Nu måste Sverige ta greppet om läckande miljögifter

Sverige har tappat kontrollen över det farliga avfallet. Möjligheten att följa avfallets väg till säkert omhändertagande har begränsats, vilket innebär att farliga miljögifter kan läcka ut i ekosystemet utan att vi har någon kunskap om vad och varför. Med dagens system för uppföljning kommer vi inte att ha någon som helst möjlighet att veta när det nationella miljömålet Giftfri miljö är uppnått, om vi ens når dithän.

Medan Sverige fortfarande famlar i blindo, satte vårt grannland Norge redan 1988 ner foten då man bestämde sig för att utveckla ett system för insamling av statistik. Systemet finansieras via en lagstadgad deklarationsavgift, vilket gör statistikinsamlingen så gott som heltäckande. Indikationer på att 64 000 (!) ton farligt avfall kom på villovägar i Norge under 2005, gör att en minskning av denna mängd, främst genom skärpt tillsyn, nu är ett av huvudmålen för ansvarig myndighet.

Mycket talar för att Sverige har liknande mörkertal. Det fordras därför ett initiativ från ansvarig myndighet att ställa krav på en så heltäckande rapportering som möjligt. Verktyget som jag efterfrågar är ett nationellt och heltäckande system för insamling och rapportering av statistik över farligt avfall.

EU-parlamentet har i sitt nyligen beslutade ramdirektiv för avfall ställt krav på spårbarhet av det farliga avfallet, från källa till slutligt omhändertagande. Frågan är därför aktuell för ansvarig myndighet i Sverige, Naturvårdsverket.

Men varför inte ta ett bredare grepp när möjlighet ges och låta den valda lösningen även;

• möjliggöra mätning och uppföljning av de nationella miljömålen om en giftfri miljö inom en generation. Hur vet vi annars att målen verkligen uppnås?

• bidra till att förhindra diffus spridning som en följd av att farligt avfall kommer på villovägar,

• underlätta tillsynsarbetet för ansvariga myndigheter,

• vara en källa för viktig information vid tillståndsärenden,

• ge aktörer och myndigheter möjlighet att utläsa trender och

• sist men inte minst ge aktörerna på marknaden ett verktyg för att anpassa sina aktiviteter till rådande förutsättningar.

Krav på registrering av farligt avfall, baserat på EU:s EWC-koder, finns redan och tekniska lösningar har numera nedlagda Kretsloppsregistret, men också våra grannländer Norge, Danmark och Tyskland, både utvecklat och effektiviserat. Sverige behöver därför inte uppfinna hjulet på nytt.

Frågan idag är inte om det går att göra, utan om någon är villig att ta ansvaret. Sverige ligger inom det beskrivna området 20 år efter vårt grannland. Det är pinsamt och tyvärr värre än så. Tar vi lättvindigt på den här frågan får vi fortsätta oroa oss för tungmetaller i matfisk, att djurens fortplantningsförmåga störs eller mer allmänt att betingelserna för mänskligt liv på denna planet får en giftig spets med metallisk eftersmak.

Nu har Sverige möjligheten att ta ett rejält kliv framåt. Alternativet, att inte göra någonting, vill jag inte ens tänka på.