Inga produkter i varukorgen.
Analys: Bortglömd framtid i nya transportplanen
522 miljarder kronor. Så mycket ska Sverige satsa i infrastruktur till 2025. Men det är en miljardrullning som fokuserar på här och nu och duckar för de utmaningar kring mobilitet och hållbart resande som vi står framför, skriver Miljö & Utvecklings chefredaktör Catrin Offerman i en analys.
Trafikverket har på regeringens uppdrag funderat över hur de svenska infrastruktursatsningarna ska se ut under det kommande decenniet. Över 522 miljarder kronor, plus cirka 80 extra miljarder för satsningar på banavgifter och trängselskatt, ska pumpas in i infrastrukturen mellan 2014–2025. När Trafikverket presenterade sitt förslag på ny nationell transportplan i somras blev det tydligt att tillgänglighet stod i fokus. Samt att man ville lägga större delen av miljarderna på att vårda den infrastruktur vi redan har för att göra den lite bättre och mer effektiv.
Men många remissinstanser tycker att planen är under all kritik. Energimyndigheten avstyrker förslaget och skriver bland annat i sitt remissvar att ”planen riskerar att motverka visionerna om nettonollutsläpp till 2050” samt att ”Planen ger uttryck för en allmänt uppgiven inställning till möjligheten att minska transportsektorns utsläpp av växthusgaser”. Enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, har Trafikverket inte ens följt sitt uppdrag eftersom de utgått från tillgänglighet och satt miljömålen i andra hand. Naturvårdsverket tycker att Trafikverket ska börja om från början. ”Trafikverket bör utarbeta en plan med alternativ inriktning: en inriktning med klimatmålen, övriga miljömål och ett transportsnålt samhälle i fokus”.
Vad är då problemet?
Framför allt handlar det om att Trafikverket utgår ifrån hur vår infrastruktur ser ut idag och hur vi kan göra den lite bättre och mer effektiv. Man utgår ifrån att biltrafiken kommer att öka kraftigt under det kommande decenniet, vilket går helt stick i stäv med tanken om ett fossilfritt samhälle. Man planerar också utifrån att vi kommer att fortsätta att resa som vi gör i nuläget och vill därför lösa flaskhalsar för pendlare och trafikanter. Det blir med andra ord en målkonflikt mellan att öka kapaciteten och att minska klimatpåverkan, en målkonflikt som inte går att förena.
Men tänker Trafikverket verkligen rätt? Ska vi cementera de resmönster vi har idag eller måste vi lyfta blicken?
Under konferensen Hållbara Transporter i november höll jag i en debatt på temat och svaret på frågan om vi måste lyfta blicken fick ett rungande JA. Framöver står vi inför stora utmaningar när det gäller mobilitet. Det rör sig om frågor som hur vi reser till jobbet, när vi reser, om vi behöver resa alls. Det handlar om hur vi kan ta hjälp av virtuella möten för att träffas och hur vi kan begränsa transporterna genom att odla vår mat mer lokalt, exempelvis i stora växthus i städerna. Det kan handla om ifall skolan ska börja klockan 8.30 eftersom man tydligt kan se att infrastrukturen blir överbelastad just i samband med skolstart då alla lämnar sina barn och sedan ska ta sig till jobbet. Det gäller också prioriteringar. Ska vi bygga för bilen eller för det kollektiva resandet?
Om prognoserna stämmer kommer vi att vara nio miljarder människor på jorden 2050. Det ställer nya krav. Att då lägga 522 miljarder på att befästa den infrastruktur vi har kan inte vara rätt. För att bryta det negativa bandet mellan transportarbete, resande och utsläpp måste vi titta på mobilitet ur ett helt annat perspektiv.
Kanske står vi inför ett paradigmskifte när det gäller vårt sätt att resa och frakta varor som får industrialiseringen att blekna. I så fall måste Trafikverket och regeringen tänka nytt för att hänga med i utvecklingen. Jag kan bara hoppas att regeringen inte klubbar förslaget utan säger som Energimyndigheten och Naturvårdsverket: ”Gör om och gör rätt”.
