Därför går det snett

Jag arbetar på ett litet Cleantech-företag i Stockholm som bevisligen med billiga, enkla och miljövänliga metoder lyckas sänka energianvändningen med flera tiotals procent i befintliga fastigheter. Tyvärr är intresset på sina håll inte så stort.

På sistone har vi börjat bli mer proaktiva, detta med energieffektivisering är ju något som ligger i tiden och alltfler intresseras av.

Vad jag med stor förvåning konstaterat är avsaknaden av en mycket enkel åtgärd som i många fall skulle kunna åstadkomma en stor del av den eftersträvade besparingen, inte till ett avlägset framtidsdatum, utan i princip omgående!

Man kan till att börja med konstatera att teoretiska modeller kan vara svåra att omsätta i verklighet, projekterande konsulter saknar tyvärr ofta de kunskaper många drifttekniker har – hur åldrande system uppträder i verkligheten. Ett exempel kan vara Hammarby Sjöstad, där de värsta exemplen ligger på 220 kWh/m2/år. Målsättningen ursprungligen var visst 60…

Jag vill inte säga att vi sitter på hela sanningen om var det gått snett, men en hel del i alla fall. Oerhört mycket är att tillskriva till uppskruvad produktionstakt, entreprenörsslarv och dumsnålhet. Ytterst är det dock naturligtvis beställarens projektledare som har ansvaret. Entreprenörer utnyttjar idag varje kryphål de hittar i handlingarna, vilket ställer större krav på projektledningen.

Vi har till vår oförställda förvåning också konstaterat att det i princip inte finns någon som helst erfarenhetsåterföring från förvaltande till projekterande led. De som räknat på husen får alltså endast undantagsvis veta ”hur det gick” i energihänseende!

Generellt får vi positivt gensvar på vår produkt hos de flesta organisationer vi varit i kontakt med förutom hos de kommunala bolagen. Där är ointresset kapitalt, vi får ofta inte ens sända dem material som stöder vår sak!

Nyligen fick ett allmännyttigt bolag på västkusten ett fint pris för delvis genomförda och planerade framtida (!) energieffektiviseringsåtgärder. Enligt denna modell skulle kostnaden landa på 850 miljarder enkom för allmännyttans miljonprogramsfastigheter. Det innebär att vi i tio års tid måste lägga lika mycket på renoveringar som staten lägger på sjukvård och utbildning. Därtill kommer ungefär lika mycket som har byggts före och efter miljonprogrammet. Vad värre är – dessa storskaliga projekt som alltså är dubbelt dyrare än nybyggnation innebär en mycket stor miljöbelastning. Det är inte troligt att denna miljöskuld någonsin kommer att kunna återbetalas genom minskad energianvändning. Detta är alltså inget annat än ”Greenwashing”. I många fall har man i dessa ”hållbara” projekt inte ens räknat på miljöpåverkan!

Det märkliga är att det faktiskt finns goda exempel på hur man med billiga, enkla och miljövänliga metoder kan halvera energianvändningen i befintliga fastigheter. Vi har sett hur många gamla allmännyttiga miljonprogramsfastigheter efter ombildning till bostadsrättsfastighet kommit ned från runt 200 kWh/m2/år till, som lägst, 83! Detta till kostnader på några hundra per kvadratmeter. De medel som därigenom sparas kan sedan användas för att finansiera de mindre lönsamma åtgärderna.

De privata fastighetsägarna har ett incitament att sänka sin energianvändning, eftersom det i så hög grad påverkar resultatet.

Tyvärr finns idag inget incitament för kommunala fastighetsägare att hålla energianvändningen nere med enkla medel, det innebär ju bara att de får minskad budget nästa år! Sverige har troligen flest ”Green Buildings” i hela världen, dock mig veterligt ett enda i kommunal ägo…