Christina Lindbäck: ”Nya regler är ingen börda”

– Hållbarhetsarbete måste kopplas till affärsnytta för att få genomslag. Ekonomin styr, och utan tydliga resultat blir påverkan liten, säger Christina Lindbäck till Miljö & Utveckling.

Hon menar att hållbarhet ofta ses som en kostnadsdrivande faktor, men att det sällan är fallet.

– Jag har sett motsatsen, både på Ragn-Sells och på NCC. Återanvändning av material och optimering av produktion kan ge både lägre kostnader och högre effektivitet, säger hon.

ENGAGEMANGET FÖR MILJÖFRÅGOR började tidigt för Christina Lindbäck. Hon tillbringade somrarna i Trosa skärgård, där hon fiskade med sin pappa och lärde sig hugga ved av sin farfar. Hon var inte aktivist, säger hon, men hon var engagerad.

När fisken i Östersjön i slutet av 70-talet plötsligt fick blåsor på magen blev det en första insikt om att något var på väg att förändras.

– Det var då Östersjön började försämras, och det väckte ett engagemang hos mig, säger hon.

Hennes intresse för hållbarhet växte, men vägen dit var inte spikrak. Hon utbildade sig till jurist, tänkte först bli domare men insåg under studierna att hon hellre ville arbeta med policyfrågor. Att hoppa över notarietjänstgöringen blev ett avgörande beslut och öppnade dörren till Regeringskansliet och Miljödepartementet.

PÅ 1980-TALET VAR miljörätten fortfarande ett smalt område. Miljöbalken fanns inte, och regeringen var högsta instans för prövning av fabriker och strandskydd. När Christina Lindbäck började arbeta på miljödepartementet var det inledningsvis med klassisk juridik, men fick snart ta större ansvar för Sveriges internationella miljösamarbete.

Senare gick hon över till mer förhandlingsinriktade frågor och blev ansvarig för Sveriges förhandlingar om Baselkonventionen och andra avfallsfrågor. Ett av de viktigaste resultaten blev förbudet mot export av farligt avfall från OECD-länder till icke-OECD-länder.

– Vissa länder motsatte sig ett exportförbud, medan vi i Norden var eniga om att det var nödvändigt, säger hon.

Hon minns särskilt samtalen med Anna Lindh, dåvarande miljöminister, och sin norska motsvarighet.

– Vi kom fram till att Norge kunde lägga fram förbudsförslaget, eftersom Sverige, Finland och Danmark var bundna av EU:s linje. Till slut gick förslaget igenom – delvis för att EU valde att inte aktivt motsätta sig det. Det var en historisk händelse och ett tydligt exempel på hur avgörande förtroende och samarbete är i internationella förhandlingar, säger hon.

EFTER TIO ÅR i Regeringskansliet blev hon rekryterad av återvinningsföretaget Ragn-Sells, som hade uppmärksammat hennes arbete med Baselkonventionen. Här fick hon nytta av sin juridiska kompetens och sitt engagemang för miljöfrågor i en mer affärsmässig kontext.

Hon var med när EU började diskutera källsortering och såg till att Ragn-Sells var redo när reglerna skärptes.

– Framför allt handlade det om att hjälpa stora industrikunder att sortera sitt avfall i olika fraktioner, vilket gav dem bättre kontroll över sin logistik och sitt materialflöde. Samarbetet mellan försäljning och miljösidan fungerade väldigt bra. Det var ett roligt sätt att arbeta och öppnade helt nya affärsmöjligheter, berättar hon.

Tiden på Ragn-Sells övertygade henne om att hållbarhetslösningar inte bara är möjliga, utan ofta även lönsamma. Hon såg hur återvinning och resurssnålhet kunde minska kostnader och samtidigt stärka kundernas affärer.

EFTER ÅTTA ÅR tog hon steget över till byggjätten NCC – en helt ny bransch, men med välbekanta utmaningar.

– Det var ett stort kliv. Majoriteten av de anställda var ingenjörer, men jag utgick från att de anställde mig för min kompetens och mitt synsätt, trots att jag inte var ingenjör, säger Christina Lindbäck.

Byggsektorn visade sig vara en komplex och dynamisk miljö för hållbarhetsarbete. Under hennes tid fick miljöcertifieringssystem sitt stora genomslag i Sverige.

– Jag hade sett dem redan på Regeringskansliet, men det tog tid innan de blev en självklar del av branschens arbetssätt, säger hon.

OCKSÅ PÅ NCC blev det tydligt hur hållbarhet kunde skapa både affärsnytta och effektivisering.

– Vi jobbade mycket med att resursoptimera material, optimera asfaltstillverkningen genom att byta till pellets i stället för olja som bränsle och utveckla mer hållbara betonglösningar. Det resulterade i både lägre kostnader och minskad klimatpåverkan, säger hon.

Samtidigt insåg hon svårigheterna med att mäta och följa upp hållbarhetsresultat – en utmaning som fortfarande kvarstår.

– Dubbel bokföring har funnits sedan 1400-talet, men metoder för att beräkna koldioxidutsläpp eller sätta vetenskapsbaserade mål är fortfarande i sin linda, konstaterar hon.

Hon anser att CSRD är ett viktigt initiativ, även om regelverket är omfattande.

– Grundidén att företag måste analysera sin verksamhet ur ett helhetsperspektiv är avgörande. Hur fossilberoende är vi? Hur ser vår värdekedja ut? Vilka arbetsförhållanden råder där? När vi får den kunskapen har vi både en möjlighet och ett ansvar att agera, säger hon.

EFTER FLERA ÅR på NCC började Christina Lindbäck reflektera över sin roll. Diskussioner pågick om att låta hållbarhetsarbetet spridas ut på bolagets olika affärsområden, vilket skulle innebära att hennes uppgifter blev mer administrativa.

– År 2020 gick jag till koncernchefen och frågade om det fanns en annan roll för mig. Vi pratade om det och han sa: ”Du har ju ett jättebra avtal, Christina. Kanske vill du bara kliva av och känna dig fri?” Det lät lockande, så jag bestämde mig för att göra det.

SEDAN KOM PANDEMIN. Christina Lindbäck och hennes familj flyttade ut till lantstället och började vinterbada.

– Det blev en fin tid. Jag startade ett bolag och blev konsult, vilket kändes ovant efter att ha varit anställd hela livet. Men jag insåg snabbt att jag kunde bidra på många sätt – jag hjälpte till med årsredovisningar, ledde samtal i hållbarhetschefsgrupper på Dagens Industri, arbetade som tillförordnad hållbarhetschef och var styrelseordförande för Sustainergies.

SEDAN 2022 LEDER hon hållbarhetsarbetet på Ahlsell, där hon är en del av koncernledningen. Här handlar det om att såväl minska företagets egna utsläpp som att stötta kunderna i att fatta mer hållbara beslut. Det är en ny roll i ett snabbt tempo, långt ifrån de långa ledtider hon var van vid under sin tid i byggsektorn.

Strax efter att hon kom till Ahlsell började hon och hennes team att analysera företagets klimatpåverkan. Då trodde många att transporterna var den absolut största utsläppskällan, men efter att ha sammanställt data stod det klart att den absoluta merparten av utsläppen fanns i produkterna – det vill säga scope 3.

– När jag började trodde de flesta att transporterna var vår största utmaning. Men när vi såg siffrorna insåg vi att det var leverantörsledet och själva produkterna som stod för lejonparten av utsläppen. Jag var orolig för hur det budskapet skulle tas emot, men det gick bra, förklarar hon. Samtidigt insåg hon att just detta öppnar stora möjligheter att påverka. Ahlsell står i mitten av värdekedjan, mellan leverantör och kund, och har därmed en möjlighet att både driva på sina leverantörer och guida kunderna att göra mer hållbara val. Ett exempel som hon nämner är en trasig spolknapp på en toalett.

– I stället för att byta ut hela toalettstolen, som många gör av gammal vana, behöver man kanske bara byta spolknappen. Det blir billigare och spar väldigt mycket material. Det låter enkelt, men det kräver att våra kunder känner till lösningen och har rätt reservdelar tillgängliga, förklarar hon.

DEN HÄR TYPEN av cirkularitet ser hon som en viktig del i Ahlsells framtid: att skapa logistik och service för återtag, reparation och uppgradering, i stället för att bara leverera nya produkter.

– Vi skulle till exempel kunna göra våra butiker till nav för att samla in och återvinna material. Där träffar installatörer och hantverkare redan varandra för att byta erfarenheter, säger hon.

Hon nämner också möjligheter att skilja på vilket sortiment som lämpar sig för nyproduktion respektive renovering eller uppgradering. Genom att erbjuda reservdelar och markera vilka artiklar som har särskilt lång livslängd eller lägre klimatavtryck, kan man göra det enklare för kunderna att ta ett hållbart beslut.

EN RÖD TRÅD genom Christina Lindbäcks karriär har varit förmågan att se lagstiftning och direktiv inte som hinder, utan som affärsmöjligheter.

– Det handlar om inställning. I stället för att känna sig överväldigad av nya regler gäller det att analysera: Var står vi i det här? Och hur kan vi skapa affärsnytta av det? säger hon.

Ett aktuellt exempel är arbetskläder och de kommande förändringarna i EU:s textildirektiv samt det utökade producentansvaret för textil. I stället för att enbart fokusera på nyförsäljning undersöker Ahlsell nu hur kundernas befintliga plagg kan få längre livslängd.

Detsamma gäller för CSRD. Visst kan de nya rapporteringskraven upplevas som omfattande, men efterfrågan finns redan.

– Investerare och långivare vill veta hur fossilberoende vi är och hur våra värdekedjor ser ut. Om vi ser hållbarhetsrapporteringen som en strategisk möjlighet snarare än en administrativ börda, kan vi använda den för att stärka både företaget och vår position på marknaden, säger Christina Lindbäck.

I BÖRJAN AV 2025 presenterade EU-kommissionen det så kallade omnibusförslaget, som innebär genomgripande förändringar i flera centrala hållbarhetslagar. Syftet är att minska den administrativa bördan, framför allt genom att färre bolag omfattas av CSRD, förenklingar i taxonomin och lättnader i due diligence-krav.

Christina Lindbäck, med lång erfarenhet av policyfrågor, ser både för- och nackdelar med förslaget.

– Å ena sidan är förändringarna positiva eftersom de rapporteringsstandarder som är kopplade till kraven är väldigt omfattande – till och med jag, som är luttrad, kan känna mig överväldigad av att läsa dem. Å andra sidan riskerar vi att göra en björntjänst om vi sänker kravnivån för mycket. De bolag som omfattas av reglerna också i det förenklade förslaget är stora och har både resurser och kunskap att hantera rapporteringen. I stället för att skala ner kraven för dessa hade jag hellre sett att man breddade basen och förenklade för fler företag, säger hon.

EN AV DE största utmaningarna, menar hon, har dels varit de omfattande kraven inom varje standardområde men också att CSRD och CSDDD länge behandlats som separata regelverk.

– Det har varit ologiskt, så det är positivt om de nu harmoniseras. Däremot tycker jag att rapporteringskraven har blivit för snävt definierade. Fler bolag inte färre behöver lära känna sig själva och sina hållbarhetsutmaningar såväl som sina affärsmöjligheter. Vi behöver öka medvetenheten om hållbarhetsfrågor i näringslivet på bredare front – men på ett genomtänkt sätt, så att de mer anpassas efter företagens förmåga och mognadsgrad, säger hon.

HÅLLBARHETSARBETET I NÄRINGSLIVET har genomgått en betydande förändring. Från att ha varit en förvaltande funktion med fokus på regelefterlevnad har hållbarhetschefen i dag en central roll i affärsutvecklingen. Företag har blivit bättre på att identifiera och mäta sina koldioxidutsläpp och andra hållbarhetsfaktorer – vilket gör att hållbarhetsfrågor nu kan ses som en strategisk tillgång snarare än en administrativ börda.

– För 20 år sedan var det nästan anmärkningsvärt om en hållbarhetschef hade en affärsorienterad syn. I dag är det snarare en självklarhet att ekonomi och hållbarhet går hand i hand. Många ser det som en styrka att hållbarhetsarbetet är affärsdrivet, säger hon.

ATT FÖRENA LÖNSAMHET med hållbar utveckling är inte bara möjligt, det är nödvändigt, menar Christina Lindbäck.

– Självklart finns en målkonflikt, eftersom en del av företagets avkastning behöver investeras i omställningen. Det väcker också frågan om vad hållbar tillväxt egentligen innebär. Om vi inte agerar riskerar vi att undergräva de förutsättningar som krävs för att bedriva affärer överhuvudtaget. Som man brukar säga: Det finns ingen affär på en död planet, avslutar hon.