Krönika: Varför är det så svårt att nå miljömålen?

Varför är det svårt att nå miljömålen? Det är en befogad fråga. Mycket är nämligen känt om både problem och lösningar, och de senare är ofta tillgängliga och lönsamma. Denna gåtfulla situation undersöks av många forskare. Naturvetare kartlägger osäkerheter och tekniker studerar åtgärder, medan samhällsvetare granskar styrmedel och humanister diskuterar etik, för att grovt sammanfatta. Forskningen avslöjar mekanismer som gör det svårt att gå från ord till handling, från vetenskap till politik. En sådan är förnekelse av vetenskap.

Vetenskapsförnekelse finns i frågor om såväl förintelsen och evolutionsläran, som tobak och klimatförändringar. Ofta uppträder den på likartat sätt. Ett fenomen är när självutnämnda experter okritiskt plockar russin ur kakan och samtidigt ställer krav på forskningsresultat som inte går att uppnå. Tyvärr är det vanligt med attacker mot forskare på ett personligt plan.

Vetenskapsförnekelse vanligt

Hundratals publiceringar avslöjar detta oskick och att inte minst klimatförnekelse ofta är organiserad och får stöd av ekonomiskt starka intressen. Nu visar jag i en ny artikel i den vetenskapliga tidskriften Sustainability att vetenskapsförnekelse är vanligt även på kemikalieområdet.

Rachel Carson kallades hysterisk, liknades vid en häxa och misstänkliggjordes.

Redan Rachel Carson blev starkt personligt kritiserad när hon 1962 publicerade Silent Spring, boken som anses ha startat miljödebatten. Rachel Carson kallades hysterisk, liknades vid en häxa och misstänkliggjordes för att hon levde utan en man. På likartat sätt attackerades forskaren Theo Colborn när hon med två kollegor gav ut Our Stolen Future, 1996.

Företrädare för kemiindustrin hotade med stämningar och ansåg att boken staplade insinuationer på varandra. Även många forskare bakom vetenskapliga publiceringar får utstå stark personlig kritik. Ett tidigt exempel är Sherwood Rowland, en av de två forskare som 1974 varnade för uttunningen av ozonskiktet, som påstods gå KGB:s ärenden.

Kemikalier påstås vara oproblematiska

Även på senare år finns många exempel på kemikalieförnekelse, inte minst när det gäller hormonstörande kemikalier som vissa industrirepresentanter med näbbar och klor påstår är oproblematiska. Ofta ifrågasätter förnekarna förhållandet mellan orsak och verkan, som är svårt att bevisa utan att en stor befolkning utsätts, och då är det för sent med förebyggande åtgärder… Tyvärr är också kemikalieförnekelse i hög grad organiserad. Det gör det svårt för folkvalda att fatta beslut som leder i riktning mot en giftfri miljö.

Jämfört med klimatförnekelse är kemikalieförnekelse inte alls väl studerat. Det behövs både uppslag från forskare och anslag från forskningsråd för att kartlägga frågan kommande år.

Om vetenskapsförnekelse kan avslöjas och motverkas blir det enklare för politiker att fatta beslut på vetenskaplig grund. Då ökar möjligheterna att snabbare nå samhällets miljömål. Och forskare slipper bli kallade häxor i KGB:s tjänst.