”Så påverkar Trump klimtförhandlingarna”

Viktigast: Parisöverenskommelsen fortsätter gälla. För att avtalet skulle träda i kraft fordrades en dubbel 55-majoritet; minst 55 länder, representerande minst 55 procent av utsläppen skulle ha ratificerat avtalet. Detta uppnåddes mycket snabbare än vad vi trott; Parisavtalet är det snabbast ratificerade avtalet i FN:s historia. Att lämna avtalet tar däremot mycket längre tid; fyra år. Att det motsvarar en amerikansk presidentperiod är förstås ingen slump; Trump måste bli omvald för att USA ska lämna avtalet. Om USA skulle lämna, fortsätter avtalet ändå att gälla – även om ”dubbla 55” inte längre är uppfyllt.

På COP22 förhandlar Obama-administrationen. I många kommentarer låter det som att Trump redan nu dikterar den amerikanska förhandlingspositionen, men han tillträder först om två månader och till dess är ingen kursändring att vänta. Det troliga är tvärtom att nuvarande förhandlare från USA kommer att försöka få igenom så mycket som möjligt redan på denna COP, med stöd i överenskommelsen på COP21 att flera viktiga beslut ska träffas redan denna gång. Det gäller bland annat den nya finansiella mekanism som ska användas för att finansiera utsläppsminskningar i andra länder.

Men USA är en lame duck. Flertalet frågor kommer inte att förhandlas klart på COP22 – och det kan gälla även de frågor som egentligen ska bli klara nu – och för dessa frågor väger naturligtvis andra länders förhandlare in att USA:s position troligen är en helt annan nästa gång de förhandlar. Det spekuleras i att USA helt uteblir på COP23 och framåt, men det är inte särskilt troligt – andra länder som genom åren velat väldigt lite på klimatområdet har hållit sig framme på förhandlingarna, vilket förstås kan göra förhandlingarna trögare än om de uteblir.

Pengarna uteblir. Nyckeln till att nå ett klimatavtal där alla länder ska göra konkreta klimatåtaganden, var att fattigare länder får ekonomiskt stöd för sin omställning och för att hantera anpassningen till ett förändrat klimat. År 2020 ska denna internationella klimatfinansiering nå 100 miljarder dollar per år, varav stora delar tänks kanaliseras via Gröna Klimatfonden. Som största bidragsgivare per capita till fonden spelade Sverige en viktig roll i att världen kunde enas om ett avtal, men i reda pengar är de stora ländernas finansiering viktigare. Obama utlovade tre miljarder dollar till Gröna Klimatfonden, men risken är överhängande att det mesta fryser inne. Bara 500 miljoner har överförts hittills och Trump har lovat stoppa utbetalningarna med argumentet att man inte vet vad medlen används till. Om USA stoppar sina betalningar, kan det utlösa en dominoeffekt av andra länder som inte heller vill betala, och då är hela upplägget med stegvist skärpta klimatåtaganden i gungning eftersom det så tydligt vilar på att det finns en ökande finansiering.

Betydelsen av alternativa arenor ökar. I omedelbar anslutning till COP-förhandlingarna sker en lång rad överenskommelser med färre länder, de ”climate clubs” som Fores skrivit mycket om och forskar på. Dessa arenor ökar i vikt när någon i förhandlingarna central part kraftfullt sänker sina ambitioner. På liknande sätt ökar betydelsen av borgmästaravtal, FN:s Action Agenda för näringslivet och nationella initiativ som Fossilfritt Sverige och 2030-sekretariatet.

Pengarna talar. Klimatförhandlingarna sker inte i ett vacuum, utan i en kontext av att det förnybara snabbt blivit billigare och nu konkurrerar framgångsrikt med det fossila på marknader utan subventioner. Detta kan inte en kol- och oljevänlig president ändra på, och i denna snabba, gröna omställning finns största anledningen till förtröstan.

Hur mycket skada USA:s presidentval gör är naturligtvis mycket upp till Trump själv; hur anti-klimat är agendan för världens första uttalat klimatskeptiska statschef? Men det beror också mycket på hur resten av världen nu hanterar situationen. Ge upp, och klimatet förlorar. Kavla upp skjortärmarna och vi kan bygga vidare på den framgångsrika Parisöverenskommelsen.