Inga produkter i varukorgen.
Så stoppar du PFAS innan kostnaderna rusar
KEMIKALIER Att vänta med PFAS-åtgärder kan bli en dyr affär. Föroreningarna sprids snabbt och är svåra att sanera. Men tidiga insatser kan spara både tid och pengar.
Niclas Johansson. Foto: Privat & Adobe stock.
Sanering av PFAS-föroreningar är kostsam – men att dröja med åtgärder kan bli ännu dyrare. Det visar nya analyser från Naturvårdsverket, SGI och Chalmers tekniska högskola. Slutsatsen är tydlig: tidiga insatser är mer kostnadseffektiva än sena, både för samhället och för verksamhetsutövare.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Miljö & Utveckling premium
Läs vidare – starta din prenumeration
- Full tillgång till alla låsta artiklar
- Omvärlds- och beslutsverktyget Dagens M&U
- Magasinet Miljö & Utveckling
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
PFAS, per- och polyfluorerade alkylsubstanser, är en grupp svårnedbrytbara kemikalier som har använts i bland annat brandsum och impregneringsmedel. Väl utsläppta i naturen bryts de inte ner, utan sprids långsamt via jord och grundvatten.
Naturvårdsverkets nya rapport visar att halterna i vattentäkter kan fortsätta öka i flera decennier efter ett utsläpp – även om källan har sanerats. Fördröjningseffekter i marken, särskilt för ämnen som PFOS, bidrar till den långsamma spridningen.
– Risken med att vänta är att föroreningsspridningen fortsätter och att åtgärderna i framtiden blir mer komplicerade och resurskrävande,säger Annika Ryegård, enhetschef på Naturvårdsverket, i en kommentar.
Riskområden bör prioriteras
För kommuner och fastighetsägare handlar det om att prioritera bland de PFAS-förorenade platserna.
– När det gäller efterbehandling rekommenderar vi att man börjar med de områden som utgör störst risk för människors hälsa och miljön. PFAS-föroreningar hamnar ofta högt i prioriteringen eftersom de är både farliga och sprids lätt till yt- och grundvatten, säger projektledaren Niclas Johansson.
Ett viktigt kriterium är förekomsten av skyddsobjekt, till exempel dricksvattenbrunnar och vattenverk. Naturvårdsverket har tagit fram ett prioriteringsstöd som hjälper kommuner och tillsynsmyndigheter att avgöra i vilken ordning olika områden bör hanteras.
Tre metoder som fungerar – men med begränsningar
De tekniska lösningar som finns i dag är långt ifrån perfekta. Valet av metod måste anpassas efter platsens förutsättningar.
– I vissa fall kan övertäckning behöva kombineras med en reaktiv barriär för att hejda spridning via grundvattnet. Generellt fungerar vattenrening bättre än jordrening, där tekniken fortfarande är mer begränsad, säger Niclas Johansson.
Vanliga metoder i dag:
- Övertäckning – att täcka förorenade områden med täta material för att minska infiltration.
- Reaktiva barriärer – filter i marken som bromsar eller stoppar spridning via grundvattnet.
- Avancerad vattenrening – aktivt kol eller jonbytare i vattenverk för att avskilja PFAS från dricksvatten.
Forskning pågår vid SGI och SGU för att utveckla nya tekniker, till exempel metoder för att stabilisera jord eller bryta ner PFAS på plats.
Vem ska betala?
Ansvarsfrågan är central – och inte alltid självklar.
– Principen är att förorenaren betalar. Verksamhetsutövaren ansvarar för saneringen. Men i vissa fall är det kommunala räddningstjänster eller staten, till exempel Försvarsmakten, som har orsakat utsläppen. Då är det de som har ansvaret, säger han.
I praktiken hamnar kostnaden ibland ändå hos kommuninvånarna. I flera fall har vattenbolag installerat dyr PFAS-rening, som finansierats genom VA-avgiften.
En strategisk framtidsfråga
Naturvårdsverkets samhällsekonomiska analyser visar att investeringar i PFAS-åtgärder kan vara stora på kort sikt – men ger stor nytta på lång sikt, i form av renare vatten, friskare ekosystem och minskade reningskostnader.
– Det lönar sig att agera i tid, sammanfattar Niclas Johansson.
