Tre stora utmaningar i klimatförhandlingarna
COP19 I november möts världens politiker i Warszawa för att fortsätta diskussionen om ett bindande klimatavtal. De har framförallt tre stora utmaningar att ta i tu med. skriver Richard Klein och Marie Jürisoo, Stockholm Environment Institute.
Den andra utmaningen berör den ändrade maktbalansen mellan rika och fattiga länder som lett till påtagliga spänningar i diskussionerna om hur stora utsläppsminskningar länder kan förväntas åta sig under det nya klimatavtalet. En av anledningarna till detta är att UNFCCC vägleds av principen ”gemensamt men differentierat ansvar” som av många tolkats som att rika länder har ett ansvar att gå före. Men i takt med att utvecklingsländers utsläpp ökar, stiger också förväntningarna på dessa länder att agera. Idag kommer nästan en fjärdedel av jordens utsläpp från Kina och den största potentialen för framtida utsläppsminskningar finns i många tillväxtländer, vilket visar att det är absolut nödvändigt att ansvaret för utsläppsminskningar delas mellan alla länder.
Den tredje stora utmaningen är hur tillräcklig “klimatfinansiering” ska mobiliseras. Det finns i dagsläget ett löfte från rika till fattiga länder att leverera USD 100 miljarder per år från och med år 2020. Hur denna summa ska uppbådas, samt hur privata källor ska utnyttjas, är fortfarande oklart. Vidare har de senaste årens ekonomiska nedgång haft påtaglig effekt på rika länders klimatsatsningar, som föranlett bland annat minskade satsningar på klimatbistånd. Vi kan i Warszawa förvänta oss fortsatta diskussioner om hur vi ska nå fram till 100 miljarder, samt om, och i så fall hur, åtaganden om finansiering för såväl offentlig som privat sektor i både rika och fattiga länder ska finnas med i det nya klimatavtalet.
Mötet i Warszawa kommer sannolikt inte leverera något häpnadsväckande på någon av de tre ovan nämnda punkterna. Detta gör dock inte mötet till ett misslyckande. Vad vi kan vara säkra på är att de periodiska klimatkonferenserna garanterar klimatfrågan en plats på den globala politiska agendan, och därmed säkerställer visst momentum för en process som strävar efter en globalt hög ambitionsnivå för klimatåtgärder. I tider av ekonomisk nedgång när politiska vindar ofta blåser åt andra håll är detta inte att förakta.
