Ann Murugan vill hjälpa människor att minska sitt klimatavtryck och samtidigt minska sin klimatångest. Hon jobbar med coaching i företaget Bechange, där hon också är delägare, och menar att man måste utgå från sig själv och fokusera på lösningarna, inte hotet
Berätta om ditt yrke!
– Jag är inte psykolog utan mental coach som jobbar inom klimatpsykologi. Klimatpsykologi handlar om hur våra tankar och känslor fungerar när det gäller klimatet, och hur kan vi jobba med det för att lyckas.
Hur kom du in på detta?
– Jag är uppvuxen i en liten by utanför Luleå och var alltid ute i skogen. Mina starka band till naturen och jorden är liksom grunden. Sedan började jag läsa ekologi och miljövård på universitetet. Det blev som en switch i huvudet, jag började se alla problem och tog på mig rollen som miljödiktator. Jag märkte att det inte var ett effektivt sätt att få folk att ändra sig, men jag fortsatte. Jag var som fanatisk och fick mer och mer miljöångest.
Åkte till Tibet och drabbades av klimatångest
– Till slut åkte jag till Tibet för att skriva om miljösituationen där. När jag kom dit slog det slint. Jag ville inte använda fossila bränslen. Så jag köpte en cykel och började cykla genom Himalaya utan alpin träning, helt oförberedd. Det var inte så smart. På vägen träffade jag en tibetansk nunna. Hon hade förlorat allt, familj, kultur, och hon hade suttit i fängelse i 20 år, men kände ändå ingen bitterhet.
– Jag förstod att om jag fortsätter med stilen som jag har – att pusha och vara arg, så kommer jag inte att lyckas. Jag måste gå inåt, se vad som är inom mig så att jag kan vända det här. Det blev en lång resa.
Vilka strategier använder du själv för att hantera oron för klimatet?
– Det handlar om flera olika strategier i olika lager, steg för steg. En generell grej som är jätteviktig är att se till att mitt fokus är på lösningarna och allt positivt som händer. Att jag själv bestämmer när jag vill läsa på om situationen. Det är ingen mening att bli bombarderad varje dag, för det drar ner min förmåga att kunna ställa om själv.
– Det handlar också om att ha visionen tydlig om hur jag vill att mitt liv ska se ut, mitt ultimata, klimatsmarta liv. Och att se det för hela planeten – att det är en planet där vi kunnat ta oss ur krisen som mänsklighet och då ha lyft oss som samhälle.
Hur ska man definiera vad som är viktigt?
Fakta
Ann Murugans bästa tips
- Försök att lägga 90 procent av tiden på lösningar och inspiration från positiva saker som händer. Om vi är i problemet så är vi en del av problemet. Enda sättet att lösa det är att göra något.
- Försök att ha en inre vision av hur ditt klimatsmarta liv ska se ut och hur det ska se ut i världen.
- Gör en plan för hur du ska ta dig dit.
– Man måste vara tydlig med vad som är livskvalitet för en själv. Det som gör mig glad är min kärna och att allt jag gör utgår därifrån. Då blir det väldigt lätt.
Hur långt ska man gå i sina ansträngningar, var går gränsen?
– Att komma med hot för att försöka motivera andra är inte effektivt. Logiskt sett kanske det verkar vara det mest effektiva, men det funkar inte. Lyft istället fram en klimatsmart semester, prata om fördelar och försök att komma bort från det svartvita tänket att aldrig flyga, aldrig äta kött. Det gäller både mot sig själv och mot andra.
Hur vänder man oron till något konstruktivt? Går det?
– Ja, det skulle jag säga. Den första vågen av oro, när man inser att vi är i en klimatkris är väldigt bra och kan verkligen få oss att göra något konstruktivt. Men oron blir destruktiv när den fastnar. Då drar den ner vår förmåga att kunna lösa problemet.