Äpplen och päron ställer ofta till problem när man försöker göra en retorisk poäng. Och Robin Rushdi Al-Salehi blandar i all välvilja en fruktsallad när han använder siffror ur IBM:s åtta månader gamla rapport ”Beyond checking the box – how to create business value with embedded sustainability” i sin debattartikel i Miljö & Utveckling.
Rushdie Al-Salehis huvudpoäng är svår att argumentera mot. Nej, hållbarhetsarbete är inte en marknadsförings- eller kommunikationsfråga. Pengar som borde gått till innovation och förbättringar i att öka hållbarheten har i stället gått till att sminka och vränga verkligheten för att få verksamheter att framstå som hållbarare än den är.
Men när Rushdi Al-Salehi bakar ihop detta med kostnader för hållbarhetsredovisning, som ju är vad IBM:s siffror faktiskt beskriver, blir det fel. Hållbarhetsredovisning står inte i konflikt med investeringar och förbättringar av företags hållbarhet, det är – givet det ekonomiska system vi lever i – en förutsättning för det.
EU:s nya och kommande direktiv vad gäller hållbarhetsredovisning syftar till att sopa bort alla försök till skönmålning av verkligheten, genom att i praktiken jämställa hållbarhetsredovisningen med den finansiella redovisningen. Därigenom skapar det förutsättningar för transparens och jämförbarhet. Det företag som inte lever upp till kraven hotas också av viten och marknadsbegränsningar.
Vill du göra affärer i EU? Då får du vackert underkasta dig redovisnings- och spårbarhetsdirektiven.
Därigenom har också hållbarhetsredovisningen gått från att vara en fluffig bilaga till den finansiella redovisningen, till att få en affärskritisk funktion som ligger till grund för både företagets värdering och affärsutveckling.
Därför brådskar det nu för företagen att snabbt få ordning på torpet. Nya rapporteringsrutiner måste etableras, controllers rekryteras, dubbla väsentlighetsanalyser produceras, livscykelanalyser tas fram och leverantörskedjor genomlysas.
Och ja, det blir dyrt. Väldigt dyrt.
Robin Rushdi Al-Salehis kan glädjas av att vi kan förvänta oss en rad positiva effekter av att företagen nu investerar stora pengar i att få allt detta på plats. Inte minst det att uppföljningen av företags hållbarhetsarbete kommer att hamna under CFO:n som i nära samarbete med hållbarhetschefen kommer att pressas till att säkra att allt som görs både kan ledas i bevis och till verkliga förbättringar.
Hållbarhetsrapporteringen ska göras av controllers och andra excel-älskande människor, inte av entusiaster eller kommunikatörer. Rapporteringen ska ge ett underlag till hållbarhetschefen i att bestämma vilka innovationer och projekt som är materiella att investera i för företaget och driva en strategi som är relevant för verksamheten.
Hållbarhetskommunikationen kommer därmed också att bli bättre, eftersom green claims-direktivet i praktiken innebär att inget får påstås som inte stöttas i redovisningen.
Sanning över dikt, helt enkelt. Så som det ska vara.
Laure Wade
Vd, Lawa Sustainability Business Consultants