Inga produkter i varukorgen.
PFAS-följetongen går vidare
Juridik PFAS-domen i Ronneby adresserar frågan om problemet med nya kemikalier där eventuella skadliga effekter visar sig först efter det att preskriptionstiden passerat. Samtidigt väcks frågan hur VA-bolag ska förhålla sig till risken för framtida skadliga effekter, skriver Fanny Vesterberg, jurist på JP Infonet, i en analys.
PFAS från brandskum förorenade vattnet i Ronneby. (Bilden är från annan plats.). Foto: Stockadobe
Miljörätten tangerar ofta många andra rättsområden. Ett exempel på det är den så kallade PFAS-domen, med skadeståndsrättsliga frågor i centrum, som väntas få stora konsekvenser för VA-bolag, kommuner och personer som fått sitt dricksvatten förorenat av PFAS.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Miljö & Utveckling premium
Läs vidare – starta din prenumeration
- Magasinet Miljö & Utveckling - 6 nummer per år
- Full tillgång till allt digitalt material
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
PFAS läckte från brandskum
Om vi tar det från början handlar det om vissa kemikalier som har negativa effekter för hälsa och miljö, men som används i många produkter. En del av ämnena bryts troligen aldrig ned i miljön. I det aktuella målet läckte PFAS från brandskum ner i grundvattnet från Försvarsmaktens brandövningsplats och hamnade i vattenkranarna hos ett stort antal Ronnebybor, som senare valde att stämma VA-bolaget.
Blekinge tingsrätt avgjorde målet nästan åtta år senare och ansåg att det var fråga om en personskada som VA-bolaget kunde hållas ansvarigt för. Domstolen tillämpade produktansvarslagen eftersom dricksvattnet är ett livsmedel som levererats av VA-bolaget.
Inga fysiska symptom men ändå en skada
Trots avsaknad av fysiska symptom, ansåg domstolen att den varaktiga kroppsliga förändring som PFAS-exponeringen medfört i sig är ett defekttillstånd i form av ökade hälsorisker och försämring av kroppens funktion. Höga PFAS-halter i blodet var därmed en personskada, men psykiska skador inkluderades inte.
Kanske löser en sådan tolkning ett problem när det gäller nya kemikalier; att dess eventuella skadliga effekter kan komma i dager efter många år och då preskriptionstiden på tio år för skadeståndsanspråk passerat. Hur VA-bolag ska förhålla sig till risken för framtida skadliga effekter är dock en annan fråga, förutsatt att orsakssamband finns.
Kan kommunen kräva skadestånd från förorenaren?
Domen har överklagats och tiden får utvisa om ett strikt ansvar ska gälla för VA-bolaget. En annan fråga blir i så fall om VA-bolaget i sin tur kan kräva förorenaren, i det här fallet Försvarsmakten, på skadestånd.
Parallellt med detta pågår en annan rättsprocess där Uppsala kommun stämt Försvarsmakten för en PFAS-förorenad vattentäkt. Sista ordet är därmed inte sagt i ansvarsfrågan.
Frågan kvarstår även om PFAS skulle fasas ut
Trots att PFAS är på väg att fasas ut på sina håll innebär inte ett PFAS-förbud att kemikalierna försvinner, därav deras benämning som ”evighetskemikalier”, och efterverkningarna kommer att behöva hanteras. Möjligheterna till, och kostnaderna för, en sanering av PFAS-förorenade områden är inte heller en utredd fråga. Tills vidare får vi därför säga att fortsättning följer i PFAS-följetongen.
– Fanny Vesterberg
