– Jag anser att kommissionen på ett betydligt tydligare sätt borde ha understrukit att mineralbrytning innebär så omfattande ingrepp i naturmiljön, att det i de flesta fallen strider mot Art- och habitatdirektivet att genomföra mineralbrytning i ett skyddat Natura 2000-område, eller ens invid ett sådant område, säger han.
”Märkliga råd”
Vägledningen handlar om hur reglerna om Natura 2000-områden i EU:s Art- och habitatdirektiv ska tolkas när det gäller brytning av mineraler. Han tycker att det är anmärkningsvärt att EU-kommissionens riktlinjer är så allmänt hållna att det framstår som om det skulle gå att ha gruvor och täkter i de flesta Natura 2000-områdena utan större skador.
– I princip skulle man kunna lämna liknande råd för plantskolor eller något annat relativt harmlöst. Men just när det gäller mineralbrytning blir råden märkliga, eftersom det i de allra flesta fallen rör sig om extrema konsekvenser för naturen – även om man sätter in alla anpassningsåtgärder som finns, som att använda transportband istället för vägar och så vidare.
Stort genomslag
Riktlinjerna är endast rekommendationer och är alltså inte juridiskt bindande. Men Oscar Alarik menar att kommissionens vägledningar ändå kan få stort genomslag i praktiken, eftersom medlemsstaternas myndigheter och domstolar i hög utsträckning inrättar sig efter dem.
– Det beror på att det oftast är kommissionen som drar medlemsstater inför EU-domstolen – och det blir svårare för kommissionen att göra om medlemsstaten hävdar att man följt kommissionens vägledning.
I vägledningen finns listor med åtgärder som företag kan vidta för att minska miljöpåverkan från utvinningen. Oscar Alarik menar att detta kan bidra till att göra den laglig.
– Vägledningen innebär inte någon ny praxis eller nya regler, men den är ändå utformad på ett sätt som kan innebära att medlemsländerna tillåter fler dagbrott och gruvor i områden med Natura 2000-skydd. Åtminstone fram till dess EU-domstolen prövar saken i ett konkret fall.
publicerad 5 november 2010