Genomgång: Register, riskbedömning och PFAS – detta gäller i EU:s marklag

Direktivet omfattar alla typer av mark, bland annat jordbruksmark, skogsmark och mark i urbana områden. EU:s långsiktiga mål är att marken i unionen ska vara i gott tillstånd senast 2050. Samtidigt framgår det av direktivet att det inte inför någon skyldighet för medlemsstaterna att uppnå god markhälsa till 2050 eller att fastställa bindande delmål. Fokus ligger i stället på att bygga upp ett ramverk för övervakning, bedömning och hantering av risker.

Därför inför EU nya regler för markhälsa

En central del av direktivet handlar om förorenade områden. Medlemsstaterna ska enligt direktivet säkerställa att risker för människors hälsa och miljön från potentiellt förorenade och förorenade områden identifieras, hanteras och hålls på godtagbara nivåer. Riskerna får bedömas med hänsyn till både nuvarande och planerad markanvändning.

Arbetet med förorenade områden ska bygga på en riskbaserad och stegvis strategi. Den ska omfatta identifiering av potentiellt förorenade områden, undersökning av dessa områden, platsspecifik riskbedömning och hantering av förorenade områden. Direktivet anger därmed inte att alla områden ska saneras på samma sätt. I stället ska risk, lokala förhållanden och markanvändning vägas in.

Medlemsstaterna ska också inrätta en ansvarshierarki för att fastställa vilka parter som är ansvariga för vissa delar av det platsspecifika arbetet. Det gäller bland annat undersökningar av potentiellt förorenade områden och riskbedömning och hantering av förorenade områden.

Så ska förorenad mark identifieras och riskbedömas

Direktivet ställer även krav på att allmänheten ska få möjlighet att bidra i arbetet. Enligt direktivet ska den berörda allmänheten på ett tidigt stadium kunna lämna synpunkter på den riskbaserade strategin, tillföra relevant information och begära att uppgifter i register korrigeras.

Förorenade områden ska också registreras. Medlemsstaterna ska enligt direktivet inrätta och upprätthålla nationella register över potentiellt förorenade och förorenade områden. Registren ska innehålla platsspecifik information och göras tillgängliga för allmänheten i form av onlinedatabaser med georefererade rumsliga data. Om registren upprättas regionalt ska medlemsstaterna tillhandahålla en samordnad nationell informationsportal.

För Sveriges del återstår det att se hur direktivet kommer att genomföras i nationell lagstiftning. Sverige har sedan tidigare system för inventering av förorenade områden, bland annat genom länsstyrelsernas arbete. En fråga blir därför hur befintliga svenska system ska anpassas till EU:s krav på register, rapportering, tillgänglighet och riskbaserad hantering.

Nya register över förorenade områden ska bli offentliga

Direktivet tar också upp hur potentiellt förorenade områden ska identifieras. Medlemsstaterna ska systematiskt identifiera sådana områden och upprätta en förteckning över potentiellt förorenande verksamheter. Vid identifieringen ska medlemsländerna bland annat beakta tidigare eller nuvarande verksamheter som kan ha orsakat markförorening, vissa industriella verksamheter, olyckor, incidenter, utsläpp och information som framkommer genom markhälsoövervakning.

Det innebär att både historisk och pågående markanvändning kan få betydelse. Gamla industriområden, deponier, brandövningsplatser, verkstäder, hamnar och andra platser där förorenande verksamhet har förekommit kan vara exempel på områden som kan omfattas av ett sådant arbete, beroende på hur reglerna genomförs och tillämpas nationellt.

PFAS och nya markföroreningar pekas ut

Direktivet tar även upp nya och framväxande markföroreningar. EU anger att det behövs mer kunskap om ämnen som kan innebära risker för människors hälsa och miljön. I direktivet nämns bland annat bekämpningsmedel, deras nedbrytningsprodukter, PFAS och andra nya markföroreningar.

Hur stor betydelse detta får i Sverige beror på hur direktivet införs i svensk rätt och vilka ämnen svenska myndigheter väljer att prioritera i vägledning, inventering och tillsyn. PFAS är ett exempel på en föroreningsgrupp som redan har fått ökad uppmärksamhet i arbetet med förorenade områden, men direktivet avgör inte ensamt hur svenska prioriteringar ska se ut.

Sanering ska vägas mot risk, kostnad och miljönytta

När ett område bedöms innebära en oacceptabel risk ska medlemsstaterna säkerställa att riskerna hanteras. Direktivet anger att åtgärder ska väljas med hänsyn till bland annat långsiktiga kostnader, nytta, effektivitet, varaktighet och teknisk genomförbarhet.

Samtidigt framgår det av direktivet att marksanering inte alltid förbättrar markhälsan i övrigt. Vissa saneringsåtgärder kan påverka markens funktioner negativt. Därför behöver valet av åtgärd väga riskminskning mot andra miljöeffekter och markens långsiktiga funktion.

Kommuner och exploatörer kan påverkas av marklagen

Direktivet kopplar också markhälsa till fysisk planering och markexploatering. Det behandlar bland annat hårdgörning av mark, avlägsnande av mark och användning av tidigare exploaterade områden. Enligt direktivet bör medlemsstaterna arbeta med principer som minskar negativa effekter av hårdgörning och avlägsnande av mark. Det kan exempelvis handla om att begränsa hårdgörning, återställa hårdgjord mark, rekonstruera områden där mark har avlägsnats eller återanvända tidigare exploaterade områden.

Direktivet innebär inte i sig nya tillståndsprocesser för fysisk planering. Däremot kan det påverka vilken information som ska finnas tillgänglig och hur risker kopplade till markföroreningar, markhälsa och markanvändning vägs in när reglerna införs nationellt.

Viktiga datum: då börjar EU:s marklag påverka Sverige

• 16 december 2025: Direktivet träder i kraft
  EU:s direktiv om markövervakning och markresiliens börjar gälla. Från detta datum räknas flera av direktivets tidsfrister. Det är också ett viktigt datum för arbetet med äldre potentiellt förorenade områden, eftersom områden som fanns detta datum eller tidigare ska identifieras och registreras inom en senare tidsfrist.
• 17 december 2028: Direktivet ska vara infört i nationell rätt
  Medlemsstaterna ska senast detta datum ha satt i kraft de lagar och andra författningar som krävs för att följa direktivet. För Sveriges del innebär det att regeringen behöver ta ställning till hur EU-reglerna ska genomföras i svensk lagstiftning och myndighetsstyrning.
• 17 december 2029: Riskbaserad strategi ska vara fastställd
  Medlemsstaterna ska ha fastställt en riskbaserad och stegvis strategi för arbetet med potentiellt förorenade och förorenade områden. Strategin ska omfatta identifiering av potentiellt förorenade områden, undersökning av dessa områden, platsspecifik riskbedömning och hantering av förorenade områden.
• 17 december 2029: Register över förorenade områden ska finnas
  Medlemsstaterna ska också ha inrättat register över potentiellt förorenade och förorenade områden. Registren ska göras tillgängliga för allmänheten som onlinedatabaser med geografisk information. Om uppgifterna finns i regionala register ska det finnas en samordnad nationell informationsportal.
• 17 december 2035: Äldre potentiellt förorenade områden ska vara identifierade och registrerade
  Potentiellt förorenade områden som fanns den 16 december 2025 eller tidigare ska senast detta datum ha identifierats och registrerats. Det gäller områden där tidigare verksamhet eller händelser kan ha orsakat markföroreningar.
• 17 juni 2032: Första rapporteringen enligt direktivets rapporteringsartikel
  Direktivet anger att medlemsstaterna vart sjätte år ska rapportera data och information elektroniskt till EU-kommissionen och Europeiska miljöbyrån, EEA. Rapporteringen ska bland annat omfatta resultat från övervakning och bedömning av markhälsa, trendanalyser och en sammanfattning av framsteg i arbetet med förorenade områden. Den första rapporten ska lämnas senast den 17 juni 2032.
• 17 juni 2033: Kommissionen ska utvärdera direktivet
  Senast detta datum ska EU-kommissionen utvärdera direktivet. Utvärderingen ska bland annat bedöma framstegen mot direktivets mål och om det finns behov av att ändra reglerna för att införa mer specifika krav.

Så kan EU:s marklag påverka arbetet med förorenad mark i Sverige

Direktivets genomförande sker i flera steg. Först ska medlemsländerna införa reglerna nationellt. Därefter ska strategier, register och system för identifiering och rapportering komma på plats. Först när de svenska reglerna är beslutade blir det tydligt vilka praktiska förändringar som följer för myndigheter, kommuner, fastighetsägare, verksamhetsutövare och konsulter.

Förorenade områden är samtidigt bara en del av direktivet. Lagen omfattar även bredare frågor om markhälsa, övervakning, markresiliens, hårdgörning och avlägsnande av mark. Men för arbetet med markföroreningar innebär direktivet att EU inför ett tydligare gemensamt ramverk för hur medlemsländerna ska identifiera, undersöka, riskbedöma och registrera förorenade och potentiellt förorenade områden.

För svensk del blir nästa steg att se hur direktivet omsätts i nationell rätt. Det avgör om de nya EU-kraven främst leder till förändringar i rapportering och register, eller om de också påverkar prioriteringar, tillsyn och åtgärder i arbetet med förorenad mark.