Forskare om EU-uppgörelsen – ”En oproportionerlig nedmontering”

Andreas Rasche menar att den politiska dynamiken i EU-parlamentet har satt tydliga avtryck i slutprodukten.

– Utformningen av överenskommelsen säkerställer också att EPP kan säkra stöd från grupper i ytterhögern. Den fullständiga borttagningen av klimatövergångsplaner är ett centralt exempel – det var ett huvudkrav från grupper som Patriots for Europe.

Kraftigt krympt tillämpning

Med de nya tröskelvärdena kommer både rapporteringsdirektivet CSRD och företagens due diligence-direktiv CSDDD att omfatta en liten andel av EU:s företag.

– CSRD:s omfång minskas med 90 procent och CSDDD:s med 70 procent. Det är varken proportionerligt eller evidensbaserat och kommer att försvaga tillgången på tillförlitlig hållbarhetsinformation i EU, säger Andreas Rasche.

Han menar att borttagandet av klimatövergångsplaner förändrar själva kärnan i hur företag styr sitt klimatarbete.

– Det innebär att en central del av den strategiska planeringen försvinner. Planerna är ofta den komponent som knyter ihop mål, investeringar och utsläppsminskningar. Utan dem blir rapporteringen mer bakåtblickande och mindre kopplad till affärsstrategin.

Risk för luckor i due diligence-arbetet

I det justerade förslaget ges företagen större flexibilitet i hur de får prioritera olika risker i leverantörskedjan. Andreas Rasche varnar för att även detta kan få konsekvenser.

– Med den nya modellen kan företag som står inför flera allvarliga risker välja att endast prioritera dem som rör direkta affärspartners. I praktiken är det en inbjudan att kringgå andra allvarliga påverkningsområden under täckmantel av ”prioritering”. Direktivet skapades för att hantera sådana risker – inte för att erbjuda flyktvägar.

Uppgörelsen innehåller en översynsklausul som öppnar för att direktivens omfattning kan breddas igen längre fram. Hur realistiskt är det?

– Formellt är klausulen viktig, men jag skulle tolka sannolikheten som låg på kort sikt. Den politiska majoritet som nu har drivit igenom begränsningarna kommer sannolikt att bestå under överskådlig tid.

Andreas Rasche betonar att företagen trots den minskade räckvidden inte bör dra slutsatsen att hållbarhetsstyrningen tappar relevans.

– Att behandla dessa ramverk enbart som kostnadsdrivare kan tillfredsställa kortsiktig opinion, men det är ingen strategi för Europas långsiktiga konkurrenskraft eller trovärdighet, säger han.

Enligt tidsplanen går förslaget nu vidare till omröstning i Europaparlamentet och därefter till medlemsstaterna. Om båda institutionerna godkänner uppgörelsen träder reglerna i kraft enligt plan. Implementeringen och de tekniska anpassningarna kommer att fortgå under 2026.

Andreas Rasche konstaterar att även om regelbördan kraftigt minskar för företagen, förändras inte den globala utvecklingen.

– Krav på transparens och klimatstyrning fortsätter att öka i andra jurisdiktioner. Företag med internationell exponering kommer därför att behöva hålla en högre ambitionsnivå än vad EU:s miniminivå nu signalerar.