Dags att sätta pris på hållbarhet

Länge har vi valt att blunda för vårt sätt att försörja oss med både nödvändigheter och överflödigheter. Vi har varit duktiga på att skapa och acceptera ett schizofrenliknande tillstånd i vilket det kändes bra att ha en samling regler för hemmaplan och en annan samling regler för utlandet.

Å ena sidan har vi kämpat för att utveckla demokratins värdegrunder för den sociala interaktionen i våra europeiska samhällen medan vi å andra sidan har accepterat näringslivets framgångar, byggda i icke demokratiska delar av världen. Vårt demokratiska samvete har vi lyckats lugna genom att flytta produktionen av vårt materiella välstånd till fjärran länder. Det som blivit förbjudet hos oss (slavarbete, hälsofarliga arbetsvillkor, hänsynslös exploatering av människor i utsatta situationer) blev accepterat för dem där borta, så länge det betalade för vårt ökade välstånd.

Men tiderna förändras. Vår demokratiska mognad har nått nivåer där vi bryr oss om dem som arbetar för vårt materiella välstånd även om de inte lever i vår närhet. Vi har kommit så långt att vi är villiga att betala ett högre pris för att säkerställa att produktionsprocesserna som berör oss inte skadar vare sig naturmiljön eller människan som jobbar i dem. Vi har kommit så långt att vi är beredda att betala för vårt samvete.

För att kunna göra detta behöver vi ett nytt prissättningssystem som tydligt och enkelt kan visa konsumenterna en varas kostnader, både för produktionsprocessens miljöpåverkan och för dess sociala ansvar. De systemen som vi har idag, med olika certifieringssymboler, visar oss enbart om ett företag tar eller inte tar hänsyn till miljöpåverkan eller till socialt ansvar. Systemen visar däremot inte den enskilde produktens kostnad för miljöpåverkan eller i vilken grad företaget lever upp till kraven för socialt ansvar.

Vi kan använda dagens certifieringssystem för att skapa ett hållbarhetspris, det vill säga ett prissystem som visar en produkts monetära, sociala och ekologiska kostnad. Tack vare de nuvarande certifieringssystemen har företagen tillgång till tillräckligt detaljerade uppgifter för att kunna sammanställa ett sådant hållbarhetspris för sina produkter. Kostnaden för miljöpåverkan kan räknas om i ett poängsystem uttryckt i koldioxidekvivalenter medan företagets sociala ansvar kan räknas om i ett poängsystem som följer Iso 26000-standardens kriterier.

Fördelarna med ett hållbarhetspris är många. För konsumenten skulle det innebära att man inte längre behöver titta efter olika symboler som står för olika certifieringssystem vars innehåll för de flesta är alldeles för omständligt att förstå sig på. Produktens miljöpåverkan samt företagets sociala ansvar skulle kunna avbildas med samma metod som man idag använder för att åskådliggöra de elektroniska produkternas energiförbrukning. Klass A för de bästa och klass D för de lägst rankade. Hur enkelt som helst.

Tack vare denna enkelhet skulle alla konsumenter, i köpögonblicket, ha tillgång till samma information som underlag för att göra eller icke göra ett val för ett hållbart samhälle. 300 miljoner konsumenter på den europeiska marknaden skulle få möjlighet att, i köpögonblicket, belöna företagen som tar ansvar för miljön och för sociala aspekter och därmed själva känna delaktighet i denna ansvarstagandeprocess. Det kallar jag för marknadsstyrd hållbar utveckling.

På den hållbara marknaden, inom en viss monetär klassnivå, vinner företagen marknadsandelar genom att konkurrera i miljöansvar och socialt ansvarstagande. Detta gör i sin tur att företagen själva kommer att ha incitament för att investera i åtgärder inom dessa områden i och med att dessa aspekter får en tydlig monetär innebörd.

När alla konsumenter på den europeiska marknaden får möjlighet, tack vare ett enhetligt bedömningssätt, att ta ansvar för en hållbar framtid genom de val man gör i köpögonblicket kommer det inte längre att behövas politiskt beslutade styrningsmedel för att tvinga näringslivet mot hållbara åtgärder. Den hållbara marknadens utveckling styrs av konsumenternas samvete som i sin tur kan påverkas av utbildning, information och, på en mer övergripande nivå, av kulturen som bildas i samhället.

Det självklara alternativet för att ta fram och förvalta ett hållbarhetsprissystem anser jag är Iso, the International Organization for Standardization, med dess nationella filialer, vilket skulle säkerställa ett enhetligt och rättvist system för hela marknaden.

På den hållbara marknaden kommer hållbarhetspriset att fungera som en länk mellan företag och konsument i arbetet för ett paradigmskifte, från att göra mer-systemet till att göra bättre-systemet.