Lantbruket på väg att bli största utsläpparen – här är bonden som går mot strömmen

FÖR ADAM GIERTTA börjar nämligen allt i jorden. Han återkommer till det gång på gång. Att det är jorden som är grunden för all växtlighet och för gårdens långsiktiga överlevnad. På den omkring 800 hektar stora gården längst ut på Munsö i Ekerö kommun utanför Stockholm driver han i dag, tillsammans med sin fru Cilla Kristoffersson, ett vad han kallar för regenerativt jordbruk. Ett begrepp som trendat inom lantbruket de senaste åren.

– Det handlar om att hela tiden göra saker bättre. Att jorden blir bättre och mer motståndskraftig. Den ska kunna ta emot vatten vid skyfall, och kunna hålla kvar det vid torka. Det är det regenerativt handlar om. Att bygga upp system som fungerar över tid, inte bara till nästa kvartalsrapport, säger Adam Giertta.

Men långt ifrån alla tänker som Adam Giertta. Det vanliga inom svenskt lantbruk är fortfarande en intensiv och konventionell odlingsmodell, där hög avkastning väger tyngre än långsiktig jordhälsa. Den dominerande modellen bygger på plöjning, tunga maskiner och användning av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel, enligt en rapport från Jordbruksverket från 2020. Den traditionella odlingsmetoden ger på kort sikt högre skördar men bryter på lång sikt ned marken och orsakar stora utsläpp av växthusgaser, enligt Jordbruksverkets rapport.

ADAM GIERTTA, SOM satsar på ett helt plöjfritt jordbruk, ser tydligt effekterna på andra gårdar.

– Man ser att marken ligger långt under vägkanten. Jorden har liksom pressats ihop. Det finns ingen struktur, inget mikroliv, ingen andning. Maskarna kommer inte igenom. Då får rötterna svårt att växa, vattnet rinner inte ner, och vid torka finns inget att hålla kvar fukten, säger han.

Samtidigt behöver jordbrukssektorns utsläpp minska drastiskt. I dag står de för totalt 13 procent av Sveriges totala utsläpp. Det handlar framför allt om utsläpp av metan och lustgas, som är kraftfulla växthusgaser som släpps ut från djurhållning och gödsling.

Rasmus Einarsson, som forskar om hållbara livsmedelssystem vid Sveriges lantbruksuniversitet SLU, beskriver situationen som akut.

– Om vi slutar med alla fossila koldioxidutsläpp, men fortsätter producera maten som vi gör nu, så skulle vi överskrida tvågradersmålet innan århundradets slut, bara på grund av matproduktionen. Det är tydligt att dagens livsmedelssystem är på kollisionskurs med klimatet, den biologiska mångfalden och planetens gränser, säger han.

Samtidigt är Rasmus Einarsson tydlig med att ansvaret inte kan läggas på enskilda lantbrukare.

– Det är idiotiskt att tänka att det på något sätt är lantbrukarnas ansvar. De kommer inte göra saker som är olönsamma för att rädda miljön. De verkar på en konkurrensutsatt marknad, och kan gå i konkurs. Det är samhällets ansvar att skapa förutsättningar.

I ÅRETS RAPPORT från Klimatpolitiska rådet, som granskar regeringens klimatarbete, lyfts jordbrukets omställning som en av de största utmaningarna. Rådet konstaterar att livsmedelssektorn länge varit en blind fläck i Sveriges klimatarbete. Samtidigt är sektorn fastlåst i motstridiga mål: utsläppen ska minska, men livsmedelsproduktionen ska öka. Enligt Rasmus Einarsson finns en inbyggd konflikt.

– I slutändan är det så att väldigt stor andel av jordbrukets miljöpåverkan står i ganska direkt proportion till hur mycket man producerar. Det går inte att göra sig av med alla utsläpp. Det betyder att producerar man mer blir det mer miljöpåverkan, säger han.

Så vad är vägen framåt för att minska jordbrukets klimatpåverkan?

– Alltmer forskning visar att vi måste förändra hur vi äter och konsumerar. Det handlar inte om att alla ska bli vegetarianer. Men i de rikare länderna krävs en global kostomställning, säger Rasmus Einarsson.

En annan lösning som ofta lyfts är kolinlagring i jordbruksmark, det vill säga att binda kol i jorden genom skonsamma jordbruksmetoder. Men Rasmus Einarsson menar att möjligheterna inte ska överdrivas.

– Det är mycket prat om det, och det marknadsförs ibland som en mirakellösning. Men forskningen visar att potentialen är ganska begränsad. Man kan öka kolhalten i marken något, särskilt genom att odla fleråriga grödor. Men det är inte tillräckligt på egen hand. Vi måste fortfarande förändra våra matvanor.

Samtidigt, menar han, spelar även produktionssättet roll.

– Vi kommer alltid att behöva mat. Även om den största klimatnyttan finns i vad vi äter, så kan rätt produktionsmetoder också minska belastningen på klimatet och miljön.

PÅ GÅRDEN PÅ Munsö särar Adam Giertta jordklumpen han precis har grävt upp. Han lyfter upp en av rötterna, och beskriver den som en rastafläta, som väver samman sig med jorden i ett större mer invecklat rotsystem. Just den här roten kommer från havren som växer på fältet. Den har planterats direkt på resterna av förra årets skörd av vicker och höstvete. Att blanda grödor är också en del av det regenerativa jordbruket, förklarar Adam Giertta.

– Det handlar om att inte bara odla en sak. Olika växter jobbar med jorden på olika sätt. Vissa löser upp, andra binder. Ju fler sorter, desto fler rötter och mikroorganismer. Det är där motståndskraften byggs upp.

Kanske är det Adam Gierttas familjehistoria som ligger bakom det starka hållbarhetsfokuset. Familjen har brukat jorden sedan 1700-talet. Visionen är att hans barnbarnsbarn ska kunna bruka samma jord.

– Vi arbetar utifrån att gården ska kunna finnas kvar, även om 50 eller 500 år. Vi utgår hela tiden från affärsperspektivet, men utifrån ett långsiktigt perspektiv, säger han.

MEN DET VAR först i slutet av 1990-talet som man började satsa på regenerativt jordbruk. Det var i samband med en ovanlig regnig period som det blev tydligt att plöjning inte var den bästa metoden. Den blev helt enkelt för tung och opraktisk i blöt mark och man valde att testa ett plöjfritt jordbruk.

Med tiden blev det tydligt att en plöjningsfri metod både var mer ekonomiskt och ökade jordens motståndskraft. Därefter började man testa sig fram för att öka motståndskraften ytterligare, vilket banade vägen för vad gården är i dag. Att det varit rätt väg framåt att satsa på hållbarhet blir allt tydligare, fortsätter Adam Giertta.

– Vädret blir mer och mer extremt. Med mer torka eller mer väta. Därför behöver vi en motståndskraftig jord. Den ska kunna ta emot vatten när det regnar, och hålla kvar vatten när det är torrt.

I sitt arbete som lantbrukare märker Adam Giertta av att allt fler intresserar sig för hållbarhet och regenerativa metoder inom lantbruket. Han säger att efterfrågan på deras lokalt producerade produkter ökat, samtidigt som han misstänker att det ofta handlar om marknadsföring.

– Vi har haft kunder som bara säger att ”vi tar allt”. Det är jättebra för oss. Men känslan är att det handlar om att fylla en kvot. Att de vill kunna säga att de jobbar med lokala producenter och regenerativa metoder, men att majoriteten av köttet och växterna de köper in fortfarande kommer från det traditionella och storskaliga.

VIDARE SÄGER HAN att debatten om jordbrukets framtid ofta förs på fel nivå. Han menar att fokus ofta hamnar på certifieringar, checklistor och policyramverk, snarare än på vad maten faktiskt innehåller.

– De som verkligen borde driva jordbruksdebatten, det är ju läkarna. Det är ju de som i slutändan tar hand om problemet, säger han och syftar på ökningen av sjukdomar som cancer, hjärtinfarkt och diabetes.

VINDEN HAR BÖRJAT blåsa kraftigare och Adam Giertta går mot sin pickup som han placerat vid vägkanten. Han utvecklar resonemanget och säger att det i dag finns ett stort systemfel; medan skördarna har ökat med hjälp av intensifierat jordbruk och kemiska insatser, har mineralinnehållet i spannmålen sjunkit.

– Om man ser på utvecklingen har välfärdssjukdomarna gått upp, skördarna har gått upp, men innehållet i maten… det har gått ner. Det säger ju någonting.

För att vända utvecklingen tycker han att större vikt borde läggas vid vad som faktiskt kommer ut i slutprodukten.

– Det är mycket snack om vad bonden gör, och vilka protokoll som fyllts i. Men vad innehåller maten? Det är ju det som är intressant. Jag tycker att mineralinnehållet i spannmålen borde stå i centrum. Men det är i dag helt bortglömt. Du får inte betalt för ett högre mineralinnehåll i vetet. Ingen mäter det, konstaterar han och sätter sig i pickupen för att kolla till gårdens kor.

ÄVEN FORSKAREN RASMUS Einarsson ser ett tydligt samband mellan mat, miljö och hälsa. Han menar att en mer hållbar kost inte bara skulle minska jordbrukets klimatpåverkan, utan också ge stora vinster för folkhälsan. Utifrån det perspektivet håller han med om Adam Gierttas resonemang att läkarna borde driva debatten.

– De har ju absolut en roll att spela. De ser ju konsekvenserna av ohälsosam mat varje dag. Men ofta saknas kopplingen till hur maten produceras, säger han.

Så vad krävs för att nå en hållbar livsmedelsproduktion? För att fler ska ta efter Adam Giertta och arbeta med hållbara jordbruksmetoder ur ett mer långsiktigt perspektiv?

Rasmus Einarsson menar att det krävs förändringar på systemnivå, där politiken ger tydliga spelregler och villkor för att det hållbara också ska bli det mest lönsamma.

– I dag är det ofta billigare att bruka jorden på ett sätt som skadar miljön. Om fler ska kunna ställa om, så måste samhället skapa förutsättningar, säger han.

HAN SÄGER ATT det finns flera olika typer av åtgärder som politiken kan ta till. Han lyfter bland annat skärpt lagstiftning kring användningen av gödselmedel och insatsvaror, hårdare miljökrav på produktionen och investeringsstöd till åtgärder som minskar utsläpp. Men också ekonomiska styrmedel, som att inkludera jordbrukets utsläpp av metan och lustgas i EU:s utsläppshandel.

– Det diskuteras inom EU just nu. Än så länge är det på skisstadiet, men det pågår tekniska diskussioner om hur det skulle kunna gå till rent praktiskt.

Ett annat förslag, som enligt Rasmus Einarsson kanske skulle göra störst skillnad, är att införa en så kallad matskatteväxling. Det innebär att maten med hög miljöpåverkan får högre moms, och mat med låg påverkan får lägre.

– Det är ett enkelt och effektivt sätt att styra konsumtionen i en mer hållbar riktning, utan att höja den totala momsen på mat. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv ser jag väldigt få argument emot det, säger han.

Men just nu menar han att det går trögt framåt från politiskt håll.

– Klimatpolitiska rådet efterlyser ett förtydligande om hur sjutton man ska kunna nå målen om ökad livsmedelsproduktion och samtidigt minskad klimatpåverkan. Livsmedelsstrategin, som regeringen nyligen har uppdaterat, är väsentligen innehållslös på den punkten, tycker jag, säger han.

Även på EU-nivå menar han att det går långsamt, och att man till och med börjat backa från tidigare gröna ambitioner.

– Efter EU-valet har miljöambitionerna backat. En del av den gröna given rullas tillbaka, och strategin för jordbrukets omställning, Farm to Fork, går väldigt trögt.

Hur kommer det sig att det går så långsamt?

– Jag tror att det handlar om att det är så extremt känsligt. Här i Sverige finns det i stort sett inga politiker som vill ta i frågan. Det handlar om att ha åsikter om vad människor äter och konsumerar, vilket ofta är djupt personligt och kulturellt.

ADAM GIERTTA SVÄNGER in pickupen vid vägkanten, en bit bort från havrefältet. Han kliver ur och går upp för en backe som leder upp till gårdens drygt hundra kor. Vinden har avtagit något, och det är helt tyst.

– Det är ett bra tecken. Att det är tyst alltså. Om de råmar och lever om betyder det att de vill ha mat, eller något annat, säger Adam Giertta.

Ögonpar från höger till vänster stirrar på oss där vi kommer gående. Efter ett tag vänder de bort blickarna, ner mot gräset. Korna används främst som betesdjur. Köttet de bidrar med är mer en bonus för gårdens intäkter, förklarar Adam Giertta. När de väl ska slaktas är det hemma på gården. Det minskar stressen, fortsätter han, och förklarar att mindre stressade djur innebär bättre kvalitet på köttet. Samtidigt går djuren ute hela året, även under vinterhalvåret. Det minskar också stressen och är en central del av det regenerativa jordbruket.

– Det gör hela jobbet. De äter upp fånggrödan, trampar ner organiskt material i marken och lämnar efter sig gödsel. Det är som en maskinpark – fast biologisk, förklarar Adam Giertta.

Men hållbar djurhållning kostar. Att låta djuren gå ute, och slakta på plats, kräver både tid och resurser. Den billigare vägen är fortfarande normen. Adam Giertta anser att dagens marknad straffar den som väljer annorlunda.

– Ska man gå före får man ofta bära risken själv. Det är klart att många hellre spelar säkert. Systemet premierar fortfarande volym och kortsiktighet.

Hur ser du på framtiden för ett mer hållbart jordbruk?

– Jag tycker mig se ett större intresse bland mina kollegor. Det bubblar.

Han börjar röra sig tillbaka mot pickupen, berättar om vikten av att sprida kunskap. I sommar arrangerar de sitt tredje seminarium om jordhälsa på gården, där bland annat jordbruksskolor bjudits in. Men Adam Gierttas drömgäster lyser forfarande med sin frånvaro.

– Jag tycker att de på landsbygdsdepartementet borde komma ut hit. De behöver se jorden, och känna på den, för att förstå vad det hela handlar om. Det är ju här, under marken, som allt börjar. Då är det rimligt att det också är dit vi riktar vårt fokus, avslutar han.