Sverige och andra mindre EU-länder har särskilt svårt att genomföra EU:s klimat- och miljölagstiftning. Det beror bland annat på att nya EU-direktiv ofta krockar med befintliga nationella regelverk – samtidigt som den administrativa kapaciteten är begränsad. Det visar en ny kartläggning från Stockholm Environment Institute (SEI) och flera europeiska forskningsinstitut.
Krockar i lagstiftning försvårar klimatpolitik i Sverige
Juridik
Mindre länder som Sverige har svårt att hänga med när EU:s klimatlagar ska genomföras, enligt en rapport. Krockar mellan regelverk och brist på resurser bromsar omställningen – och skapar osäkerhet för både myndigheter och företag.

Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
- Magasinet Miljö & Utveckling - 6 nummer per år
- Full tillgång till allt digitalt material
– Den administrativa kapaciteten i Sverige är inte i närheten av den som finns i till exempel Frankrike eller Tyskland. När samma typer av direktiv ska implementeras i länder med så olika förutsättningar blir det en tydlig belastning, säger Mikael Allan Mikaelsson, policyexpert vid SEI, till Miljö & Utveckling.
När EU antar en ny klimatlag är det upp till varje medlemsland att anpassa direktivet till sin egen lagstiftning och förvaltningsstruktur. För mindre länder blir det ofta en utmaning – särskilt när reglerna är omfattande och snabba att träda i kraft.
– Det handlar om att förstå hur den här transformationen landar i medlemsländerna, och vilka institutionella och praktiska hinder som påverkar genomförandet, säger Mikael Allan Mikaelsson.
Följden blir att viktiga delar av klimatpolitiken riskerar att försenas, försvagas – eller skapa osäkerhet hos exempelvis företag som påverkas av nya lagkrav.
– Om det är ett turbulent genomförande ger det insikt för företag som undrar varför processerna drar ut på tiden, eller varför nya krav slår olika i olika länder.
Problemen är inte nödvändigtvis unika för Sverige, men extra tydliga i mindre länder med mindre förvaltningar. Samtidigt är EU-kommissionens egna resurser begränsade – vilket enligt Mikael Allan Mikaelsson kräver både mer solidaritet och bättre samarbete mellan medlemsländerna.
– Det är inte bara upp till kommissionen. I slutänden kommer alla resurser därifrån från medlemsstaterna själva. Det krävs politisk vilja och ett erkännande av att klimatkrisen måste hanteras som den existentiella utmaning den är, avslutar han.