Parul Sharma: CSR-ansvariga är naiva

Parul Sharma skräder inte orden. Hon förvarnar innan intervjun att hon är väldigt offensiv, utmanande, frispråkig. Hennes blick är laddad. Hon lutar sig fram och knäpper sina ringprydda händer. Hon vill förklara, uppmärksamma och skapa förändring.

– Jag skulle önska att alla mina motsvarigheter går ut i verkligheten. Vänta inte på Janne Josefsson, ut och vänd på stenarna själv.

Sedan tre år tillbaka arbetar hon som CSR-expert på Sandvik. Hon är global chef för CSR-revisioner med fokus på högriskländer och högriksleverantörer. Högrisk, förklarar hon, innebär svårare förutsättningar för att arbeta med miljö, mänskliga rättigheter och etik. Men framför allt där korruption är ett stort ingrott problem.

– Korruption är den största utmaningen. Får vi inte bukt med den kan vi glömma hela CSR-frågan, en bättre miljö och lösningar på klimatförändringen. Jag vill ha en mer aggressiv CSR-diskussion här i Sverige, den är alldeles för naiv.

Allt kan köpas

Enligt Parul Sharma står begreppet CSR för ett värdigt liv. Något som knyter samman alla hållbarhetsfrågor i ett komplicerat nystan. Och det krävs hjälp av det hon kallar ”miljöeliten” för att de på marknivån ska gynnas och nystanet ska kunna trasslas ut.

Hon har respekt för allt prat om miljömodeller och långsiktighet men anser att verkligheten ser annorlunda ut. Utbredd korruption innebär att man i många länder kan betala för att få en miljölicens och därmed köpa sig fri från ansvar. Miljöinspektörerna i länder som Indien, Kina och Brasilien är de lättaste att muta. Ofta får de sina pengar redan vid grinden och kommer därmed inte in på fabrikerna för inspektion, trots att lagen säger att de ska besöka varje fabrik minst två gånger per år. Det är dessa länder många svenska företag har export till, påpekar Parul Sharma.

– Indian Pollution Department som ger licenser för kemikalieanvändning kallas The most polluted departement, säger hon med ett ironiskt leende.

Miljölagarna i dessa länder är ganska hårda och skulle kunna vara starka instrument. Men med utbredd korruption på högsta politiska nivå, har de ingen verkan.

– Miljösidan är mest drabbad eftersom det är miljömyndigheterna som ofta är mest korrumperade. Med det som utgångspunkt går det inte att komma och prata om carbon footprint och CO2-utsläpp.

Vill ha aktion

Parul Sharma är utbildad människorättsjurist med fokus på mänskliga rättigheter och arbetsförhållanden. Hon har bland annat jobbat som rådgivare åt Amnesty International och åt EU-kommissionen. Ett bättre samarbete mellan organisationer och företag tror hon skulle bidra till större förändringar.

– Vi måste sluta dela upp oss i vi och dom, släppa prestigen och hjälpas åt. Det handlar också om att våga fråga. Sitter man på ett kontor i Sverige vet man inte förutsättningarna och utmaningarna i exempelvis Kenya. Jag pratar inte aktivistspråk, jag pratar realistspråk.

Parul Sharma anser att hennes största bidrag till företagsvärlden är att sparka ned en massa dörrar. Hon tycker inte att hon och andra CSR-ansvariga i Sverige pratar samma språk. Hon fnyser åt CSR som varumärkesstrategi. Och hon tål inte att läsa CSR-tips som ”släck lampan när du går hem från kontoret klockan fem”.

– Det är inte CSR-tips. Det är pinsamt! Jag är så trött på den elitistiska approachen. Plötsligt brinner alla för CSR-frågan, men man måste ha händerna i gyttjan för att förstå vad det handlar om.

Att benchmarka med andra företag och våga vara ocensurerad om sina problem är andra tips. Sverige anser hon har missförstått vad CSR innebär, USA och Storbritannien lyfter hon upp som länder som har förstått hur man ska driva frågorna i den verkliga världen, med bättre kontroll och ansvariga på plats.

Utmana och hålla handen

Själv är hon på plats hos Sandviks leverantörer i världen minst en gång i månaden. Företaget tog nyligen fram en särskild uppförandekod för sina leverantörer och Parul Sharma arbetar nu med att implementera den och se till att den följs. Koden är tydlig med att Sandvik har nolltolerans mot korruption, barnarbete och övertid. Att ställa krav är viktigt, lika så att hålla i handen.

Parul Sharma möter två olika attityder när hon patrullerar ute i världen. Den positiva visar leverantörer som följer de krav som Sandvik och myndigheter ställt. Den negativa visar dem som säger att de följer kraven men där verifieringen ger en helt annan bild.

Parul Sharma lägger ungefär 30 procent av sin tid på plats åt att besöka fabrikerna och se hur det står till, 30 procent lägger hon på att intervjua arbetarna för att få deras syn och 30 procent på fabriksinventering. Resterande 10 procent går till att syna dokument och management.

När det inte fungerar gäller det att ha is i magen och guida mot bättre efterlevnad.

– Det handlar om att upprätta partnerskap på plats, ha en businessapproach men samtidigt hålla dem i handen och visa vägen med förutsättningen att de vill förbättra sig.

Riktlinjerna för hur länge man kan hålla en leverantör i handen måste vara tydliga. Gäller det barnarbete måste leverantören snabbt lösa problemet. Gäller det en miljöfråga är tidsplanen längre då det kan handla om inköp eller licenser. Att hela tiden följa upp leverantörerna är ett måste. Utbildning och transparens är ledord.

Fler fotsoldater

Allra roligaste tycker Parul Sharma det är att vara ute i fält. Hon kallar sig gräsrotsarbetare och efterfrågar, nej, rättare sagt ger order, om fler fotsoldater bland hållbarhetsspecialisterna. Ibland finns inga papper, inget som kan bekräfta om det står rätt, eller fel, till. Just därför behövs fler som driver på och granskar på plats. Hon har bott i Indien och pratar hindi samt två andra indiska språk, men menar att språk inte ska vara ett hinder patrullerande. Då gäller det att delegera och arbeta tillsammans med lokala revisorer.

Men att jobba på marknivån är tufft.

– Det är mycket som är svårt. Och jobbigt. Det är jobbigt att se oljespill. Det är svårt att se människor exploateras. Men det allra jobbigaste tycker jag är att se diskussionen som pågår här hemma. Kom igen och gör saker istället för att berätta om vad ni gör.