Krönika: Dags att prata om det svarta klimathålet – serverhallsdata

I dessa tider sitter företagsledningar och förbereder rapporter. Omsättningen kanske har ökat, personalkostnader stabiliserats och så vidare. Sedan var det den där hållbarhetsrapporten också. Den som vissa bolag ser fram emot att publicera, medan andra helst vill stoppa i byrålådan. En del skryter om sina siffror, men hade de kunnat försvara dem i en intervju med Janne Josefsson?

Att beräkna ett bolags klimatavtryck är ett komplext arbete. Det går att göra på flera sätt, men ett av de vanligaste är att man gör det med Greenhouse Gas Protocols metodik (GHG). Genom att upprätta ett klimatbokslut kan man som företag få bättre koll över var utsläppen av koldioxid är som högst, för att på så sätt koppla detta till konkreta actions.

Klimatutsläpp som sker i smyg

En taxiresas klimatpåverkan är lätt att beräkna. Likaså om konferensmaten skulle bytas ut från animaliskt till vegetariskt protein. Men hur gör man med det där dagliga genererandet som sker i smyg?

Jag tänker speciellt på all den data som skapas och lagras i serverhallarna. I mitt jobb på energiuppföljningstjänsten Mestro upptäckte jag nyligen hur svårt det är att ta reda på – och att ingen verkar ha svaret. Eller i vilket fall inte vill dela med sig av svaret.

Utsläppen från serverhallarnas datatrafik ökar

SaaS-bolag och molntjänster blir allt vanligare och utsläppen av växthusgaser från servrarnas datatrafik ökar i samma takt. Självklart måste energianvändningen i datahallarna inkluderas i Scope 3 enligt GHG-protokolllet. Tyvärr är det lättare sagt än gjort.

Tyvärr är det lättare sagt än gjort.

Bolag äger oftast inte sina servrar, utan använder sig av någon av de större molntjänstleverantörernas datacenter. Att då få reda på vad som är “vår del” av den stora kakan av utsläpp som hela serverhallen innebär är svårt, om inte omöjligt. Enligt en studie i Journal of Cloud Computing fungerar inte Greenhouse Gas Protocol-metoden för beräkningar av IT-utsläpp eftersom majoriteten av leverantörerna inte delar med sig av den underliggande informationen som behövs.

Utsläppen syns inte

Kanske är det just därför som ingen riktigt kan säga, eller stå för, sin exakta klimatpåverkan med sin data. Efter att ha spanat in två svenska storbolag får jag också vatten på min kvarn gällande min tes om osynliggörandet av utsläpp från serverhallar. Klarna “löser det” genom att redovisa sina utsläpp i ton CO2 och per scope, vilket inte ger oss någon fingervisning om just serverhallarna. Spotify å andra sidan redovisar ingen exakt siffra, men delar med sig av att 43 procent av deras utsläpp kan kopplas till varor och tjänster de köper, men att dessa utsläpp har fått schabloniseras i brist på data från leverantörer.

Mer måste göras

Mitt sökande började med en optimistisk tro på att det skulle kunna finnas en best practice-modell där ute för hur andra har beräknat sin datalagring. Och det slutade… här?

Jag fick helt enkelt se bristen på transparens inom branschen i vitögat. Vi måste göra mer, tillsammans. Vi behöver prata om det och vi behöver göra mer. För hur ska vi annars kunna minska vår klimatpåverkan om vi inte ens kan mäta den, på riktigt?

– Camilla Lindberg, Customer Success Manager på energiuppföljningstjänsten Mestro och medlem i Young Sustainability Professionals (YSP)