Höga klimatlöften säger lite om verklig omställning

– Det är väldigt lätt att sätta upp mål och säga att nu ska vi göra detta och detta. Det är mycket svårare att leverera och komma på lösningar för hur man ska ställa om, säger Hans Hellsmark, en av författarna till studien.

I studien framträder en tydlig skillnad mellan företag som kommunicerar höga klimatambitioner och företag som faktiskt deltar i konkreta projekt där ny teknik utvecklas och implementeras. Flera företag med mycket ambitiösa klimatmål har relativt begränsad närvaro i statliga omställningsprogram som Industriklivet och Klimatklivet.

Samtidigt identifierar forskarna aktörer med mer måttliga klimatmål som spelar en central roll i omställningsarbetet. Dessa företag återkommer ofta i flera projekt, deltar i samarbeten med andra företag och bidrar till utvecklingen av nya tekniska lösningar.

Omställningen handlar ofta om komplexa tekniska förändringar som kräver stora investeringar, nya processer och samarbete mellan många aktörer.

– Vissa företag har även svårare att ställa om än andra utifrån historiska förutsättningar och teknikval, säger Hans Hellsmark.

Deltagande i konkreta omställningsprojekt innebär också större risker än att formulera långsiktiga mål, eftersom många av de tekniska lösningarna fortfarande är under utveckling. Därför menar forskarna att företagens klimatlöften inte bör användas som den främsta indikatorn på deras faktiska bidrag till omställningen. I stället behöver fokus ligga på konkreta aktiviteter, som investeringar, projektmedverkan, teknikutveckling och samarbete.

Några få företag avgör utvecklingen

Studien fokuserar på Sveriges 20 största industriella utsläppare. Det är företag inom bland annat stål, cement, raffinaderier, kemi och massa- och pappersindustri. Tillsammans står de för en mycket stor del av Sveriges industriutsläpp.

– En sak som sticker ut som viktig i studien är att det är väldigt få aktörer som står för väldigt stora utsläpp. Så att det är väldigt få aktörer som faktiskt behöver göra saker för att drastiskt minska utsläppen från industrin. Det är ju både något positivt och negativt. Det positiva är att med ganska begränsade medel kan man minska utsläppen väldigt mycket, säger Hans Hellsmark.

Forskarna menar att resultaten också väcker frågor om hur klimatpolitiken utformas. I dag är många styrmedel breda och riktade mot stora delar av näringslivet.

– Ofta har man väldigt breda styrmedel och man vill få med så många som möjligt. Och det är ju bra. Men det man behöver göra är att fokusera på de här 20 aktörerna för att de ska kunna ställa om, säger Hans Hellsmark.

Studien visar också att många av de tekniska lösningar som behövs för att minska industrins utsläpp är beroende av samarbete mellan flera aktörer och sektorer. Elektrifiering av industriprocesser, vätgaslösningar och koldioxidinfångning kräver ofta omfattande investeringar i energisystem och ny infrastruktur. Det gör att omställningen inte bara handlar om enskilda företag utan också om hur samhällen planerar energi, industriområden och transportsystem. För aktörer inom samhällsbyggnad innebär det att industrins klimatomställning i hög grad är en systemfråga, där lokal och regional planering kan spela en avgörande roll.

Studien pekar på att kommunala och regionala bolag kan ha stor betydelse för klimatomställningen, men att de inte alltid utnyttjar de möjligheter som finns.

Ett exempel är avfallsbolaget Renova i Göteborgsregionen.

– En sak som sticker ut är företaget Renova i avfallssektorn. De är ett kommunalt ägt bolag i Västra Götalandsregionen. Det är ändå en region med väldigt höga klimatambitioner. Samtidigt så ser vi inte att de flyttar fram positioner för att minska sina utsläpp särskilt mycket. De tycker säkert att de gör mycket. Men de är inte så aktiva i de här statliga programmen där man kan få finansiering för att implementera ny teknologi. Om de inte gör någonting kommer inte regionen eller kommunen att nå sina klimatmål heller, säger Hans Hellsmark.