Kreditexperten: Oväntat höga klimatrisker i nordiska länder

Otillräckliga planer

I dag är så kallad hållbarhets-due diligence av företag mer regel än undantag vid investeringar. Här finns också en väl etablerad marknad med så kallade ESG-ratinginstitut som tillhandhåller bedömningar av hur hållbara ett potentiellt portföljbolag är. Betydligt mindre kunskap finns dock om hållbarhetsrisker i länder och i kommuner.

Danske Bank har sedan flera år analyserat hållbarhetsrisker kopplade till kreditrisker hos företag som vill låna pengar. Här har man tagit fram en modell där banken tittar på klimatrisker i varje sektor och bolag för sig och försökt identifiera de väsentliga hållbarhetsriskerna.

– Vi har tittat mycket på bolag, men vi måste ju också fundera på staterna och kommunerna när de ska låna pengar. För vi har ju samma fenomen här. De har också hållbarhetsrisker som vi kanske inte tar hänsyn till på det sätt som vi borde, säger Louis Landeman.

En klimatrisk spelar inte så stor roll i ratingbedömningen tills den helt plötsligt en dag spelar en väldigt stor roll.

Han säger att klimatrisker för stater och kommuner egentligen liknar de för företag, och att det är samma frågor som behöver besvaras – nämligen vilka riskerna är, vilka av riskerna som rapporteras och vad staten eller kommunen har för plan för att hantera riskerna. När man väl gjorde den här analysen på stater och kommuner, det vill säga samma analys som finanssektorn gör på företag, kunde man snabbt konstatera att i princip alla stater eller kommuner hade otillräckliga planer.

– Vi replikerade egentligen samma analys vi gjort på sektorer och företag. En intressant detalj är att stater och kommuner inte avkrävs samma rapportering kring klimatrisker som företag gör. Men vi kunde ändå konstatera att de planer som finns inte ligger i linje med Parisavtalet, vilket vi alla vet innebär stora risker.

Missar konsumtionsbaserade utsläpp

En risk som Danske Bank identifierade och som ligger utanför många länders klimatredovisningar är de konsumtionsbaserade utsläppen.

– Även om länderna har nettonollmål så mäts de bara territoriellt, vilket i och för sig är rimligt då det är dessa utsläpp som politiken lättast kan påverka. Men om landet samtidigt har en koldioxidanvändning per capita som är fem till tio gånger högre än det globala genomsnittet så är står det klart att det inte räcker att jobba med de territoriella utsläppen. Det är den här typen av risker som inte fångas upp av många stater och kommuner i dag.

För att titta på klimatrisker hos stater och kommuner har Danske Bank använt och testat fyra välkända mätmetoder som vetenskapen använder för att mäta framsteg vid sidan av ekonomisk produktion, det vill säga BNP. De fyra metoderna som prövats är det som kallas Green GDP, Ecological Footprint, The Doughnut Model och The Future Of Growth. När dessa metoder testades på de nordiska länderna kunde man klart se att det flera länder hade problem. Till exempel kunde Danske Bank konstatera att Norges BNP skulle sjunka med 5 procent om den räknades med så kallad ”grön BNP”. Vissa G20-länder skulle ha en ännu lägre BNP.

– Vi har alltså inte byggt en egen modell, utan testat länder mot de modeller som akademin redan använder. Vårt största medskick med de här rapporterna vi tagit fram är att investerare behöver bredda sina riskmodeller, särskilt om man verkar på obligationsmarknaden, säger Louis Landeman.

Långivare kan påverka

Det finns redan i dag ett stort antal så kallade rating-institut som värderar risker – både i företag och offentliga entiteter som stater och kommuner. Louis Landeman menar dock att de klimatrisker som ratinginstituten själva pekar ut sällan sedan väger särskilt tungt i deras ratingbedömningar. Och det här, menar han, kan bli ett problem.

– De här ratinginstituten kan göra ganska avancerade scenarioanalyser, både på kort sikt och så långt som 10-15 år framåt och identifiera materiella klimatrisker. De risker som pekas ut är dessutom väl kända. Men min poäng är att man löper en väldigt stor risk om man förlitar sig helt på de här ratingmodellerna för sina investeringar. Den stora risken är, som jag ser det, att man når en så kallad tipping point. En klimatrisk spelar inte så stor roll i ratingbedömningen tills den helt plötsligt en dag spelar en väldigt stor roll. Och då kommer kreditbetygen att förändras väldigt plötsligt.

Slutligen menar Louis Landeman att finansvärldens långivare, det vill säga banker och aktörer på obligationsmarknaden, har en viktig roll i omställningen till en hållbar finanssektor. Hittills har mycket fokus legat på kapitalförvaltning på börsen, med avyttring och påverkansdialoger som verktyg i investerarnas hållbarhetsarbete. Däremot har det, vid sidan om gröna och hållbara obligationer, ställts mindre krav på den som behöver låna pengar.

– Som aktieägare har du möjlighet att påverka genom att göra din röst hörd på bolagsstämman. Men man glömmer ofta bort att den som lånar ut pengar, till exempel på obligationsmarknaden, kan ha en mycket större möjlighet att påverka än vad aktieägarna har. Lånen förfaller ju hela tiden och ska förnyas. Det är pengar som, till skillnad från redan emitterade aktier, företagen verkligen behöver. Här kan långivarna ställa mycket större hållbarhetskrav. Och ett första steg är så klart att klargöra vilka hållbarhetsriskerna faktiskt är så att riskerna kan prissättas på rätt sätt.