Fel att företagare får betala andras miljöskulder

Kostnaderna för sanering av mark är ett växande problem i Sverige. Att sanera de 20 procent mest förorenade områdena kan beräknas uppgå till så mycket som 735 miljarder kronor, baserat på snittkostnaden för statliga saneringar, enligt studien ”Effektivitet i statliga saneringar slutförda 2008–2013”.

I Dagens Industri (18/2) uttryckte miljöminister Åsa Romson att det är principiellt viktigt att leta efter företagare som bekostar saneringarna. Få motsätter sig att dock att företagare som smutsar ned tar sitt ansvar. Redan idag bekostas 90 procent av alla saneringar av dem som bedriver verksamheter.

Dessvärre finns det emellertid kvar historiska skulder i stor omfattning markerna. Föroreningar som uppkommit när kunskaperna om effekterna var låga i samhället. Här har inte minst staten själv bidragit genom dumpningar av kemikalier eller användning av brandsläckningsskum, vilket uppmärksammats i media.

De höga saneringskostnaderna har tyvärr lett till en retorik som tycks gå ut på att företagare ska betala för skulderna oavsett ansvar.  Det syns till och med i domstolarnas praxis. Enligt Mark- och miljööverdomstolen är syftet med reglerna att staten ska betala så få saneringar som möjligt. Det är knappast principen ”förorenaren ska betala” utan snarare ”företagaren ska betala”.

Följden är att viktiga strukturförändringar fördröjs eller hindras när företag i vissa situationer avstår från företagsköp. Risken har helt enkelt blivit för stor att drabbas av höga kostnader, för skulder som är närmast omöjliga att känna till utan mycket ingående studier av vilken historia företaget man vill köpa har. Detta gäller särskilt för små och medelstora företag som oftast saknar möjligheter att göra så ingående undersökningar som skulle krävas.

Det är inte förvånande att det är svårt att hitta försäkringar. Få försäkringsbolag vill teckna en försäkring där risken för och omfattningen av en eventuell skada är omöjlig att förutse men kan komma att uppgå till hundratals miljoner kronor, i varje fall inte utan en mycket hög försäkringspremie.

Näringslivet har länge pekat på att reglerna leder till kapitalförstöring och samhällsekonomiska förluster. Verksamheter likvideras eller går i konkurs i onödan. Det uppstår konkurrens om mark som kan användas till annat, till exempel bostadsbyggande. Samtidigt skulle man kunna öka antalet saneringar med privata medel om företagen kan beräkna kostnaden eller risken. Förutsebarhet i rättstillämpningen är alltså inte bara viktigt för företagen utan för hela samhällsekonomin.

Näringslivet vill se lösningar som fungerar i praktiken. Det är dock inte saneringsfonder eftersom det leder till motsatsen till att förorenaren betalar – ett kollektiv av företag som sköter sig får betala för historiska skulder. Regeringen borde hellre lägga fram förslag som tydliggör miljöbalkens regler så att verksamheter inte får bära bördan för andras misstag. Statens anslag för marksanering måste samtidigt öka för att kunna hantera de historiska skulderna.

Håller du med? Om inte, ta kontakt med redaktionen på debatt@miljo-utveckling.se