Krönika: Polletten skramlar i höstvinden

Krönika Det är dags att hjälpas åt inom offentlig upphandling och glömma jante-lagen. Krönikören Marilouise Berg, SKL Kommentus, våndas över smältande isar och söker en väg framåt.

Krönika: Polletten skramlar i höstvinden
Marilouise Berg.

Det är fortfarande mörkt ute, kallt höstregn smattrar mot fönsterrutan och jag slår lite yrvaket upp morgontidningen. Ögonen söker sig till bilden med smältande blå isar i ett bedövande vackert Arktis. Det suger till i magen och jag tänker: Jag gör ju så gott jag kan! Senare under dagen har regnet avtagit, jag står vid datorn och har just sett direktsändningen med tillkännagivandet av Nobels fredspris. Jag chattar med min chef. Vi hoppades nog båda på Greta.

Jag: Nästa år.

Chefen: Ja, hon har ju tiden för sig.

Jag: Typ

Chefen: Eller inte.

Jag: Nej precis.

Och där är det igen, suget i magen. Det är så bråttom, men vad mer kan jag göra?

Bara en frisk bris

I en paneldebatt i somras fick jag frågan varför vi inte riktigt fått snurr på hållbar och cirkulär upphandling. Har vi inte det, tänker jag? Eller var frågan egentligen varför vi bara lyckas åstadkomma vad som i sjörapporten skulle kallas en lokal, frisk bris – när det vi egentligen behöver är en ihållande storm som sveper från Bottenviken, mot Norra Kvarken, över Skagerrak och hela vägen ner till sydvästra Östersjön?

För det är ju vad vi vill uppnå, men inget en enskild person eller organisation kan skapa. Vi gör alla så gott vi kan! Eller gör vi det..? Polletten har börjat studsa och skramla i huvudet. Och samtidigt som jag får ett mail, med en förfrågan om att komma till Göteborg och hålla en inspirationsföreläsning för ett gäng upphandlare, så trillar den ner. Är inte de smältande blå isarna inspiration nog?!

Var ska man börja?

Hur många gånger har man inte kommit hem från en konferens med så högt inspirationstryck i huvudet att man har sladdat in på jobbet, i farten på väg mot datorn energiskt försökt förklara för alla kollegor vad de har åstadkommit i Botkyrka och Luleå. Med rak rygg satt sig på stolen, tittat in i skärmen och…. ingenting. För man vet inte var man ska börja och har egentligen inte fått ett enda verktyg för att kunna upprepa det fantastiska.

Kanske skulle vi kunna skapa i alla fall ihållande kuling från norr till söder om alla började berätta för varandra hur man gjorde när man lyckades. Då kan vi sluta att lägga värdefull tid på att uppfinna hjul som redan finns, som bara behöver fyllas med luft och monteras på cykeln för att den ska börja rulla. Och visst har vi förrådet fullt med hjul allihop. Stora som små och kanske några med pyspunka, men de går säkert att laga.

Vem kan du hjälpa?

Tänk om vi dessutom skulle våga glömma jante, fundera igenom vem som skulle kunna ha glädje av de hjulen som vi har liggandes i förrådet, ringa dem och fråga om de har en cykelpump, och sedan boka in ett möte?

Jag känner hur höstlöven börjar fladdra, har inte vinden tilltagit lite?

Marilouise Berg arbetar med hållbarhetskrav vid upphandling på SKL Kommentus, och skriver krönikor för Miljö & Utveckling två gånger per år.

Vårt nyhetsbrev

De viktigaste nyheterna direkt i mejlen. Helt kostnadsfritt!
Jag godkänner att Miljö & Utveckling sparar mina uppgifter
Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.