Krönika: Kriget slår också mot miljön

Bomberna faller över skolor och sjukhus, över civila och soldater. Det är vedervärdigt. Ännu en tyrann som massmördar. Det drabbar främst människor i Ukraina, men även flyktingar och människor i globala Syd, där fattigdomen ofta är djup och där höjda världsmarknadspriser på spannmål slår särskilt hårt. Det är inget argument mot hårda sanktioner, men väl för ett ökat bistånd.

Kriget slår också hårt mot miljön, med förgiftning av mark och vatten och massiva skador på ekosystem. Många effekter består i årtionden. Krig blockerar också det internationella samarbete som lösningar på globala miljöproblem förutsätter.

Kriget blir en ursäkt

Och på hemmaplan använder vissa kriget som ursäkt för klimatpolitisk passivitet. Givetvis behöver all politik vara lyhörd i tider av kris, som nu när geopolitiken, fossilberoendet och nödvändiga sanktioner påverkar energipriserna. Men det ska sägas med emfas, att prispopulismen om el och drivmedel började före kriget.

Ett centralt redskap i klimatpolitiken är reduktionsplikten. Den kräver att leverantörer av drivmedel minskar utsläppen av klimatgaser i förutsägbara steg. Men den breda politiska enighet som fanns i frågan är nu förbytt till sin motsats. Sprickan uppstod redan vid årsskiftet, då den ena partiledaren efter den andra ventilerade kritik.

Kritik mot klimatskatter

Idag är oenigheten än större och kritik riktas inte minst mot klimatskatter. Störst omsvängning står Vänsterpartiet för, genom att överdriva omställningens kostnader och spela ner både klimatpolitiken och individens ansvar.

Tyvärr är många förslag och beslut dåliga för både klimatet och de syften som förespeglas. Försvagade styrmedel ger ofrånkomligen ökad klimatskada. Regeringens direkta bidrag till alla bilägare är dessutom inte behovsanpassat. Det gynnar inte minst män i städer med höga inkomster och bränsleslukande bilar. För att inte tala om bidraget till personer med höga elräkningar, som i värsta fall kan stimulera till ökad elförbrukning.

Mer träffsäker kompensation behövs

Denna panikartade sammanblandning av klimatpolitik och fördelningspolitik är fel väg att gå. För att klara klimatkrisen måste användningen av fossilbränslen bli dyrare. Att underlätta hög konsumtion av drivmedel och el är fel väg att gå. Om enskilda eller företag påverkas orimligt mycket behövs en långt mer träffsäker kompensation, inte utebliven klimatpolitik. Det kan handla om stöd till resurssvaga grupper som möter allt högre priser på kollektivtrafik, till glesbygden när alternativ till bil saknas, och till lantbrukare och andra företagare som påverkas hårt i nuläget.

En sådan dubbelt verksam styrning – som tar både klimatet och ekonomin på allvar – skulle samtidigt minska beroendet av tyrannen i Kreml.

– Mikael Karlsson, lektor i klimatledarskap, Uppsala universitet