Inga produkter i varukorgen.
Förpackningsåtervinning problem för svenska exportföretag
När ett svenskt företag exporterar en produkt inom Europa omfattas den av EUs förpackningsdirektiv. Men olika nationella återvinningssystem kan ställa till stora besvär och leda till oväntade kostnader för exportföretagen.
EUs förpackningsdirektiv infördes 1994. Direktivet omfattar såväl konsumentförpackningar som butiks- och transportförpackningar. Sedan 2001 har de flesta medlemsländer infört egna nationella system för insamling och återanvändning av förpackningar. I Sverige är det Svenska förpackningsinsamlingen, Repa, som erbjuder företagen sina tjänster när det gäller alla förpackningstyper.
Många olika system
För svenska företag som exporterar till andra EU-länder kan de nationella systemen innebär obehagliga överraskningar eftersom systemen skiljer sig mycket åt. I vissa länder erbjuder återvinningsorganisationer bara sina tjänster för insamling och återvinning av konsumentförpackningar. I andra länder är det en återvinningsorganisation som samlar in och återvinner konsumentförpackningar medan det är en annan som samlar in butiks- och transportförpackningar. För att krångla till det ännu mer finns det också länder som till exempel Tyskland där det finns flera återvinningsorganisationer som konkurrerar med olika service och avgiftsnivåer.
Det som i alla fall är klart är att det är företaget som säljer en förpackad produkt också är ansvarig för att förpackningen samlas in och återvinns.
Oväntade kostnader
Vid export kan förpackningsdirektivet visa sig medföra en obehaglig överraskning.
– Om man inte räknat med förpackningsdirektivets konsekvenser i exportuppgörelsen kan det visa sig att det leder till oväntade kostnader, säger Norman Karsch på Tysk-Svenska Handelskammaren.
Vid en export är det i regel den utländska leverantören som tvingas ansvara för att avtal sluts med en återvinningsorganisation om insamling av förpackningarna.
– Har inte det svenska företaget en licensiering hos en återvinningsorganisation i exportlandet kan det till och med leda till att de inte får bli leverantör, säger Norman Karsch.
Anledningen kan vara att importören vill bespara sig själv kostnader och administration eller att man har så många leverantörer att det är svårt att uppdatera förpackningsuppgifterna.
Krångliga avgifter
Tysk-Svenska Handelskammaren har till uppgift att underlätta för handel mellan länderna. De hjälper ett flertal företag med konsulttjänster i samband med export. När ett exportavtal görs upp är ansvaret för insamlingen och återvinningen av förpackningarna en sak som det går att förhandla om.
– För ett mindre företag är det ofta svårt att hålla sig ajour med vad som händer inom förpackningsåtervinningen, förklarar Norman Karsch. Dessutom kan det vara svårt att kontrollera vilka kostnader förpackningsinsamlingen handlar om eftersom avgifterna är olika beroende på till exempel vilket land och vilket material det handlar om.
Kan spara mycket
Är exportföretaget inte medvetet om förpackningsdirektivets följder kan det medföra en obehaglig överraskning i form av kostnader som man inte räknat med. Avgiften är olika för olika länder och kan basera sig på vikt, styck, anslutningsavgift eller årsavgift. För till exempel 100 plastpåsar som exporteras till Tyskland innebär det en kostnad för exportören på drygt fem kronor.
– Exportören kan spara mycket pengar genom att själva, eller med konsulthjälp, ansöka om licens för insamling och återvinning, säger Norman Karsch.
Alternativt kan man ibland överlåta ansvaret på importören mot en avfallshanteringsavgift. Den kan, enligt Norman Karsch, vara upp till tre procent av varans försäljningsvärde.
– Men då är det viktigt att exportören också förvissar sig om att importören verkligen gör detta genom att kräva ett skriftligt intyg, påpekar han.
