
Återigen höjs rösterna att kommunalt organiserad tillsyn och kontroll ska centraliseras. Tyvärr saknas väl underbyggda argument och fakta som talar för att det skulle lösa noterade brister. Snarare bör fokus ligga på förtydligad ansvarsfördelning och ömsesidigt förbättringsarbete i samverkan på både lokal och central nivå.
Det problem som nu senast har noterats är att kött (häst och gris) felaktigt förekommer i halv- eller helfabrikat som enligt deklarationen endast ska innehålla nöt. Orsaken till problemet är naturligtvis ett systematiskt fusk men också, vågar vi påstå, en gränsöverskridande handel med kött i flera led med bristande kontroll i produktionsledets samtliga delar. Av ansvarig minister, och engagerad EU-parlamentariker, formuleras därefter den slagkraftiga lösningen: överför kontroll av livsmedel från kommunerna till statligt verk i Sverige!
Eskil Erlandsson (c) anser exempelvis att ansvaret för kontrollen av gårdsslakterier ska överföras från kommunerna till livsmedelsverket (Ekot, publicerades måndag 25 februari kl 17:10). Maurit Paulsson (fp) förordar ett samlat centraliserat ansvar för väsentliga delar av livsmedelskontrollen (SVT 11 februari 2013; Sundsvalls Tidning 21 februari 2013). Men, på vilket sätt löser det problemet med hästkött som deklareras som nöt och färgad fläskfilé i en sofistikerad gränsöverskridande handel?
I båda de uppmärksammade fallen har den centrala myndigheten haft det avgörande ansvaret för kontrollen. Vad vi vet så är det inte på gårdsslakterierna eller i produktionsanläggningar där kommuner har varit kontrollmyndigheter som själva köttfusket har skett. Det finns därmed inte presenterade fakta som stödjer att förespråkad lösning (centralisering) motverkar orsaken till problemet (bristande rutiner, kontroll och sanktioner vid framställning och handel med köttprodukter på en gränsöverskridande marknad).
Här har vi alltså att göra med företrädare för ett viktigt politikområde som aktivt försöker hitta problem som man redan har formulerat en lösning till, men som fullständigt missar orsaken. Det motsvarar inte hur vi förväntar oss att demokratiska, kloka beslut ska beredas.
Det är Livsmedelsverket som utövar kontroll på livsmedelskedjornas huvudkontor, som Ica och KF, samt över Findus anläggning i Bjuv. På motsvarande sätt har de, efter ett tufft utrednings- och myndighetsarbete av flera kommunala livsmedelsinspektörer, varit ansvarig för att agera mot ansvariga aktörer i fallet med den falska oxfilén. Med andra ord löser vi inte identifierat problem genom att föra över befintlig kommunal kontroll till livsmedelsverket – kontrollansvaret för aktuella ärenden ligger ju redan där.
Den förbättrade kontrollen som behövs på nationell och europeisk nivå är naturligtvis kostsam. Den bör dock inte finansieras genom att skrota den kommunala kontrolluppgiften – för de har olika målgrupper och uppgifter att sköta. Den kommunala kontrollen är effektiv och ändamålsenlig för små och medelstora livsmedelsproducenter. Närheten främjar effektivitet och täthet i kontrollen samt kunskap om den lokala situationen – glöm inte att det var bra kommunal kontroll i dialog med verksamhetsutövare och kunder som ledde till att åtgärder till slut vidtogs när det gäller fallet med den färgade fläskfilén!
Det finns ett annat problem som ofta uppmärksammas när centralisering av kontroll och tillsyn förordas: att kvaliteten och innehållet i den varierar mellan de många kontrollmyndigheterna på lokal nivå. Detta är ett problem som måste tas på allvar. Förmodligen är orsaken här just att den är lokalt organiserad och att det därför, förutom det statliga ansvaret, finns närmare 290 kontrollmyndigheter. Här kan vi även tänka oss att en centralisering skulle kunna bidra till att lösa problemet. Men, det kan uppstå andra ej önskvärda problem med en sådan åtgärd.
Här går det att hitta fakta i en nyligen genomförd centralisering av ansvarig jordbruksminister där kontrollfunktioner överförts från kommun till stat. Under 2009 överfördes tillsynen av djurskyddet från kommunerna till länsstyrelsen. Syftet var en god, likvärdig och mer effektiv offentlig djurskyddskontroll i hela landet i enlighet med EU:s och svenska regler.
Som underlag till beslutet att överföra djurskyddet till länsstyrelsen låg ett par rapporter från Riksrevisionen. Granskningen av djurskyddet visade på brister i den kommunala tillsynen. Ett 30-tal kommuner hade inte bedrivit kontroll. Samtidigt konstaterade Jordbruksverket att 20 till 24 procent av djurskyddsobjekten kontrollerades per år under åren 2002-2008 (det innebär att djurhållarna i snitt får närmare en kontroll vart fjärde eller femte år).
Vad har då hänt efter centraliseringen av djurskyddet? Ja, en uppföljning från statskontoret – regeringens egen utredningsmyndighet – visar på att tillsynen har blivit mer likvärdig. ”Det finns mer av gemensamma förfaranden, dokumentation och rapportering av kontroller”, konstateras det (Djurskyddskontrollens utveckling 2011:23 s. 7).
Men likvärdig på vilket sätt? I Skåne län konstaterades 2011 att knappt 2 procent av djurskyddsobjekten kontrollerades årligen genom så kallad egeninitierad, planerad kontroll (det vill säga ej föranledd av klagomål). I Västernorrland noteras att en mycket stor del av arbetstiden går åt till resor eftersom djurskyddsinspektören tvingas utgå från länsstyrelseorten istället för från den kommun där djurskyddsobjektet finns.
Den ökade likvärdigheten medför således påtagligt försämrad frekvens och effektivitet i kontrollen – vilket även statskontorets rapport vittnar om: ”Antalet kontroller har minskat drastiskt, både i absoluta tal och per årsarbetskraft, och därmed har kostnadseffektiviteten gått ner” (s. 8). Antalet akuta ingripanden på grund av anmälningsärenden har ökat, vilket inte är märkligt när frekvensen av planerad kontroll minskar.
Så, innan en lösning på problemet med köttfusket formuleras bör alternativa lösningar undersökas. Vi välkomnar en konstruktiv dialog om vilka tillsyns- och kontrolluppgifter som lämpar sig för den lokala, nationella och europeiska nivån och inte fastna i en icke-konstruktiv dialog om centralt eller lokalt organiserad tillsyn och kontroll. För detta krävs nog en ny allsidig offentlig utredning som tittar på den samlade bilden av ansvarsfördelningen av tillsyn och kontroll inom miljö- och hälsoskydd samt livsmedelskontroll.
Så länge centralisering ensidigt föreslås som lösning på fusk och brister, oberoende av orsak eller problemets karaktär, kommer vi inte att lösa problemet med köttskandaler. Det behövs förbättringsarbete på såväl lokal som nationell nivå, helst i samverkan. Förtydligad ansvarsfördelning och gemensam kompetensutveckling och kraftsamling är att föredra istället för en dragkamp om resurser mellan kommunal och statlig nivå.
Andreaz Strömgren, miljödirektör i Sundsvall, och Sven Inge Svensson, miljöchef i Hässleholm och ordförande i Kommunala miljöchefer