Expeditionen till Antarktis: Vi har sett saker ingen sett förut

Forskning Just nu pågår en forskningsresa till Västantarktis för att få bättre kunskap om klimatförändringarnas effekter på de stora glaciärerna där. Med på resan är bland andra professor Anna Wåhlin. Nytt är att forskningen bedrivs framför allt med autonoma farkoster, något som beskrivs som en ”game changer” av Anna Wåhlin.

Expeditionen till Antarktis: Vi har sett saker ingen sett förut
Anna Wåhlin med sin forskningsfarkost. Foto: Johan Wingborg

Anna Wåhlin är professor i oceanografi vid Göteborgs universitet, och är för närvarande ombord på forskningsfartyget Nathaniel B Palmer som befinner sig vid Västantarktis. Fartyget är ute för att undersöka hur de stora glaciärerna påverkas av varmvatten som tränger in under dem, forskning som kommer att öka förståelsen för klimatförändringarnas effekter. Anna Wåhlin är en av 32 forskare ombord.

Var befinner ni er nu?

– Vi befinner oss i Amundsenhavet, Västantarktis, närmare bestämt framför de två flytande glaciärerna Dotson och Getz, svarar Anna Wåhlin via epost.

Du vill genomföra tidigare ogenomförbara mätningar – hur går det?

– Det har gått över förväntan faktiskt! Vi fick en dålig start med förseningar i transporterna – en del utrustning kom inte fram alls. Men vi fick tänka om sättet att arbeta. Och nu när expeditionen närmar sig sitt slut så ser vi att vi har lyckats med nästan allt det vi föresatte oss.

Med på Nathaniel B Palmer finns inte bara människor utan också en hel del mätinstrument och utrustning, framför allt en lång rad så kallade AUV, autonoma undervattensfarkoster. Farkosterna klarar att själva navigera förbi hinder med hjälp av artificiell intelligens.

Kan se glaciärernas undersida

Detta revolutionerar forskarnas möjlighet att se och dokumentera undersidan av glaciärerna. Från Sverige kommer en AUV som klarar att navigera in i isgrottor under glaciärerna.

– Detta har varit en speciell expedition, vi har haft en hel flotta av autonoma farkoster i vattnet under hela expeditionen. Förutom Ran så har vi haft den brittiska AUV:n Autosub Long Range (även känd som Boaty McBoatface) och sju stycken mindre farkoster, så kallade havsglidare. De sattes ut när vi kom till området och hämtas in nu om en vecka.

”En game changer”

För Anna Wåhlin och hennes kollegor är detta ett nytt arbetssätt.

– Detta är ett nytt sätt att arbeta för oss forskare, en förändring som är nödvändig för att kunna svara på de stora frågorna om till exempel framtidens klimat och vattenstånd. Detta är första gången som det realiseras och det är fantastiskt att ha varit med om denna game changer. Vi har lärt oss mycket om vilka nya utmaningar man möter när huvuddelen av forskningen görs av farkoster vid sidan av isbrytaren i stället för tvärtom.

Varför är det viktigt att kunna ta sig in under glaciärerna?

– Vi behöver förstå hur den flytande delen av glaciären fungerar för att förstå hur känslig glaciären är för förändringar och hur stor risken är för att isen uppe på land ska börja röra sig snabbare ut i havet.

– Hittills har vi i stort sett varit hänvisade till modeller för att förstå hur vattnet cirkulerar in under isarna och hur snabbt isarna smälter till följd av strömmarna. Det finns mycket få mätningar från dessa system och därför vet vi inte ens om modellerna räknar rätt eller fel. Det säger sig självt att det är stora osäkerheter. Även de mest basala fakta, som till exempel hur djupt det är och hur tjock isen är, är okända.

Har ni stött på något oväntat – i så fall vad?

– Det mest oväntade och fantastiska hittills var när vi fick se de högupplösta kartorna av isens undersida. Det finns formationer som liknar flodbäddar, det finns enorma sprickor, och man ser spår av smältvattnet överallt. Det var fantastiskt att se!

Ingen har ju sett detta förut

– Vi har inte ännu förstått vad som orsakar dessa formationer men helt klart så är det processer som vi inte förut har tänkt på. Ingen har ju sett detta förut så det är inte så konstigt.

Beskriv miljön omkring dig – hur är det på Antarktis och hur är det med Domedagsglaciären – det låter ju förskräckligt…

– Just nu har det smällt till och blivit ordentligt kallt. Det är också stilla vilket gör att havet fryser väldigt snabbt – man ser nästan från timma till timma hur isen bildas.

– Det är fascinerande att se isbildningen från första parkett – isbildning har olika faser som börjar med en slags is-sörja som flyter uppe vid ytan, det är mycket sjörök och väldigt vackert. Så småningom hårdnar sörjan och blir mer fast, kristallerna flyter upp till ytan och saltet lakas ur och sjunker undan. Eftersom det är så stilla så ser vi också bildandet av fingeris, det är när den nybildade isen börjar röra sig och det blir som långa smala rektanglar som skjuts upp omlott på varandra.

Expeditionen når inte fram till Domedagsglaciären

Den kraftiga isbildningen har gjort det omöjligt för forskningsfartyget att ta sig fram till Domedagsglaciären, eller Thwaites glaciär som den egentligen heter. Denna glaciär är så stor att den har potential att påverka havsnivån globalt.

– Tyvärr så lyckades vi inte komma in till Thwaites-glaciären på grund av ovanligt mycket havsis – det hänger antagligen ihop med de stora mängder isberg som lossnat och nu ligger strandade på de grunda områden som omger glaciären. Färskvattnet från isbergen gör att havet fryser lättare, det blir som en sammanfryst kaka av havsis och isberg.

– Det är tyvärr svårt att komma dit – vi hade tur som lyckades år 2019 men sedan dess har det inte gått att ta sig in. Men vi har lärt oss mycket om grann-glaciärerna i stället och vi tror att man kan tillämpa åtminstone en del av den nya kunskapen på Thwaites.

När räknar du med att vara tillbaka i Sverige igen?

– 11 mars skall vi landa i Sverige enligt planen, och då har vi varit borta i över 3 månader inklusive karantäner. Det är den längsta expedition jag har varit på.

Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.