävs för att nå målet?

– Det är många olika delar som måste falla på plats och verka tillsammans, precis som ett pussel. Men Skanska, som en så stor aktör, har ett viktigt ansvar.

För den ovane bergtäkts-besökaren är utsikten nästan som tagen ur en fantasyfilm. Rakt ner i berget sträcker sig ett enormt hål. Längst ner är det full aktivitet, med berg och sten som krossas, lastbilar som fraktar materialet och ett stort system med långa armar som ser till att materialet får rätt konsistens. Hela processen drivs av el.

Här har människor lagt sin hand sedan ungefär 1950-talet. Idag utvinns material som används till att bygga vägar, järnvägar, byggnader och annan infrastruktur. När miljötillståndet för bergtäkten har gått ut är tanken att området ska återgå till att vara naturmark. Genom att sluta pumpa bort grundvattnet, är förhoppningen att vattenytan kommer att stiga och så småningom bilda en sjö.

Ovanför bergtäkten snurrar fåglar runt i cirklar, och dyker om vartannat. Gunilla Holmberg förklarar att bergtäkter kan vara en möjlighet för hotade fågelarter, som berguv och backsvala. Hon pekar mot en av bergtäktens kanter, där en svart låda syns mot bergets gråbruna yta. Det är ett fågelbo som har installerats för berguven. Med jämna mellanrum brukar en ornitolog komma för att titta till fåglarna.

Det första man tänker på är inte att det här är bra för naturen. Men det är alltså fel?

– Nej, det är ett ingrepp i naturen. Det går det inte att komma undan med. Fast det vi producerar här krävs för att samhället ska kunna utvecklas. Vi måste bara göra det på ett ansvarsfullt sätt. Det finns också fina möjligheter med bergtäkter, som exempelvis att fågellivet frodas. Det tycker jag är viktigt att inte glömma. Personligen försöker jag att inte se på världen som svart och vit, säger hon.

Från bergtäktens kant skymtar Skanskas medarbetare som små prickar, som rör sig mellan bergtäktens olika delar för att se till att allt går rätt till.

– Hållbarhet handlar inte bara om att minska koldioxidutsläppen, utan även om de anställdas arbetsmiljö. Allt hänger ihop, säger Gunilla Holmberg och flätar ihop händerna.

Att allt hänger ihop genomsyrar hela Gunilla Holmbergs liv. Hon kör nu mot Vinslöv, där hon har vuxit upp och som ligger precis mellan Skanskas bergtäkt i Önnestad och Hässleholm. Under bilresan beskriver hon fyra områden som hon hela tiden försöker hitta en balans mellan.

– Först kommer familjen, som är kärnan. Sedan kommer min fritid, där jag hämtar all min energi. Därefter hälsan, som jag behöver för att må bra. Och slutligen jobbet, där jag hela tiden strävar efter att göra skillnad och utvecklas, säger Gunilla Holmberg och fortsätter:

– Jag försöker se mitt liv utifrån de olika delarna. Om det händer något i en del, spiller det över i de andra. Det försöker jag också att tänka mycket på i mitt ledarskap och i hur jag ser på mina kollegor och medarbetare.

Hon har nu kommit fram till Vinslöv och krypkör längst med gatorna, samtidigt som minnen från uppväxten sköljer över henne. Hon pekar mot det röda tegelhuset där familjen bodde, på sin gamla ridskola och på bokskogen som omger Vinslöv och som fått henne att älska naturen. Det är i mitten av maj och bokskogen har precis slagit ut i sin skira grönska.

– Jag skulle nog inte klara mig utan bokskogen. Just den här tiden på året är det något helt magiskt över den, konstaterar Gunilla Holmberg.

När vi kommer till en bilverkstad stannar hon till. Stället har en alldeles egen plats i hennes hjärta.

– Det här var min pappas, som han och min farfar byggde tillsammans.

Vad hette den?

– Ivans bil. Jag minns det, när jag var liten, att alla kallade mig Ivans tös. Det har jag nog hört tusen gånger, säger hon och skrattar.

– Det var nog från honom jag fick grunderna till att tänka hållbart och att hushålla med resurser. Att hålla på med begagnade bilar handlade mycket om att spara och reparera, och inte att slita och slänga, säger Gunilla Holmberg och svänger ut på vägen, bort från bilverkstaden, som fortfarande är en bilverkstad, men som inte nyttjas lika aktivt.

Hon berättar att hennes pappa nu är dement, men att han brukar bli glad när hon pratar om Skånska cementgjuteriet.

– Mina farfar jobbade som murare där, så han kommer nog ihåg det från när han var liten, säger hon.

Hur känns det, att det har gått i generationer det här att arbeta med betong?

– Det är häftigt på något sätt. Ett av mina första minnen i livet är faktiskt när farfar murade huset där vi bodde. Han hade en murbrocka, som jag nästan kan känna lukten av när jag tänker på den än idag, säger Gunilla Holmberg.

Vi börjar närma oss Hässleholm, där Gunilla Holmberg pluggat, träffat sin stora kärlek, fått barn och jobbat. Några år efter att hennes två döttrar flyttat ut, tog dock hon och hennes man Roland beslutet att flytta till Malmö. Det var för ungefär tre år sedan.

Var det ett svårt beslut att flytta?

– Nej, jag tycker att var sak har sin tid. Det var dags att göra något annat. Så tänker jag mycket, att när att man fått ut allt man kan av ett ställe, är det dags att byta plats, säger hon.

Mitt i staden tronar Hässleholms kyrka. Gunilla Holmberg travar in i den stora salen. Här har hon spenderat många timmar. I femton år sjöng hon i kyrkans kör, som sopran. Nu har hon börjat i en ny kör i Malmö.

– För mig betyder sången otroligt mycket. Där hämtar jag energi och kraft. Musiken, med de många olika stämmorna, instrumenten och att leverera något tillsammans; att uppnå ett mål är fantastiskt. För att det ska låta bra behövs alla röster, mångfalden ger en fin klang. Innebörden i texterna har ett budskap som förmedlas i kyrkorummet, det blir rakt och äkta.

Att Gunilla Holmberg att få olika delar av sitt liv att hänga ihop följer med som en röd tråd under vårt möte. Även körsången kopplar hon samman med jobbet som chef på Skanska.

– Både sången och klimatledarskap handlar om att vara följsam och att vilja följa. Att lyssna in, men också att våga, genom att ta den där riktigt höga tonen, eller fatta det där obekväma beslutet, säger hon.

Har du något exempel på ett obekvämt beslut?

Gunilla Holmberg tänker efter ett tag. Sedan kommer hon ihåg när hon arbetade på Nationellt center för flexibelt lärande, som var en statlig myndighet som fanns mellan 2002–2008.

– Jag minns att vi tillhandahöll litteratur som vi skickade ut till studenter i hela landet. Det blev ju väldigt mycket koldioxid som släpptes ut med transporterna, och var väldigt ineffektivt. Så vi gjorde om systemet till att studenterna i stället fick beställa sina böcker direkt själva. Det minns jag som väldigt obekvämt, med studenter och personal som var missnöjda. Idag är det en självklarhet. Men vi fattade ändå beslutet, och sparade på både pengar och koldioxid, säger hon och tillägger:

– Vår gröna betong är exempel på ett annat sådant beslut.

Skanskas gröna betong lanserades 2019 och är någonting som Gunilla Holmberg idag är stolt över. I den gröna betongen har delar av cement bytts ut mot slagg, vilket gör att mindre koldioxid släpps ut då cementtillverkning genererar stora mängder koldioxidutsläpp. Kunderna får sedan själva välja om de vill köpa grön betong, eller betong som inte är grön.

Kan ni tvinga kunderna att köpa grön betong?

– Det här med att tvinga. Det handlar snarare om att vi måste berätta vad som är viktigt och samverka med kunder och leverantörer som har samma mål som vi. Det handlar om att vi som byggbolag visar att det går, sedan är det upp till en på sina håll konservativ bransch som måste hänga på. Men vi ser att allt fler kunder ser värde i att välja gröna produkter, så det ökar för varje år.

Men hade det varit möjligt?

– Det är inte så enkelt eftersom produkten betong är så himla komplex. Det behövs olika betongsorter för olika situationer beroende på vad betongen utsätts för, säger hon och fortsätter:

– Sedan kan vi inte bara söka efter en lösning. Ett framtida problem med slagg är att den kommer att ta slut när vi får en elektrifierad stålverksproduktion. Så vi kan inte sitta still och tror att vi har lösningen. Vi måste hela tiden utveckla, hitta nya innovationer och arbetssätt i hur vi bygger och tar fram olika material samt att jobba med ökad grad av återvinning.

Cementproduktionen sägs stå för uppemot åtta procent av världens utsläpp. Det är också ett område där det inte finns någon självklar lösning. Finns det en framtid för cement?

– Jag tror och hoppas på den teknik som fångar upp koldioxid vid skorstenen, det som kallas CCS-tekniken. Det finns exempelvis planer att installera det på Gotland, men det i sin tur bygger på att man får tillstånd, annars investerar man inte. Så där tycker jag politiker har ett ansvar, att göra tillståndsprocesser effektivare. Men som sagt, det är många olika delar som behövs för att vi ska lyckas att nå målen.

Gunilla Holmberg kliver in i Skanskas lunchrum i Önnestad. I normala fall arbetar hon i Malmö och känner inte alla som är på plats. Därför sätter hon genast i gång en lång procedur med att ta allas namn, lyssna till vad de arbetar med och berätta om vad hon själv gör och hennes roll i företaget. När de andra har lämnat rummet och det bara är vi kvar, berättar hon om det som hon tycker är viktigast för att nå klimatmålen.

– Det behövs ett bra klimatledarskap, säger hon.

Hon tar återigen upp exemplet om att sluta skicka ut litteratur till studenter runt om i landet.

– För mig var det en aha-upplevelse. Det visade på ett konkret sätt hur vi kan skapa lönsamhet, effektivitet och mindre klimatavtryck samtidigt. För att kunna göra det behövs mod och en vision. Nu är det exemplet visserligen långt ifrån att ändra en hel betongbransch, men principen är densamma.

Hon lyfter även att tiden på Hässleholm Miljö, där hon arbetade som vd i åtta år innan hon klev in hos Skanska, lärde henne mycket om klimatledarskap.

– Där handlade det om att skapa förutsättningar för hässleholmarna att kunna leva på ett mer hållbart sätt, med fjärrvärme, källsortering och avfall. Under min tid där minns jag också att vi utvecklade något som kallas Sopsamlarmonster, som är ett barnspel där monster äter upp avfallssorkar. Idag vet jag att det har det spridit sig till kommuner runt om i Sverige. Det är en annan del av klimatledarskapet, att få med bredden och skapa förutsättningar för nästa generation.

Hur ser du på framtiden?

– För det första kan vi inte fortsätta att slösa på vår natur som vi gör idag. Därför tänker jag inte ge upp, för om mina barnbarn ska ha ett jordklot att leva på måste jag göra någonting. För det andra försöker jag vara positiv. Vi ser att branschen förflyttar sig och lever i en omvärld som inte står stilla. Våra kunder ökar sina krav, vi har städer i Sverige som ska bli klimatneutrala till 2030 och det är mycket som händer inom EU. Som stor aktör är det därför viktigt att hänga med, och leverera rätt produkter. Det är också en viktig del av klimatledarskapet, säger hon.