Hur mycket skam är jag beredd att känna för att slippa lite ansvar?

Det är svårt att få loss stålfjädrarna som håller fast duken på studsmattan och jag får ta i för kung och fosterland för att lossa dem en efter en. Det går lite lättare när jag kommer på att jag kan använda en borttagen fjäder som redskap för att dra bort de andra fjädrarna. Jag orkar nämligen inte gå och leta efter det riktiga verktyget som ligger någonstans i mörkret i förrådet. Det är så jobbigt att hitta saker klockan tre på natten. Plötsligt stannar jag mitt i en rörelse och tittar ner på mina pyjamastäckta ben som är nedstuckna i gummistövlarna. Det slår mig att det kanske är ovanligt att montera ned en studsmatta klockan tre på natten. Husen runtomkring är nedsläckta, hela kvarteret sover. Bara jag är ute och höststädar lite. Jag tar nämligen ansvar.

En guldgruva

Att ta ansvar, det är ett särdeles fint personlighetsdrag i dagens samhälle. En person som tar ansvar är så användbar. Det går att be hen att utföra saker – och så gör hen det. Det bästa med riktigt ansvarsfulla personerna är att de tar eget initiativ till var deras ansvar ska börja och sällan har koll på var det ska ta slut. Det gör att en massa saker löser sig som av sig själva. Koppar flyttas ned i diskmaskinen, projekt utvärderas, fakturor skickas, årsmöten hålls. Den ansvarsfulla medarbetaren är en guldgruva för arbetsgivaren – tills medarbetaren krockar med den välkända väggen på grund av utmattning.

När jag vaknar den där natten och ser barnens studsmatta nere vid sjön, ser hur vinden tar fart över sjön och kastar runt löv i trädgården tänker jag på mitt ansvar. Tänk om vinden får tag i den och lyfter iväg den. Den kan landa på en åker, i sjön eller i grannens fönster. Om den krossar grannens fönster, han som blev så arg när min hund kissade på hans brevlåda, då blir det så att säga riktigt dålig stämning. Alltså går jag ut i pyjamas. Hunden är med. Han kissar på en annan grannes båt medan jag utför mitt nattjobb. Sen går vi in och somnar om. Mission complete.

Skuld jagar mig

På morgonen funderar jag dock över ansvarsfrågan. Det är egentligen tanken på skuld som jagar mig, som får mig att ta ansvar för mer och mer saker. Känslan av att det inte finns några ursäkter för att göra fel. Om jag kan gå över till helvegetarisk kost, trots att jag älskar bacon, så gör jag det. Känslan av skam gör det omöjligt att festa på bacon när mina vänner och kollegor äter sojabiff. Om jag kan sortera avfallet hemma i 14 fraktioner så är det inte något att diskutera, jag bara gör det för att jag annars känner mig som en skurk. Jag tar tåg till Stockholm istället för flyg, även om det innebär 7 timmars resa istället för 1 timme. Jag är med i föräldraföreningens styrelse, odlar mina egna grönsaker och springer halvmaraton, men var tar mitt ansvar slut och hur mycket skam är jag beredd att känna för att slippa lite ansvar?

Skulden driver mig till bra saker och dåliga saker. Jag vet inte om nedmontering av studsmatta mitt i natten är bra eller dåligt, men det är ett symptom på att ansvarskänslan håller på att utmatta mig, medan det samtidigt finns fullt av skamlösa människor som glatt flyger jorden runt, leker med sina motorfordon och äter drivor av bacon.