Lär av Finland: Så kompenseras dyra drivmedel

Vägtransporter, jordbruk och skogsbruk drabbas värst av dyrare drivmedel. Därför anslås 30 miljoner euro till att lindra deras kostnadstryck. Men de grundläggande signalerna finns kvar; det är fortsatt lönsamt att ställa om till eldrift i Finland. De fossila drivmedlen kostar mycket mer än i Sverige och elskatten är mycket lägre. 

Reduktionsplikten blir mer flexibel – men sänks inte. Finlands motsvarighet till reduktionsplikten, jakeluvelvoite, kräver 19,5 % förnybar energi från drivmedelsbolagen i år. Nivån höjs till 22,5 % 2027, 31% 2028, 32 % 2029 och 34 % 2030 och framåt. Det kan uppnås med förnybara drivmedel, med publik laddning och till 5.5% med hjälp av minskad användning av fossila bränslen i andra sektorer. Därtill ska 4% vara avancerade förnybara drivmedel icke-biologiskt ursprung, vilket stiger till 10 % 2030. Allt detta består, men med ökad flexibilitet så att kravet kan överträffas med upp till 100 % ett år vilket man sedan har till godo. Därmed kan man köpa stora mängder förnybara bränslen när de är billiga och slippa köpa när de är dyra. 

Fordonsskatten sänks – men styr fortsatt mot eldrift. 30 miljoner euro anslås till att sänka fordonsskatten, men skillnaderna mellan fordonsslagen består, så att en dieselbil betalar långt mer i skatt än en elbil. För att undvika att bilar blir tyngre, har skatten också en viktkomponent. Dessutom har Finland autovero, registreringsskatt för nya bilar, som är 0 för elbilar men hela 30% av nypriset för bilar med utsläpp på 200 g Co2/km. Finland har också en premie för den som skrotar en äldre bil och skaffar en bil med låga utsläpp, men i motsats till Sveriges underutnyttjade skrotningspremie är det inte avgränsat till enbart elbilar. Allt detta består – Finland tar inte bort styrmedlen för omställning.

Reseavdraget höjs – men bara för de som reser långt.10 miljoner euro avsätts för att höja taket för avdrag för resekostnader mellan bostad och arbete från 7 000 till 7 800 euro. Det gynnar direkt och enbart pendlare med höga resekostnader – inte alla bilister.  

Skillnaderna mot hur Sverige agerat är framför allt fem:

1) Träffsäkerheten är större. Finlands stöd är inte generella utan går till väl definierade grupper som är särskilt utsatta av höga drivmedelspriser. Det betyder att man kan vara mer generös till mindre kostnad. 

2) Statskassan urholkas inte. Träffsäkerheten i åtgärderna gör dem relativt billiga, med en totalkostnad kring 700 miljoner kronor mot cirka 70 miljarder kronor för Sverige i uteblivna skatteintäkter till följd av skattesänkningarna på fossila drivmedel. Finland kan därmed ta hela kostnaden genom att omfördela från andra budgetanslag.

3) Klimatmålen hotas inte. Finlands mål att bli klimatneutralt 2035 består och är inom räckhåll, som Erika Bjerström skrivit om tidigare. Den finska höger regeringen föreslår inte att målen ska strykas – till skillnad mot Sverige där samtliga Tidöpartier gick till val på att stryka nationella klimatmål.

4) EU:s regler följs. Sveriges senaste skattesänkning på fossil bensin och diesel krävde godkännande från både EU-kommissionen och Ministerrådet, eftersom nivån var klart under EU:s minimiskattedirektiv. Därmed kunde förändringen bara vara kortvarig och ryckigheten blev stor.

5) Förutsägbarheten består.  Medan Tidöregeringen över en natt rev upp reduktionsplikten som sju partier tidigare enats om, ändrar Finland inte de grundläggande styrmedlen eller nivåerna som beslutats fram till 2030. 

Sveriges nya statsministers första resa går traditionsenligt alltid till Finland. Denna gång finns mycket att lära.

//Mattias Goldmann