Elbilen gjorde oss till elrövare

Augustimörkret vilar över E4:n när jag försöker smyga elbilen uppför backarna på Höga kusten utan att använda gaspedalen. I baksätet har de tre 11-12 åringarna slutat pladdra och övergått till spänd tystnad. Susan som sitter bredvid mig ler hoppfullt och säger att vid Skuleberget kommer det säkert att finnas el. Det MÅSTE finnas ett eluttag där, åtminstone ett motorvärmaruttag som vi kan snigelladda elbilen i över natten medan vi tältar på parkeringen.

Bakom oss tutar en lastbilsförare argt och sakta byggs en bilkö upp som en ilsken orm bakom oss. Att köra 65 km/tim på en enfilig sträcka där tillåten hastighet är 110 km/tim är både förargelseväckande och skumt. Och skumt är i sanning vad det är, för när vi kommer fram till Skuleberget finns ingen el – i alla fall ingen lagligt el. Vi smyger runt byggnader i skydd av mörkret på jakt efter dolda eluttag. Vi hittar ett och kör fram bilen till det, slår upp tälten och lägger oss för att sova medan E4:ans fossiltrafik hånar oss med ett oavbrutet dån. Elbilssemestern gör oss till hårdnackade elrövare.

Slå rekord

Det började som en kul idé, att testa den nyinskaffade elbilen Nissan Leaf (kallad Lövet) på en lite längre sträcka. Rekordet hittills var 14 mil, men det var mitt i vintern med snömodd och minus 19 grader. I sommarvärme och med sommardäck och sommarväg borde vi kunna ta oss åtminstone 15 mil på en laddning. Barnen ville gärna åka till Stockholm och jag ville ha ett äventyr. Nog borde det gå att ta sig till Stockholm med några snabbladdningar under vägen?

Efter lite research kom jag fram till en resplan som borde fungera med de snabbladdare som finns utmed E4:an. Jag insåg snabbt att det borde fungera bra från Härnösand och söderut. Att passera Höga kusten verkade däremot svårt. Men hur svårt kan det vara, tänkte jag, el finns väl överallt. Om vi tältar halvvägs från Umeå till Härnösand så hinner bilen ladda över natten även om vi bara har ett helt vanligt eluttag. Sagt och gjort. Jag bjöd med min granne Susan och hennes son, packade campingutrustning och en måndagskväll i augusti gav vi oss av fulla av äventyrslystnad.

Fanns inte ännu

Äventyrets första mål var Nordmaling, en ort ca 5 mil söder om Umeå. Där skulle det, enligt vad jag kunde se, finnas en snabbladdare vid resecentrum av Chademo-typ, vilket är det uttag Lövet vill ha. Det visade sig att jag hade varit överoptimistisk under researchprocessen. Jag hade missat att Nordmalings kommun planerar en snabbladdare vid resecentrum. Den finns dock bara i fantasin än så länge, vilket naturligtvis hindra laddning i verkligheten.

Tre barn sprang runt i cirklar och undrade om det var dags för resans första glass och blev mycket buttra när vi förklarade att vi var tvungna att fortsätta utan laddning till Foppabyn (Örnsköldsvik). Det var inget problem egentligen, vi hade fortfarande gott om energi i batteriet och skulle ta oss till Foppabyn utan besvär. Jag hade rekat ut en laddplats som kommunen hade satt upp vid Paradisbadet i Foppabyn. Därifrån är det nära till Max där det finns både hamburgare och enorma milk-shakes. Med dessa ord lugnades barnen och vi satte av ut på E4:an igen.

Röva el

Vi klarade resan med 3 mil till godo i batteriet. Jublande sladdade vi in vid Paradisbadet och kopplade upp Lövet, betala parkering, knappade diverse koder och väntade oss att få se Lövet sluka elektroner från Foppabyns elnät.

Ni kan nog ana vår bestörtning när vi insåg att det förväntade slukandet inte påbörjades. Lövets slukarindikator som består av tre små blå lampor fortsatte att vara nedsläckta, oblinkandes och mörka. Vi testade motorvärmaruttaget istället. Ingen reaktion. Vi betalade parkeringen en gång till. Ingen reaktion. Bestörtningen ersattes av ilska. Här stod vi 13 mil hemifrån och med endast 3 mils räckvidd i bilen, utan möjlighet att ladda. Det fanns inget lagligt sätt att ta sig vidare. Om vi ville ha el så var rövad el det enda som fanns. Utan alltför stort grubbel kopplade vi upp Lövet vid ett anonymt eluttag och gick in på Max för överläggning och glass.

Medan vi mumsade på Max och Lövet laddades bestämde vi oss för att vi inte tänkte ge upp. Nä, vi skulle fortsätta på inslagen väg och röva el om det behövdes för att komma till Härnösand. Elrövare – den nya sortens miljöaktivister, det var vi det! Alltså satte vi oss 1,5 timme senare i Lövet som hade laddat i sig några mil och tog sikte på Skuleskogen. Och som ni redan har läst så gick det som en dans om vi ser till eltillförseln – och bortser från lagar, bekvämlighet och vilsam sömn.

När vi på tisdag morgon vaknade vid Skuleberget firade vi, med kantarellsmörgåsar och glass på kaféet intill naturrummet, att elbilen nu hade en räckvidd på 15 mil. Sen bar det av mot Härnösand, en enkel sträcka på 6 mil då vi till och med körde om flera bilar i något som kändes som överjordisk elhastighet efter föregående kvälls snigeltakt.

Bra i söder

Väl i Härnösand var det den enklaste sak att ladda elbilen på 30 min i fungerande Chademo-laddare utanför Coop. Vi kastade oss ut på E4:an igen och laddade i Hudiksvall, Gävle och Uppsala innan vi nådde vårt mål. Det var lekande lätt, bara att ladda, äta glass, köra, ladda, äta glass, köra… osv.

Här slutar vår historia att vara särskilt spännande. Söder om Härnösand handlar livet som elbilsförare bara om att förstå hur betalningen av laddningen går till, vilket i och för sig är ungefär lika komplicerat som att byta bank. Det går jag inte in på här. Ni får istället föreställa er hur vi var på en ordinär bilsemester, men med något tätare stopp jämfört med en bensin-, diesel- eller etanolbil.

Ett helvetesgap

När vi började närma oss avresedagen för hemfärden började dock fjärilarna i magen vakna till liv. För nu visste vi vilken utmaning som låg framför oss. Det kändes som om Höga kustens laddskugga var något av ett helvetesgap som vi var tvungna att passera innan vi var hemma igen. Dessutom stod regnet som spön i backen så tanken på att tälta var inte så tilltalande. I alla fall kände jag att mina, låt oss kalla det resurser (läs: humör, pepp, tålamod), inte skulle räcka för att få barnen att uppskatta elbilsäventyret till fullo när mörkret föll och regnet vräkte ned.

I Hudiksvall åt vi en riktigt god middag på restaurang och sen fick alla barn och Susan ta samhällets bästa fossilfria alternativ, nämligen tåget, till Umeå istället. Jag fortsatte ensam ut i ovissheten med siktet inställt på Härnösand för att därefter försöka passera laddskuggans dal. Jag var förberedd på att sova några timmar i bilen i trakterna kring Foppabyn eftersom jag visste att jag inte skulle kunna komma hem annars.

Jag tog mig utan problem till Foppabyn. Eftersom samma laddstolpe som sist inte var lagad fick jag bli vän med ett butiksbiträde på en mack, köpa nötter och te och sånt av henne, för att sen få ladda i ett motorvärmaruttag bakom macken. ”Uttaget finns bredvid soptunnorna”, förklarade butiksbiträdet vänligt för mig. I skydd av min sovsäck och en god ljudbok somnade jag därmed i bilen bakom en mack, bredvid några soptunnor, och sov i tre timmar.

Lågt batteri

Jag vaknade vid 03:30 och kollade batteriet. Jag hade då 14 mil på batteriet och skulle kunna ta mig de 11 milen till Umeå. Det visade sig att Lövets tilltro till sin kapacitet var överdriven. 2 mil från Umeå fick jag en varningssignal från Lövets kvinnliga röst som förklarade att nu var nivån i batteriet låg. ”Åk och ladda på närmaste laddställe”. Det är 2 mil dit tänkte jag lite oroligt, men andades lugnt och intalade mig att det skulle gå. 7 km från Umeå berättade samma vänliga kvinnoröst för mig att nivån nu var MYCKET låg. Jag hade inget val, jag fick helt enkelt försöka.

Sammanbitet styrde jag långsamt Lövet mot Umeå och hade nästan slutat att andas i sympati med Lövet, när Umeås stora shoppingcenter dök upp. Jag rullade in på parkeringen och anslöt hurrande till en av alla laddplatser som fanns där. Ingen reaktion i Lövet. Testade andra laddare, men nej. Inte en endaste av alla laddplatser funkade. Kanske berodde det på att klockan var 05:30 och laddplatsen var avsedd endast för shoppare under dagtid? De svordomar jag uttryckte där på parkeringen hindrade mig från att bryta ihop och tvingade in mig i bilens förarsäte igen. Jag hade bara ett val nu- att ta mig till nästa laddplats 2 km därifrån och ladda där. Sagt och gjort.

Jag körde Lövet genom morgonens öde gator som om jag körde på glas. Försiktigt lirkade jag ut de sista elektronerna och lyckades mirakulöst ta mig till det andra laddstället som ligger inne i ett parkeringshus. Jag pluggade i laddaren och somnade omedelbart, trygg i min förvissning om att jag skulle kunna ta mig hem de återstående 30 km till byn utanför stan där jag bor.

Noll batteri

Jag vaknade 2 timmar senare i ett parkeringshus i Umeå och fattade först inte var jag var. När jag kom ihåg satte jag igång motorn för att kolla hur mycket Lövet hade laddat. Det visade sig vara – NOLL! Jag hade noll kilometer trots att jag hade stått där i två timmar. Nu följde fem timmar tråkig historia vars komponenter består av gråt, bitterhet, terapisamtal med maken och Susan, en stor kopp kaffe, en hjälpsam elbilsägare, två trasiga laddstolpar till och en som slutligen fungerade. Efter denna sorgliga historia kom jag och Lövet äntligen hem och fick både bildligt och bokstavligt talat ladda våra batterier igen.

En ögonblicksbild

I efterhand så inser jag att det äventyr vi har varit med om är en ögonblicksbild, något som bara kan ske i denna tid. För inom kort kommer infrastrukturen för elbilar att ha nått ända upp till Umeå. Då finns inte längre laddskuggans dal och inte heller äventyret. Jag kommer att återgå till att vara den laglydiga och ordnade person som jag var innan jag skaffade elbil. Jag kommer inte längre att vara en elrövare som sover bakom soptunnor på en mack.

*Strax efter att denna resa genomfördes sattes två snabbladdare upp i Örnsköldsvik och därmed är laddskuggans dal mellan Umeå och Härnösand ett minne blott.