Inga produkter i varukorgen.
Klimatkejsarens nya kläder
Det finns ett inneboende problem med att Europa har antagit tuffare utsläppsminskningar än andra regioner. Lösningen på problemet är ett globalt utformat handelssystem eller en global koldioxidskatt, skriver Johan Nyström på Svenskt näringsliv.
Ivern att visa upp ett påskrivet klimatavtal i Köpenhamn riskerar att urvattna innehållet och öka de globala utsläppen. Risken är att sektorsavtalen som diskuteras för att stävja problemen med koldioxidläckage mynnar ut i en politisk produkt, som karakteriseras av att vara verkningslöst men lätt att skriva under.
Det finns ett inneboende problem med att Europa har antagit tuffare utsläppsminskningar än andra regioner. Paradoxalt nog kan högre regionala krav vara kontraproduktivt ur klimathänseende. Tuffare krav på utsläppsminskningar inom ett avgränsat område, exempelvis Europa, medför högre kostnader för företagen där i jämförelse med konkurrenter utanför. Det är mycket problematiskt för europeiska företag som konkurrerar på en global marknad med konkurrenter från USA, Sydamerika och Kina som inte har kostnader för sina koldioxidutsläpp. Således finns det en överhängande risk för att europeiska företag flyttar till regioner utan koldioxidregleringar för att få samma förutsättningar som sina konkurrenter.
Problemet ovan benämns som koldioxidläckage och innebär att de globala koldioxidutsläppen ökar mer än den avsedda utsläppsminskningen i den avgränsade regionen. Genom en sådan motverkande mekanism uppfylls inte det initiala syftet att minska utsläppen. Förvisso minskar utsläppen i Europa men det är tämligen ointressant om nettoeffekten är att utsläppen ökar på global basis. Klimatfrågan vinner inte på ett nationellt angreppssätt.
Lösningen på problemet är självklart ett globalt utformat handelssystem eller en global koldioxidskatt. Från FNs senaste klimatförhandlingar i Bonn kan dock rapporteras att vi ännu är långt ifrån något sådant. Mer avancerade utvecklingsländer som Kina, Indien och Brasilien kommer inte att anta bindande mål för utsläppsminskningar i samma utsträckning som västländerna.
Men allt är inte nattsvart. En möjlig lösning som diskuteras i FN-förhandlingarna är så kallade sektorsavtal. Dessa innebär att de avancerade utvecklingsländerna antar bindande utsläppstak för sina globalt konkurrensutsatta industrier, så kallade sektorala handelssystem. De berörda sektorerna är raffinaderier, cement-, pappers- och massaindustrin samt järn- och stålindustrin.
Olika utformningar av sektorsavtalen ligger på förhandlingsbordet men de flesta bygger på en frivillig medverkan från företagen i de avancerade utvecklingsländerna och inte på bindande åtaganden. Avtalen som grundas på frivilligt deltagande kan inte ses som något annat än en verkningslös chimär. Att exempelvis kinesiska och indiska stålverk självmant skulle försvaga sin konkurrenskraft är svårt att föreställa sig. Endast bindande sektorsavtal löser problemet.
Inför förhandlingarna i Köpenhamn finns en överhängande risk att den politiska prestigen om att få till ett avtal tar överhand och att sektorsavtalen därmed urvattnas. I likhet med kejsaren som ekiperades i nya men verkningslösa kläder, kan avtalet i Köpenhamn komma att utformas med fina men verkningslösa ord. En sådan utgång sätter inte klimatet i första rummet.
