Cop17 startar – världens naturmål långt ifrån att nås

Pengarna blir en stridsfråga

En central fråga under förhandlingarna den 19–30 oktober handlar om finansieringen. Enligt ramverket ska minst 200 miljarder dollar mobiliseras årligen till 2030, varav minst 30 miljarder dollar i internationella finansiella flöden till utvecklingsländer.

En annan konflikt gäller subventionerna. Länderna har åtagit sig att minska eller styra om naturskadliga subventioner med minst 500 miljarder dollar årligen till 2030. Inför mötet har över 130 företag och finansaktörer, däribland H&M, Nestlé och Vattenfall, uppmanat regeringarna att inom ett år inleda nationella reformprocesser.

Företagens ansvar i fokus

Näringslivets roll får stort utrymme under konferensen. Den 25 oktober arrangeras ett särskilt forum om företagens arbete med biologisk mångfald. Bland de aviserade deltagarna finns Tony Goldner, chef för TNFD, och Sue Lloyd, vice ordförande för ISSB. Diskussionerna ska bland annat handla om naturrelaterade risker, hållbarhetsrapportering och hur företagens investeringar påverkar ekosystemen.

En annan fråga är Calilfonden, som inrättades vid Cop16. Den ska samla in bidrag från företag som kommersiellt använder digital genetisk sekvensinformation, exempelvis inom läkemedels- och bioteknikindustrin. Hur finansieringssystemet ska fungera i praktiken diskuteras under mötet.

Även juridiken får utrymme. Den 29 oktober samlas jurister och domare för att diskutera domstolarnas roll i naturskyddet. En modellag för skydd av skogar ska också presenteras.

EU-kommissionären Jessika Roswall leder EU:s förhandlingsdelegation under ministerdelen den 27–28 oktober. Hon ska även presentera ett initiativ om naturkrediter. Från Sverige deltar bland andra Stockholm Environment Institute, SEI, som arrangerar diskussioner om handelns påverkan på biologisk mångfald och naturbaserade lösningar.

Förhoppningar och farhågor

Förhoppningarna inför Cop17 handlar framför allt om att omsätta tidigare överenskommelser i konkreta åtgärder. EU vill se ett snabbare genomförande, ökad finansiering och större delaktighet för urfolk och lokalsamhällen.

Men finansieringen riskerar att skapa låsningar. Industriländer och utvecklingsländer har ännu inte löst alla frågor om hur naturvården ska finansieras och hur kostnaderna ska fördelas. Det finns också en risk att uppföljningen visar stora brister utan att länderna kan enas om tillräckliga åtgärder.

Så fungerar besluten juridiskt

Även om Cop17 resulterar i nya överenskommelser innebär det inte att dessa automatiskt blir lag. FN:s konvention om biologisk mångfald från 1992 är folkrättsligt bindande och ställer bland annat krav på nationella strategier och rapportering.

De 23 målen i Kunming–Montréalramverket är däremot inte ett nytt juridiskt bindande fördrag. De skapar inte heller några direkt tillämpliga skyldigheter för enskilda företag. Besluten på partsmötena fattas i praktiken genom konsensus och behöver i stor utsträckning omsättas i nationell lagstiftning eller bindande EU-regler för att få konkreta rättsliga effekter.

Ett exempel är EU:s naturrestaureringsförordning från 2024, som innehåller bindande krav för medlemsländerna.

När Cop17 avslutas den 30 oktober ska länderna ha behandlat frågor om uppföljning, finansiering och genomförande. Senast den 30 juni 2029 ska nästa omgång nationella rapporter lämnas in. Dessa ska ligga till grund för en ny global genomgång vid Cop19 år 2030, då resultaten av naturarbetet ska utvärderas på nytt.