Klimatet på hans axlar – Mattias Frumeries väg till FN:s förhandlingsbord

Vår tids stora ödesfråga ligger bokstavligen på dina axlar. Är det tungt?

– Jag känner absolut ett ansvar. Det tror jag alla vi gör som arbetar med det. Sen är det något som upplevs olika starkt vid olika tillfällen. När jag pratar med mina barn är det tydligt att det är det jobb jag har haft som de bryr sig mest om.

Så hur hamnade han här? Egentligen av en slump – han skulle bli affärsjurist, men fick upp ögonen för internationell rätt under studietiden i Uppsala. Vi ska återkomma till det, och till vad som ledde fram till anställningen på Utrikesdepartementet. Allra först ska vi näst längst upp i byggnaden och ut på en terrass.

Vill fokusera på lösningar

Regnet har minskat i intensitet och Mattias Frumerie kliver snällt ut med ett lånat paraply, låter sig tjänstvilligt fotas. Rakt ovanför hänger hotfulla moln tungt, men i horisonten ser det ut att ljusna. En fresk över Mattias Frumeries inställning till klimatarbetet, om man vill.

– Vi kan inte fokusera på problemen. Vi måste fokusera på vad som är lösningen i detta: hur kommer vi att röra oss framåt?

– Det är klart att våra samhällen kommer att se annorlunda ut 2030, 2040, 2050. Och hur annorlunda de ser ut kommer ju förstås vara beroende av hur väl vi lyckas de närmaste åren med att faktiskt göra det som vetenskapen säger att vi behöver göra, säger han.

I november åker han till Brasilien och Cop30. Det är det sjunde Cop-mötet han deltar på. Från svensk och EU:s sida vill man se ambitiösare klimatplaner, även om man inte lyckats komma överens om ny klimatplan att skicka in i tid inför mötet.

– De nya klimatplanerna kommer att vara en mätare på ambitionsnivån. Sannolikt kommer det att vara ett fortsatt gap mellan ambitionsnivå och vad som behöver göras.

Globalt har hållbarhetsfrågor dessutom råkat ut för rejäla bakslag. USA har under Donald Trump dragit sig ur Parisavtalet och EU:s gröna giv urvattnas i och med Omnibus. Ändå lyfter Mattias Frumerie först fram vad han tycker går åt rätt håll.

– Vi delar en gemensam riktning och målsättning. Vi är överens om var vi ska, globalt. Även Saudiarabien som ju idag har byggt sin välfärd på olja anser att den ska fasas ut. Sedan delar vi inte synen på hastigheten, alltså hur snabbt det ska ske. Inriktningen har vi en samsyn kring – det vi inte delar är tidsperspektivet.

– 2015 var vi på väg mot fyra procent uppvärmning, nu är vi nere på någonstans mellan 2,5 och 3 procent. Vi behöver göra avsevärt mycket mer men det har ändå varit en positiv utveckling, säger Mattias Frumerie.

Internationellt möts Sveriges klimatarbete av nyfikenhet menar han, och berättar om initiativ för att lyfta svenska industrier som går i bräschen vad det gäller klimat.

– Vi vill peka på lösningarna.

Det luktar kaffe från en automat. Utan de bistra vakterna som nogsamt kontrollerar legitimationen hos besökare skulle vi kunna vara på vilket stort kontor som helst. Det är glas, metall och sobra färger. Innanför terrassen hänger ett par trötta ballonger från taket, en rest från någon avtackning eller födelsedagsfirande kanske.

– Vi har bara varit här i två år. Det har blivit bra.

Kritik mot Sveriges klimatarbete

Han visar vägen till sitt kontor som ligger på en annan våning, inne på Klimat- och näringslivsdepartementet.

När Miljödepartementet lades under Näringsdepartementet som blev Klimat- och näringslivsdepartementet diskuterades det högljutt. Kritiker menar att frågor som legat under Miljödepartementet nu bortprioriteras – och att det är talande för regeringens klimatpolitik.

Sedan dess har organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, riktat hård kritik mot Sveriges klimatarbete, bland annat för regeringens skattesänkning av fossila bränslen. Klimatpolitiska rådet har konstaterat att regeringen för en otillräcklig politik för att nå klimatmålen.

Når den här kritiken utanför Sverige? Och påverkar den i så fall förhandlingsläget?

Mattias Frumerie påpekar att det inte ingår i hans roll att tycka något om ändringar kring departementet eller regeringens klimatpolitik. Men, säger han, departementsflytten var okontroversiell i hans ögon:

– Det namnbytet som skedde då är ju en del av en återkommande process vid regeringsskiften, att det sker departementsombildningar och byten av departementsnamn. Så för oss som jobbar här är det där standardförfarande.

Någon påverkan på hur tungt Sverige väger i förhandlingarna har diskussionerna och kritiken inte haft.

– Nej, inte alls, säger Mattias Frumerie.

Klimatet av en slump

Som chefsförhandlare i en global fråga som klimatet ingår möten i princip dygnet runt.

– Under pandemin insåg man ju att det går bra med digitala möten. Och eftersom vi har kollegor som sitter med stora tidsskillnader blir det ibland möten mitt i natten, men det är inte så ofta.

Det blir långa dagar. Sommarsemestern avbröts vid ett par tillfällen, och under intervjun ringer telefonen upprepade tillfällen.

– Det är mycket jobb, men det är det som gör det så roligt också. Jag har ett så yrkesmässigt spännande uppdrag, som också ger väldigt mycket tillbaka.

Hur var det då med den där slumpen som placerade honom i den stol han nu sitter i? 2018 började han arbeta på Utrikesdepartementets klimatgrupp. Någon speciell bakgrund i ämnet har han inte.

– Det är lite så UD-karriären kan se ut. Till skillnad från de flesta andra departementen så är det en ganska ordnad rotation på UD, det förväntas att man byter med viss regelbundenhet. Det är en av många fördelar med att jobba på UD, säger han.

Varför blev han inte affärsjurist då? Det var ju åtminstone planen när han började läsa juridik i Uppsala 1990 som 21-åring.

– Men så läste vi internationell rätt, Europarätt, och jag tyckte att det var spännande. Och så gjorde jag praktik på EU-kommissionen och på FN-sekretariatet i New York. Då kändes det naturligt att söka till UD.

1997 fick han jobb på Östeuropaenheten, inte ens ett decennium efter murens fall.

– Det jag minns är att det präglade mycket av vårt förhållningssätt och arbete. Jag jobbade då framför allt med hur vi kunde stötta de baltiska länderna och tidigare sovjetrepubliker i demokrati och jämställdhetsfrågor, säger Mattias Frumerie.

Efter det följde posteringar i Budapest och Bryssel.

2018, när han blev tillfrågad att arbeta med UD:s klimatgrupp, hade han inte mer än ett ”normalt privat intresse för klimat”. Ett år senare slutade Mattias Frumeries företrädare Johanna Lissinger Peitz som chefsförhandlare, och han tillfrågades om han ville ta över tjänsten. Initialt var frågan om att ta över tills den blev tillsatt. 2020 fick han tjänsten på riktigt.

– Det var ny materia för mig så det var väldigt mycket att lära. Det var en ganska brant inlärningskurva där i början. Inte minst för hela förhandlingsprocessen.

Skiljer sig den processen mot andra områden?

– Den innehåller så många nivåer och olika sammanhang. Min huvudsakliga arena i den här rollen är ju egentligen EU-arenan. Eftersom vi förhandlar som EU blir mitt och delegationens roll väldigt inriktat på att säkra en position som ligger så mycket i linje med den svenska som möjligt. Det är där vi löpande under året har våra kontakter.

Hur har den här tjänsten påverkat dig privat, hur tänker du kring ditt eget klimatavtryck?

– Jag gör så gott jag kan, som jag tror alla gör.

Och vad betyder det?

– Jag tror inte jag sticker ut på något sätt i relation till andra.

”Var nog ganska förnumstig”

Rollen som chefsförhandlare i FN:s klimatförhandlingar må ha landat i knät på Mattias Frumerie av en slump, men utifrån ser i alla fall vägen till UD-chef ut som fyrfilig motorväg. Han bodde utomlands som barn, gjorde lumpen och sedan reservofficersutbildning och på frågan om han haft ett ”slarvår” berättar han om hur han ledde verksamheten på Stockholms nation i Uppsala under ett år med studieuppehåll.

Han beskriver sig själv som barn som lillgammal, säger att han fått höra det i efterhand.

– Jag var nog ganska förnumstig.

Som sexåring flyttade familjen till Teheran. Pappans arbete på ett byggföretag förde dem dit. Sen var de hemma ett par år, följt av tre år i Bagdad. Tiden utomlands har präglat honom, säger han.

– Nyfikenheten och intresset för andra länder och kulturer tror jag kommer där ifrån. Det är slående också, de gånger som jag har varit tillbaka i den regionen – minnen som kan vara bara ljuset, dofterna eller värmen. Det är mer en känsla av hur det var när vi bodde där än minnen från ett specifikt tillfälle.

Att komma hem blev en omställning. Han längtade tillbaka till vännerna i Bagdad och kulturen i skolan var annorlunda. I Bagdad räckte man upp handen och tilltalade läraren med ett artigt ”miss”, annars åkte man ut. I Sverige var det stöddigare, vuxnare.

– Det var en omställning både rent socialt och skolmässigt att börja högstadiet här. Som tonåring har man också nog med sig själv.

Det dröjde till gymnasiet innan han landade ordentligt i Sverige. Men från gymnasietiden har han sparat flera vänner som fortfarande träffas.

I trapphuset utanför klimat- och näringslivsdepartementet hänger fruktkorgar med äpplen och ett par bananer. En lapp uppmanar den fruktsugna att hålla igen suget till en frukt. Mattias Frumerie väljer ett äpple. Telefonen ringer igen. Han måste ta det, pratar i korta meningar. Inför Cop30 har arbetsbördan trappat upp i intensitet, men arbetet är intensivt året runt.

Har du behov av att koppla bort jobbet ibland?

– Ja, absolut. Visst. Ibland.

Vad gör du då?

– Mina barn hyfsat stora, de är 17, 19 och 21, men i den mån de vill så umgås jag gärna med dem.

Förutom barnen kopplar han bort jobb på gymmet. Det är också en åldersfråga, säger han, kroppen behöver röra på sig för att orka med.

– Jag går inte till gymmet för att rensa skallen egentligen, men det blir ju så automatiskt.

Uppvisning i pannben

Mattias Frumeries arbete vilar på fyra ben säger han, klimatförhandlingarna är kärnan. Men, säger han, eftersom klimatarbetet har kommit att bli allt mer närvarande i internationella organisationer som Världshandelsorganisationen, Världshälsoorganisationen och Världsbanken så blir det också en arena för svensk klimatpolitik.

– En tredje arena är alla olika klimatinitiativ som har vuxit fram genom åren. Ett exempel är vad vi kallar ledarskapsgruppen för industriomställning, som vi leder tillsammans med Indien. Vi är med i kanske hundra sådana initiativ och mer engagerade i kanske 15-20 av dessa.

– Den fjärde arenan är det vi kallar det rent bilaterala samarbetet, hur vi jobbar tillsammans med andra länder för att stärka klimatarbetet i respektive land. Det kan vara ett utbyte mellan olika kompetenser och erfarenheter. I andra fall kan det handla mer om hur vi med vårt bistånd kan stötta länder för att stärka deras arbete.

Cop30 närmar sig. EU-länderna har inte lyckats lämna in någon ny klimatplan i tid. Men på frågan om något oroar Mattias Frumerie är det logistik som hänger över honom. Hotellpriserna har gått i taket i Belém.

– Jag kan vara lite orolig över hur det där kommer att bli, om alla som vill får möjlighet att vara där till rimliga priser, säger han.

Förhandlingarna har en tendens att dra ut på tiden. Manglingar in på natten är snarare regel än undantag. En powerbar i fickan hjälper energinivån. Vad händer bakom kulisserna, när dörrarna stängs och delegationerna drabbar samman? Vilket är det absurdaste minnet från tidigare Cop-möten?

Inget, visar det sig. Mötena är mer uppvisning i tjockt pannben än utspel. Det handlar mest om att orka nöta.

– Folk ger verkligen 100 procent.

Blir du aldrig less?

– Jo absolut, när vi inte når framsteg och möts av den här väggen i förhandlingar och det inte finns någon vilja att ta saker vidare. Vissa länder kanske snarare obstruerar, och det är ju otroligt frustrerande.

När Sverige 2023 som EU-ordförande höll i ett förberedande klimatmöte inför Cop28 lyckades länderna inte ens komma överens om dagordningen.

– Vi förhandlade dagordningen i nio dagar. När jag kom hem och berättade tyckte min son att jag skulle skicka ut dem. ’Säg till dem, skärp er! Och så får de komma tillbaka när de fattar vad de ska göra för något’, säger Mattias Frumerie.

Blev du sugen?

– Ja lite faktiskt.

Hoppas på förlängt förordnande

Obstruerande länder till trots – Mattias Frumerie är övertygad om att vi kommer att klara av att stävja klimatförändringarna. Samtidigt ökade Sveriges utsläpp med sju procent under 2024. Globalt fortsätter utsläppen att öka och bland Mattias Frumeries förhandlande kollegor finns flera företrädare för ö-nationer som idag drabbats av konkreta förändringar.

– När vi lyfter fram nya affärsmodeller och de möjligheter som finns så kan mina kollegor från stilla havsländer titta på mig och säga ’Men Mattias, vi måste flytta’, säger han.

– Det stärker beslutsamheten att det gör vi är rätt och riktigt.

Om man är hård skulle man också kunna säga att det inte är rätt och riktigt, om det nu inte fungerar.

– Absolut, och det ska man väl i alla roller vara öppen för – att ompröva arbetssätt och hur gör vi, vad gör vi. Jag tror att ansatsen som vi har, att peka på möjligheter som finns i omställningen, är otroligt viktig och att vi kommer att klara av det.

Det är en professionell inställning. Har du den privat också?

– Ja.

Hur kan du vara så säker?

– Jag vet inte, jag kanske är sådan som person att jag har en positiv grundinställning. Hur löser vi detta? Hur rör vi oss framåt?

– Sen är det klart att det i stor utsträckning är lösningar som kommer vara svåra och smärtsamma att dra igenom. Ett klassiskt exempel är samhällen där kolgruvan måste läggas ned. Vad ska de jobba med? Det är klart att ansatsen vi har, att lösningarna finns för att skapa jobb och tillväxt, det måste också fördelas på ett sådant sätt så att alla är med.

Mattias Frumeries nuvarande förordnande går ut sista december. Om han blir erbjuden att fortsätta kommer han tacka ja. Om inte hoppas han på andra ”plattformar och roller” för att kunna fortsätta arbetet.

– Det är en otrolig förmån att få ha det här uppdraget. För egen del känns det otroligt meningsfullt.