I dag krävs i miljöbalken tillstånd för att driva vissa slags fabriker. Sådana fabriker, ofta klassisk industriverksamhet, måste söka nytt tillstånd för alla produktionsökningar. Tillståndssystemet är utformat så att hela verksamheten ska omprövas varje gång tillstånd söks, vilket tar tid och kostar pengar. Ulrik Johansson, bolagsjurist på Stora Enso, räknar med att ett tillstånd för ett massabruk kostar 2-3 miljoner kronor.
– Genomför man en stor förändring kan man klara sig med ett nytt tillstånd i flera år. Men om företaget förbättrar sig lite från år till år kan det behöva söka tillstånd vart och vartannat år, säger Ulrik Johansson.
Tung process
Enligt honom kan tillståndsprövningen uppfattas som en alltför tung process för mindre företag, som ofta inte har kompetensen att formulera tillståndsansökan inom företaget, utan måste anlita konsulter. På grund av de höga kostnaderna finns det risk att de istället väljer att inte öka produktionen.
– Det kan vara en nackdel för miljön, eftersom nästan alla produktionsförändringar leder till att företaget skaffar ny teknik som ofta är bättre för miljön, säger Ulrik Johansson.
Stora Enso, och andra pappersbruk, ökar ofta sin produktion något varje år, eftersom priset på papper faller. För varje ökning som inte ryms inom tillståndet måste de göra en ny ansökan, trots att de inte ökar sina utsläpp. Ulrik Johansson räknar med att Stora Enso gör 3-4 tillståndsansökningar varje år till en kostnad av sammanlagt 10-12 miljoner kronor.
Knappt förändrats
Problemen beror enligt Ulrik Johansson på att tillståndsprövningen knappt förändrats sedan den infördes 1969, trots att industrin genomgått ganska stora förändringar. Nu liksom då får en industri tillstånd till en viss produktionsvolym, och måste söka nytt tillstånd om produktionen ökar, vare sig utsläppen ökar eller inte.
– 1969 gick utsläppen i hög grad ut orenat och en ökad produktion innebar alltid ökade utsläpp. I och med att industrierna i dag har omfattande reningsutrustning är inte det sambandet lika självklart, påpekar Ulrik Johansson.
Han vill hellre ha utsläppsrelaterade tillstånd, som inte utgår från hur mycket fabriken tillverkar, utan hur mycket den släpper ut.
– Det har inte så stor betydelse om en fabrik tillverkar 10 000 enheter eller 11 000 enheter, säger han. Men om industrin vill öka utsläppen eller någon ny miljöpåverkan uppstår, till exempel genom användning av nya kemikalier, då ska de söka nytt tillstånd.
Kortsiktiga lösningar
Ulrik Johansson ser utsläppsrelaterade tillstånd som den långsiktiga lösningen på problemet med tillståndsprövningar, men det finns annat som kan göras i det korta perspektivet. Han är inte den ende som vill se en förändring av tillståndsförfarandet. Svenskt Näringsliv har skickat en skrivelse till miljöbalkskommittén, som just nu håller på med en utredning av miljöbalken. Där föreslår de att man återgår till möjligheten att söka påbyggnadstillstånd, som togs bort för några år sedan.
Ett påbyggnadstillstånd innebär att en industri kan söka tillstånd för mindre produktionsökningar och begära prövning bara för förändringen, vilket går fortare än att ompröva hela verksamheten.
– Anledningen att den möjligheten togs bort var att situationen kunde bli krånglig med flera påbyggnadstillstånd på varandra. Det är en risk, och därför behövs fasta kriterier för när man kan söka påbyggnadstillstånd, säger Ulrik Johansson.
Svenskt Näringsliv föreslår därför att grundtillståndet inte ska vara äldre än tio år och att förändrigen antingen gäller en avgränsad del av verksamheten eller en produktionsökning på högst 15 procent av det som anges i grundtillståndet, för att påbyggnadstillstånd ska få sökas.
Mycket byråkrati
Tillståndsprövning är en utdragen process som kan ta upp till ett och ett halvt år. Ulrik Johansson är också kritisk mot det, och menar att det finns sätt att förenkla processen.
I tillståndsansökan ska det ingå en miljökonsekvensbeskrivning, som innehåller teknisk beskrivning av verksamheten och de miljöeffekter den ger upphov till. Innan detta dokument lämnas till miljödomstolen ska berörda myndigheter och de som bor närmast industrin få ta del av det och lämna synpunkter under ett så kallat samrådsförfarande. Men på grund av ofta bristande resurser lämnas synpunkterna oftast inte förrän handlingarna redan lämnats till miljödomstolen.
– Samrådsförfarandet borde vara integrerat i domstolens handläggande, vilket det i praktiken redan är, säger Ulrik Johansson. Det skulle kunna förkorta processen med sex månader.
Inte lägre miljökrav
Att processen tar så lång tid kan vara till nackdel för svenska företag. Det är till exempel en konkurrensfördel för mindre industrier som levererar till stora företag att snabbt kunna ställa om till ökad produktion.
Ulrik Johansson påpekar att förändringarna som föreslås inte handlar om att försöka införa lindrigare miljökrav, utan helt enkelt att förenkla det byråkratiska systemet.
– Ett nytt system behöver inte innebära sämre miljövillkor. Det beror helt och hållet på hur systemet utformas, säger Ulrik Johansson. Det kan snarare vara så att det nuvarande systemet är sämre för miljön, eftersom alla industrier inte har råd att söka tillstånd och därmed riskerar att bli sittande med gammal teknik.