Ekoporten tror på ekologiska toaletter

EkoPorten är ett hyreshus i Norrköping. Här bor arton familjer i olika stora lägenheter. Huset ligger i ett typiskt miljonprogramsområde byggt på 60-talet, men EkoPorten skiljer ut sig redan vid exteriören. När huset renoverades 1996 bestämde man sig nämligen för att göra det till ett experimenthus för miljövänligt och resurssnålt boende.

– EkoPorten byggdes i syfte att lära för framtiden, vi ville bygga med grön teknik för att se vad som var möjligt, berättar Per Bokström, miljöansvarig på Hyresbostäder i Norrköping och dåvarande projektledare för EkoPorten.

Ekologiskt avlopp

Förutom solfångare och klimatstyrd ventilation har huset också ett eget avloppssystem med urinseparerande toaletter och vattensnål spolning. Det gör att man kan ta till vara på näringsämnena i människornas restprodukter.

Toaletten är uppdelad i två delar där urinet spolas ned för sig tillsammans med två deciliter vatten. Avföringen spolas ned i en egen skål tillsammans med fyra liter vatten. I reningsprocessen skiljs sedan löst och fast i en cylinderlik behållare, även kallad aquatron. Vattnet rinner längs väggarna medan avföringen är så tung att den trillar rakt ned i aquatronen. Där blandas de med organiskt avfall från hushållen och komposteras i en stor tank. Redan efter sex veckor har resterna blivit vanlig jord. Då töms tanken utomhus för efterkompostering och jorden får vila ytterligare ett halvår innan den används.

På rabatterna

– På ett år blir det endast tre kubik jord för både organiskt material och avföring, så den använder vi själva till områdets rabatter och odlingar, säger Per Bokström.

Urin blir det däremot mer av, runt 25 kubik per år. Urinet går i en separat ledning till en tank där det lagras ett halvår för att eventuella medicinrester ska hinna försvinna. Efter sex månader har bakterierna dött och då kommer två krav-bönder från grannskapet och hämtar upp tankarna. De sprider den kväverika urinen på sin åkermark istället för att använda konstgödsel.

Vattnet till Motala ström

Det så kallade svartvattnet som blir bortsorterat från fekalierna går vidare till en trekammarbrunn för slamavskiljning. Där efter breddas vattnet ut i en infiltrationsbädd, även kallad rotzonanläggning. Den ser ut som en vacker våtmark och här renas vattnet genom att det rinner igenom en bädd av lerkulor, sand och gröna växter som tar upp fosfor och andra föroreningar. Det rena vattnet fortsätter sedan vidare i en kulverterad bäck för att slutligen förena sig med Motala ström.

Tillsyn

Avloppssystemet behöver en del tillsyn.

– Men det är inte så komplicerat, vi behöver exempelvis inte ge oss in och gröta i tankarna, utan det handlar mer om att ta prover vid rotzonanläggningen för att se att svartvattnet renats ordentligt. Detsamma gäller urinen. Det gäller att ha kontroll, på så sätt blir det mer att göra än med ett vanligt avlopp. berättar Per Bokström.

Det blir dock inga problem med lukt som man skulle kunna tro.

– Nej sådana problem har vi inte. Allt sker i slutna system och svartvattnet går under marken. Endast rotzonen är öppen, säger Per Bokström.

Han tycker att avloppssystemet fungerar bra och tror att det skulle göra det även i större skala. Särskilt i områden som ska byggas från grunden där det inte redan finns fungerande system. Då skulle man slippa dra dyra ledningar från området till reningsverket. Dock krävs det gott om utrymme eftersom tankar, trekammarbrunn och rotzon tar plats.

Attityder

– Men det handlar också om attityder. Tekniken finns, men vi ska också tycka att det är okej att äta grönsaker som besprutats av mänskligt urin och riktigt där är vi inte idag, säger Per Bokström.

När HSB i Norrköping för några år sedan byggde ett nytt område med lite över tusen lägenheter, var det från början tänkt att det skulle byggas med urinseparering. Men efter övervägande valde man att låta bli. Det var för osäkert om man skulle få avsättning för urinet.

– Om vi hade genomfört projektet och bönderna sedan inte velat ha restprodukterna, hade vi fått problem, men idémässigt är lösningen helt riktig. Frågan är hur länge vi kan fortsätta att dubbelgöda våra sjöar med fosfor från både reningsverk och åkrar. Någon gång måste vi åtminstone börja betala räntan på våra miljöskulder, konstaterar Per Bokström.