De synar miljöarbetet i sömmarna

Har bott i Bangladesh

Vägen från fiber till färdig klänning är lång och snårig för en utomstående, men Eva Kindgren de Boer hör till dem som har sett hela resan. 2006 till 2009 bodde hon i Bangladesh och byggde upp Kappahls lokalkontor där.

– Bangladesh ansågs farligt och ingen inköpare ville åka dit. Det behövdes en svensk där som skötte affärerna direkt med leverantörerna. Jag byggde upp kontoret, med ett 40-tal anställda, säger hon.

Kreativ arbetsplats

Båda är märkbart stolta över sin arbetsplats. Det ljusa och luftiga huvudkontoret med sin stora ateljé känns betydligt modernare än sina tjugo år.

Här finns egen restaurang och café, och även om de flesta jobbar hemifrån syns tydliga spår av lagarbete och kreativitet. Ateljéns överflöd av tygprover, testplagg, provdockor och modebilder vilar i dagsljuset från de stora, norrvända fönstren. Här sker en viktig del av hållbarhetsarbetet.

– Vår hållbarhetsstrategi omfattar fyra områden: produktutveckling, leverantörskedjan, vår egen organisation och butiker, och konsumtionen. Varje område påverkar olika hållbarhetsmål, både positivt och negativt, säger Sandra Roos.

Varje design poängsätts ur hållbarhetsperspektiv

Alla områden har sina egna hållbarhetsåtaganden. Ett exempel är att de som formger plaggen får poängsätta sin design ur hållbarhetsperspektiv. Bit för bit går designern igenom plagget med hjälp av ett verktyg där till exempel fiber och färgning bedöms.

Om designen presterar för dåligt ur hållbarhetssynpunkt kan den inte beställas av inköpsavdelningen. Det innebär en tydlig lägsta gräns för vad som är acceptabelt.

Verktyget, som baseras på arbetet i forskningsprojektet Mistra Future Fashion, ger också besked om ifall plaggen kvalificerar sig för någon av Kappahls två hållbarhetsrelaterade etiketter.

– Den gröna etiketten finns på plagg som har mer hållbara fibrer. Den vita etiketten visar att plagget har genomgått en mer hållbar process, till exempel färgning. Allt detta finns med i vårt ordersystem, säger Eva Kindgren de Boer.

Snabb utveckling

Utvecklingen har gått fort sedan verktyget infördes. 2015 var andelen plagg med grön etikett 19 procent. 2019 hade Kappahl nått 58 procent och i år blir det 70 procent. Målet är 100 procent mer hållbara material år 2025.

– När vi tar ett sådant beslut, så hörsammas det på inköp, säger Eva Kindgren de Boer.

Även leverantörerna måste bli mer hållbara

Det handlar alltså om att förflytta sortimentet, och både design och inköp spelar en viktig roll för att genomföra det. Men även i leverantörskedjan är just ”förflyttning” ett nyckelord. Leverantörerna ska steg för steg puttas i en mer hållbar riktning.

– Partnerskap istället för hierarki i produktionskedjan tror jag är en nyckel.

– Partnerskap istället för hierarki i produktionskedjan tror jag är en nyckel, säger Sandra Roos.

Satsar på långsiktighet

Förtroende och långsiktighet framför skrämseltaktik och avslutade kontrakt, alltså. Men det betyder inte att Kappahl är mesar som skrapar med foten och viker undan, även om företaget oftast är en liten kund på världsmarknaden.

– Allt går att fuska med, och allt som har med hållbarhet att göra bygger på sanningsenlighet. Vi litar på våra leverantörer. Men om vi misstänker att leverantören visar exempelvis osanna lönelistor kan vi sitta en halv dag och vänta tills de får fram den sanna lönelistan. Vi vill hellre ha en dålig men riktig siffra, än en felaktig, säger Eva Kindgren de Boer.

Finns på plats

Miljöarbetet i leverantörskedjan sker i stort och smått. Eva Kindgren de Boer berättar om hängrännor, vattenpumpar och energipolitik i Bangladesh medan Sandra Roos ger den teoretiska grunden med Higgmoduler (se faktaruta), klimatmål och mätbarhet.

En tredje, viktig part som av praktiska skäl inte sitter med vid bordet, är kollegan Magnus Mattsson. Han ansvarar för Kappahls hållbarhetsarbete i produktionen och utgår från Hongkong, och det är med honom och hans medarbetare som leverantörerna får dras till dess att en sann lönelista visas upp. Produktionskontorens arbete är helt avgörande för om Kappahl ska kunna nå sina strategiska mål vad gäller både social hållbarhet och miljö.

Forskat på livscykelanalys

Bakom insikten om var den stora miljöpåverkan finns, ligger åratal av forskning. Sandra Roos arbetade tidigare på Rise, och var delprojektledare i jättesatsningen Mistra Future Fashion. Hon ägnade sin doktorsavhandling åt livscykelanalys av textiliers påverkan på klimat och vatten. Vattenåtgången, till exempel, visade sig vara flera hundra gånger högre vid tillverkningen än under plaggets hela användning.

Merparten av leverantörerna, 98 procent, finns i Asien. Bangladesh, Kina och Indien är länder där många av Kappahls plagg tillverkas.

– I Bangladesh är vatten gratis. Du kan pumpa upp hur mycket grundvatten du vill. Då får vi prata om energin som går åt till pumpen istället, för el är alltid en kostnad, säger Eva Kindgren de Boer.

Stor skillnad mellan olika länder

Hon berättar om en fabrik i Indien, som redovisade en märkligt hög vattenanvändning. Efter många om och men upptäcktes en trasig vattentank. En av de anställda fyllde på tanken varje dag, och felet märktes därför inte. När det uppdagades reparerades tanken genast.

– Leverantören ville vara lika bra som de andra, säger Eva Kindgren de Boer.

I Kina, däremot, styrs vattenanvändningen genom krav på minskad mängd avloppsvatten.

– I vissa provinser är kravet att fabrikerna ska minska mängden avloppsvatten med tio procent per år, säger Sandra Roos.

Klimat och kemikalier också viktiga frågor

Förutom vatten är klimat och kemikalier två viktiga miljöfrågor för Kappahl. Kemikalierna skiljer ut sig från vatten och klimat, bland annat eftersom kemikalieanvändningen möjlig att spåra genom mätningar på hemmaplan, i Sverige.

När företaget lyfte kemikaliefrågan 2008 handlade det om att ”skjuta med hagel” som Eva Kindgren de Boer uttrycker saken. Kemikalieinnehållet i alla produkter kontrollerades. Men nästan inga gav träff. Nu är strategin en annan.

– Vi testar produkterna med den högsta risken, och nu får vi träff på 0,5 procent av de testade produkterna, säger Eva Kindgren de Boer.

Ska testa att förbjuda

Tvärtemot vad många tror, ställs kraven inte i första hand för att skydda konsumenten.

– Gränsvärdena sätter vi för att ämnena inte ska förekomma i produktionen. Ta till exempel cancerframkallande färgämnen. Genom att sätta ett så lågt gränsvärde att man inte kan uppfatta någon nyansskillnad får vi fabrikerna att sluta stoppa i det. Nu ska vi testa om vi även kan förbjuda vissa kemikalier helt. Fabrikerna anpassar sig ofta till de strängaste kraven, säger Sandra Roos.

Är det så illa som man ser på bild ibland, att hela vattendrag färgas röda eller blå av utsläppen från fabrikerna?

– Ja, på några ställen är det så illa. Och även om Kappahl har ordning på en fabrik så spelar det ingen större roll när det finns 24 andra som släpper ut. Där gäller det att jobba tillsammans, det är en stor fördel med att ingå partnerskap med andra modeföretag, säger Eva Kindgren de Boer.

Även om Kappahl är en relativt stor kund i sitt närmaste led, där plaggen sys, så är de försvinnande små redan i steget bakom.

– Jag besökte en fabrik där H&M stod för 0,24 procent av omsättningen och vi var väl 0,00…, säger Eva Kindgren de Boer och skrattar.

Klimatpåverkan under luppen

Den kanske största miljöfrågan för Kappahl är klimatpåverkan. En genomgång visar att 93 procent av klimatutsläppen sker i leverantörskedjan, alltså scope 3. Fiber och process är de stora utsläppskällorna, medan transporterna bara står för en liten del. Här är utmaningarna många.

Dels är det ofta stora beslut kring länders energiförsörjning som spelar in. Dels är det svårt att få fram information från enskilda leverantörer. Även om det blir bättre och bättre, så är det fortfarande generella data som gäller för Kappahls klimatberäkningar.

– Tanken är att få data direkt från leverantörskedjan så småningom. Jag har jobbat länge med LCA och kommit med frågor om energianvändning och vattenbalans till leverantörer som aldrig fått sådana frågor tidigare. Nu – de senaste åren – svarar de ibland att de har en Higgmodul, säger Sandra Roos.

Råden är för generella

Det gäller att förstå spännvidden i leverantörskedjan.

– Det är stor skillnad. Man ser allt från automatisk kemikaliedosering till hinkar med omärkta kemikalier på golvet, säger hon.

Hon menar att de råd som publiceras kring klimatarbete ofta är alldeles för generella.

– Det räcker inte att säga att leverantörerna ska övergå till förnybar energi. Man måste ner på detaljnivå – går det att byta ut den här naturgasen mot biogas? säger hon, och poängterar hur viktigt det är att samarbeta med andra köpare.

Vägen mot klimatmålet

Nu landar ett imponerande diagram på skärmen i mötesrummet, där vi sitter. Det ser ut som en bergssida och innehåller Kappahls klimatpåverkan nedbruten i 27 delar, alla i Scope 3. Den visar vägen mot företagets klimatmål; en absolut minskning med 49 procent till 2030 jämfört med 2017.

Det betyder att företaget ska nästan halvera klimatbelastningen oavsett om de ökar sin försäljning eller ej. Summan av det hela är att i princip alla påverkbara utsläpp måste bort. Men även där det är svårt att påverka måste utsläppen minska.

– Egentligen är prognosen inte så viktig i sig. Det viktiga är slutsatsen – vad vi ska göra, säger Sandra Roos.

Fel fokus i debatten

Det handlar återigen om pedagogik.

– Leverantörerna skiljer tyvärr inte alltid på ekonomiska krav och andra krav, utan ser detta som ett försök att pruta. Det är väldigt synd, säger hon.

Men det handlar också om pedagogik gentemot kunderna.

– Ingen av de åtgärder som ska stå för minskningen har exempelvis med bärkassarna att göra, som får så mycket utrymme i debatten idag. Men vi ser också tecken på att kunderna blir mer pålästa. Jag skulle hellre vilja att de frågar om vi har någon klimatstrategi, säger Sandra Roos.

Lång väg kvar

Både Eva Kindgren de Boer och Sandra Roos poängterar att Kappahl är långtifrån färdiga med sitt hållbarhetsarbete. Klar, det blir man aldrig. Ett exempel på en fråga som ligger obesvarad är den om markanvändning för olika fibrer. Där saknas ännu bra verktyg.

Vi lämnar huvudkontoret och går över till byggnaden bredvid. I den långa leveranskedjan är det nämligen en länk som är möjlig att besöka: logistikcentralen. Här finns lastbryggor på två sidor av huset, i ena änden kommer godset in och i den andra lastas det ut för att åka vidare till butik och kunder.

Stor sorteringsanläggning

Här sorteras cirka 45 miljoner plagg per år. En del går till butikerna och en del direkt till kund via e-handel. Det rasslar och pyser när plaggen, packade i genomskinlig plast, snurrar runt i systemet.

Anläggningen som sorterar upp varorna som ska till butik påminner om en jätteversion av de sorteringsrobotar som finns på vissa bibliotek, eller en liten variant av de berg-och-dalbanor som taxin passerade på vägen hit genom Göteborg.

Full fart i logistikcentralen

Banden glider fram så snabbt att det känns som om kläderna borde flyga av i svängarna. Men på hela rundvandringen genom logistikcentralen syns inte ett enda plagg på golvet. Allt ligger i korgar, backar eller far fram på banden.

Det arbetas frenetiskt. Hyllorna i alla Kappahls butiker ska fyllas på och ordrar från nätet ska levereras. Totalt jobbar 100 personer här, plus bemanningsanställda vid toppar. Plötsligt får Eva Kindgren de Boer syn på något välbekant.

– Titta, där är ju min klänning!

Och mycket riktigt, i en av stålkorgarna i höglagret ligger en trave med plagg i samma mönster som den klänning hon bär.

– Är man gammal inköpare så glömmer man aldrig ett mönster, säger hon.

Tät trafik

Logistikcentralen är imponerande, och mängden plagg – 45 miljoner – svår att greppa. Lastbilarna rullar ständigt in och ut genom grindarna. Trots all denna aktivitet är det alltså bara en ytterst liten del av klädernas miljöpåverkan som uppstår här och på plaggens väg vidare till butik och kund.

Sandra Roos ser sig om bland transportband, klädkorgar och händer som flitigt packar upp pappkartonger från lastbilarna. Nu står hon mitt i verkligheten, precis det hon strävade efter när hon nyligen började på Kappahl.

– Jag har verkligen försökt att gräva och grotta i detta. Nu vill jag se i verkligheten vad som fungerar och inte fungerar, säger hon.