När varningar blir verklighet

Det finns en del som tyder på att vi med pandemins utbrott blivit mer eftertänksamma och att vi kanske lärt oss en läxa. Risken för pandemi har vi hört talas om länge och nu händer det.

Även om det är oklart vad vi hade kunnat göra åt saken, har vi kanske nu blivit ödmjuka inför det faktum att om våra forskare och vetenskapsmän/kvinnor varnar för höga risker att något problematiskt ska inträffa så kan det också ske – även om det innebär katastrof… Och även om det för bara några veckor sedan kändes helt otänkbart. Det som man trodde aldrig kunde hända oss.

Lärdomen skulle då kunna leda till att vi nu börjar ta klimatförändringen på större allvar än tidigare och att vi därmed ställer om våra prioriteringar. För när det gäller klimatfrågan verkar det som att vi inte, trots all önskvärd tydlighet från den samlade expertisen, hittills insett eller erkänt vidden av problemet. Och ju längre tiden går desto mer påfrestande och krävande kommer omställningen bli. Riskerna ökar.

Klarar vi att lösa klimatkrisen?

Det finns flera som menar att vi inom ramen för befintliga ekonomiska system (läs marknadsekonomi) inte klarar av att lösa klimatkrisen. Kraven på ständig tillväxt omöjliggör snabba omprioriteringar och det annars snillrika systemet för prissättning och självbalansering klarar inte av det totala behovet av långsiktighet. Kort sagt; det är för billigt och lönsamt att smutsa ner och för dyrt att göra rätt. Hellre en marshmallow nu än fem lite senare, för att dra en annan parallell.

Apropå reflexion i sommartid erbjuder flera av årets sommarpratare i P1s Sommar en rad tänkvärda inlägg i frågan och representerar hela skalan från optimistiska marknadsliberaler till bekymrade systemkritiker.

Tydlig problembild – otydlig lösning

Greta Thunberg, liksom den läsvärde filosofen Martin Hägglund riktar på goda grunder misstro mot marknaden som den goda kraften när det gäller omställning till hållbart. Idéer som tidigare förts fram av författarna till böckerna ”Det här förändrar allt”, ”Välfärd utan tillväxt” och den nyligen utkomna ”Upphettning”. Alla innehåller de knivskarpa analyser av problemställningarna medan lösningarna är mer suddiga i kanterna, i den mån de finns där överhuvudtaget.

Det är ju naturligtvis ingen som tror på planekonomi och diktatur

Det är ju naturligtvis ingen som tror på planekonomi och diktatur, för där har vi de värsta skräckexemplen på nedsmutsning, men med de ledande demokratierna satta under press av nationalism och korruption så är svaret ändå inte helt givet.

Prioritera och ställ krav

Tillsvidare, i väntan på en ny nobelpriskandidat som uppfinner ett nytt, bättre politiskt ekonomiskt system får vi dock jobba med det vi har. Och använda marknadskrafterna. Som konsumenter och förvaltare av de resurser kommande generationer ska leva av så får vi fundera över våra prioriteringar. Vara glasklara med vad vi vill ha och vad vi värdesätter gentemot producenter och arbetsgivare, företag och politiker. Ställa krav.

Så när du nu står inför ännu en höst med nystart, klar luft och klara tankar, ställ dig själv frågan: Vad kommer du att göra annorlunda?

– Niclas Persson, vd Deedster