Krönika: Hållbarhetsarbetet är ett luftslott i en ojämlik värld

Frågor vi alla måste ställa oss

Det pågår en förändrings- och konfliktprocess med en möjlig framtid som mål. Där vi alla behöver ställa oss frågan – vilken framtid vill jag se? Vilka mål ska vi uppnå? Hur ska alla få följa med på den resan?

Att arbeta med hållbarhetsfrågor är just att ställa sig dessa frågor. Det är att jonglera de miljömässiga, sociala och ekonomiska frågorna utifrån ett faktabaserat perspektiv. Något som är otroligt svårt då det samtidigt bedrivs en politik som fördärvar den sociala sfären med polarisering och fake news. Som frammanar misstro och som eskalerar till hat.

Hat mot forskare där bland annat Jonas F Ludvigsson, barnläkare och professor som forskat kring covid, sagt upp sig. Hat som leder till att journalister och miljöaktivister dödas. Hat som bromsar den hållbara utvecklingen genom att tysta röster.

De mest utsatta och den rikaste procenten

Oxfam har i två olika rapporter under ett års tid lyft hur de socialt utsatta är också de som bidragit minst till miljö- och klimatkrisen. Det är inte den stora massan av personer från när och fjärran som förstör. Det är vi i västvärlden och det är den allra rikaste procenten.

Det är alltså elva nollor i dollar vi pratar om.

Den rikaste procenten släpper ut dubbelt så mycket utsläpp som den fattigaste hälften av mänskligheten. De tio rikaste personerna har dessutom tjänat en halv biljon dollar under pandemin. Det är alltså elva nollor i dollar vi pratar om, som de tio rikaste personerna har tjänat in.

Samtidigt är cirka 200 miljoner individer på gränsen till fattigdom globalt på grund av pandemin. De som drabbas mest av pandemin och dessutom jobbar mest i vårdsektorn är kvinnor. Överdödligheten av pandemin återfinns bland minoriteter i diverse länder. Kategorier av människor som ofta har det sämst ställt trots att de sliter mest.

Ojämlika strukturer måste bort

Det är dyrt att vara fattig. Det kan kosta en livet och vi kan inte längre ha det så. Vi människor har skapat dessa ojämlika strukturer och vi måste utrota dem för vårt eget bästa. För vi har bara en planet med begränsade resurser, och varje resurs som inte används effektivt och delas solidariskt är att stjäla ifrån någon annan människa eller från framtidens generationer.

Det är att exploatera människor, djur och natur för kortsiktig vinning och att ignorera de mänskliga rättigheterna. Det är att riskera se en värld där vi producerar elbilar som väldigt få kan efterfråga och samtidigt se dem brännas av alla de som inte får en ärlig chans i livet.

Om inte hållbarhetsarbetet åtföljs av ett enträget jämlikhetsarbete, ja då är hållbarhetsarbetet ett luftslott och slutet på denna värld som vi känner den. Vi måste utrota de enorma klyftorna i världen för att rädda denna planet.

– Robin Rushdi Al-Sálehi, Grundare av lokaldelningsplattformen Vakansa, hållbarhetskonsult och grön opinionsbildare