COP27: Sämsta klimatmötet någonsin – om det inte vänder inom 48 timmar

Läget är dubbelt akut i klimatfrågan. Utsläppen måste halveras inom ett årtionde, men det som hittills presenterats innebär att klimatpåverkan år 2030 är ännu högre än idag. Klimatmötet COP27 i Sharm-el-Sheikh måste leverera skärpta åtaganden på en rad områden, men ser ut att resultera i ett urvattnat slutdokument, förvärrade låsningar mellan länder, en återgång till Kyotoprotokollets uppdelning mellan länder och rentav steg tillbaks jämfört med vad vi enades om på COP26.

Här är läget på de avgörande punkterna inför slutspurten:

Utsläppsminskningar

På fjolårets COP26 insåg världen klimatallvaret och alla länder fick i uppdrag att skärpa sina nationella klimatåtaganden (NDCs) inför COP27. 24 av 194 partier gjorde det, och förhoppningar om att en drös till skulle presentera skärpningar på själva COP kom på skam. I fjol utlovades på COP26 att fossila subventioner skulle minskas, istället har de ökat. Det kan rentav bli så att ett fossilt bränsle – naturgasen – direkt pekas ut som en hållbar del av omställningen. Och när 1,5-gradersmålet nu är akut hotat, diskuteras det på fullt allvar på COP27 att faktiskt stryka det för att enbart fokusera på tvågradersmålet.

Finansiering

På förhandlingarna lyfts att fonden för de minst utvecklade länderna (LDCF) och den särskilda klimatförändringsfonden (SCCF) fått totalt 105,6 miljoner USD i ny finansiering från åtta länder inklusive Danmark, Finland och Sverige. Då inser man hur allvarligt läget är; det befintliga målet för internationell klimatfinansiering är 100 miljarder USD per år, 2020-2025. Målet har inte nåtts någon gång och löften från COP26 i att vi ska nå det senast nästa år möts med stor skepsis nu.

Än värre är det med det långsiktiga klimatlöftet som ska träda i kraft efter år 2025; det behöver inte lösas än men låsningarna från COP27 är så grava att en framtida enighet är långt borta. Skulle enigheten magiskt uppstå kvarstår frågan vad den är värd eftersom befintliga löften inte hålls.

Här ser vi också hur bland andra Kina vill återgå till Kyotoprotokollets uppdelning mellan utvecklade länder med konkreta skyldigheter och utvecklingsländer utan, vilket undergräver Parisavtalets ”gemensamt men differentierat ansvar” (CBDR).

Loss&Damage

För COP har mekanismen för att hantera skador och förluster blivit alltmer konkret, och närmar sig nu punkten där nästa steg är en fullfjädrad institution. Och då tar det stopp. Tyskland försöker lösa det med en ”Climate Shield”, men det ses som för futtigt. USA och EU blankvägrar allt som kan peka på att länder som länge haft höga utsläpp, har större ansvar än andra, och är förstås oroade för närmast obegränsade kostnader. Därtill tycker man sig inte ha svar på varför inte till exempel Pakistans översvämningar kan hanteras med befintligt humanitärt bistånd.

På andra sidan har vi flertalet utvecklingsländer som ser Loss&Damage-framsteg som nödvändiga på COP27, annars kan det sluta med att de inte ens accepterar mötets slutsatser.

Klimatanpassning

Klimatanpassning skulle vara detta mötes enklaste fråga. De handlade bara om en kontrollstation för arbetet med att ta fram riktlinjer för nationella anpassningsplaner (NAPs) och det globala anpassningsmålet ska inte tas än. Men också här har motsättningarna hårdnat, kring frågor om vad som ska redovisas, hur ofta och på vilket sätt – kanske är det här vi allra tydligast ser att förhandlingar lever sitt eget liv.

Artikel 6

Artikel 6 om hur utsläppsminskningar kan göras i andra länder, och användas som en del av de egna klimatmålen, har vi redan bockat av förut. Men de är fortfarande inte klara, och många oroas över att transparensen blir så begränsad att klimatnyttan kan räknas av både värdlandet och finansiären.

Ovanligt många låsningar

Visst har det sett illa ut inför slutspurten på COP förut. Det hör nästan till det normala. Men så här illa, så här många steg bakåt, så här hårda låsningar, det är ovanligt. Kombinera det med ett egyptiskt ordförandeskap vars ambitioner att verkligen leverera klimatnytta måste ses som tveksamma, ett civilsamhälle som är undanskuffat på mötet och en världsekonomi som får många av deltagarländerna att fokusera på annat, och det ska mycket till för att inte COP27 blir det sämsta klimattoppmötet genom tiderna.

Lägg till att COP28 hålls i Förenade Arabemiraten, och bilden av att vi måste göra mera i ”coalitions of the willing” mellan stater, i kommuner och regioner, i näringslivet och som individer, är nu glasklar. 

– Mattias Goldmann