Upphandling: 15 år med gemensamma hållbarhetskrav – här är resultaten

– Bilder på barn som tillverkade kirurginstrument fick fäste i medierna, och skulden lades på regionernas inköpschefer. De större regionerna fick förklara sig i tidningar och i tv, men de mindre regionerna satt med precis samma inköpskedjor, säger Pauline Göthberg.

– Alla förstod att det var svårt att ställa egna krav, framför allt som det var samma leverantörer. Så 2010 så gick man ihop informellt, alla regioner, i ett inköpsnätverk. Det skapades en uppförandekod för leverantörer, och en metod för att följa upp.

DET VAR STARTEN för regionernas kansli för hållbar upphandling. Kansliet identifierar och prioriterar risker som finns när det kommer till upphandlingar, harmoniserar hållbarhetskrav och samordnar uppföljningar. Regionerna ställer hållbarhetskrav både vad det gäller mänskliga rättigheter och ur miljösynpunkt. Arbetet samfinansieras av regionerna och görs nationellt.

– Det är ju smartare att samordna den här typen av funktion. För vi sitter ju exakt med samma leverantörsbas, samma kedjor, samma risker. Så i stället för att var och en skulle uppfinna hjulet 21 gånger gjorde vi det tillsammans.

Upphandlingsskyldiga inköp stod för 1 009 miljarder kronor år 2023, vilket är den senaste siffran som finns tillgänglig. Det motsvarar 18,4 procent av BNP till baspris.

– Det är ju väldigt stora summor det handlar om. Ändå uppmärksammas det inte speciellt mycket, säger hon och jämför med stora bolag som HM och Ikea som ofta hamnar under lupp:

– Egentligen är ju det offentliga en mycket större aktör. Och vi kan ju köpa in tyger och material från i princip samma fabriker.

DET GÖRS EN del fabriksbesök, men vanligare är kontorsrevisioner, då kansliet granskar leverantörernas processer med hjälp av revisionsfirma. Företagsledningar intervjuas och revisionsprotokoll från fabriksrevisioner gås igenom.

– Har inte våra leverantörer processer och rutiner på plats så kan vi åka ut hur mycket som helst i fabriker Långtbortistan. Men det kommer inte förändra någonting på lång sikt.

Uppföljningarna är en sak, men än viktigare är att leverantörerna får förutsättningar att göra rätt. Pauline Göthberg understryker att majoriteten av leverantörerna, uppskattningsvis 70 procent, är små och medelstora företag.

– De har inte alls samma resurser och kapacitet som Pfizer, GE Healthcare eller andra storföretag. Vi lägger mycket krut att hjälpa dem med vad som behövs, säger Pauline Göthberg och hänvisar till kansliets hemsida där en ”jättevägledning” finns med mallar och instruktioner.

Så hur går det då? En granskning som initierades av kansliet tidigare i år av 32 leverantörer visar att 14 brister på olika sätt, och måste fortsätta utredas vidare. Den vanligaste avvikelsen är att leverantören saknar riskanalys eller att de inte följer upp sitt arbete på ett systematiskt sätt. Om leverantörerna inte lever upp uppförandekoden kan de bli av med sina kontrakt, men det är ovanligt.

– Det har hänt. Men vi ser ju hellre att de kommer till rätta med vad som är fel, säger Pauline Göthberg.

Struntar leverantörer i det de åtagit sig, när nästan hälften får nedslag vid en granskning?

– Det är svårt att veta om de medvetet struntar de i det, eller så har de inte förstått. Det är därför uppföljningen är så viktig. Man kan inte bara ställa en massa krav utan att följa upp. Och det ger effekt, vi har flera bolag som säger: ’hade det inte varit för era krav och er granskning så hade vi inte gjort den här resan’.

Samtidigt är det inte otroligt att underleverantörer bryter mot villkoren. Pauline Göthberg nämner uigurer i Kina, som FN konstaterat utsätts för tvångsarbete. Ändå fortsätter regionerna köpa material från Kina.

– Det är oerhört svårt att garantera att det inte ligger tvångsarbete bakom produkterna vi köper, även om man gör fabriksbesök. Man kan inte åka till Kina och göra fabriksrevisioner och tro att man ska få en heltäckande och rättvisande bild. Det är klart att de inte visar upp tvångsarbete, säger hon.

Är det rimligt att köpa in varor från länder där exempelvis barnarbete är utbrett?

– Regionerna kan inte skapa en egen sanktionslista. Det är en fråga som kommit upp nu i och med situationen i Gaza, att en del vill att vi ska sluta köpa saker från Israel. Men vi får inte skapa en egen sanktionslista. Alla leverantörer ska ha möjlighet att tävla om kontraktet på samma villkor i en upphandling.

Sanktioner som gäller i Sverige är beslutade av FN eller EU. Mot Kina råder vapenembargo.

När har ni sett att ni gjort konkret skillnad?

– Bland annat i Malaysia, hos tre fabriker som tillverkade undersökningshandskar. Vi gjorde fabriksrevisioner och kunde konstatera tvångsarbete. Det var verkligen bedrövligt, med allt från skuldslaveri, fråntagna pass och arbetare som blev slagna av ledningen. Det slutade med att fabrikerna betalade tillbaka 54 miljoner dollar till arbetare, berättar Pauline Göthberg.

FABRIKEN I MALAYSIA är ett exempel som visar att det går att skapa förändring, menar Pauline Göthberg. Samtidigt är det inte säkert att arbetarna hade fått sina pengar om det enbart var Sverige som satte krav. När den amerikanska tullmyndigheten fick del av rapporterna från fabrikerna införde de inköpsstopp.

– Vi är en mygga i sammanhanget. Jag är lite orolig nu för hela den här pushbacken från EU när det gäller hållbarhet. Vi ser redan att bolagen inte fortsätter med åtgärder som var planerade i och med CSDDD och CSRD. Det gäller naturligtvis även våra leverantörer.

Ihop med de andra nordiska ländernas regioner har man tecknat ett samverkansavtal för att i så stor utsträckning det går ställa samma krav på leverantörerna.

Kansliet har vuxit. Från början avsattes 25 öre per regioninvånare, en summa som cheferna kunde ta inom sin egen budget. Idag är det en krona. På femton år har det gått från en anställd till dagens fem. Men de hade kunnat vara tio gånger så många och ha händerna fulla, berättar Pauline Göthberg, men hon är samtidigt glad att det inte blivit en politisk fråga om budgeten.

– Alla regionledningar, oavsett politisk färg, står bakom uppförandekoden som vi ställer som krav på våra leverantörer. Det vore inte bra om den uppfattades som politisk, eftersom vindarna vänder snabbt. Mänskliga rättigheter är grundläggande rättigheter som gäller överallt och för alla, det är inte en vänster/högerfråga.

– Det är klart att det inte finns en politiker som vill att vi ska bedriva vård i Sverige på bekostnad av tvångsarbete i Malaysia eller barnarbete i Pakistan. Men det är en målkonflikt som måste synliggöras. Lägsta pris är inte alltid det bästa, för priset betalas av någon – ibland av de mest sårbara. Och vi vill inte ha oseriösa leverantörer i våra leveranskedjor.